”Det är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad…”

0
146

Alla dessa sinnessjuka människor med sina leenden och sina utsläppta hår. När jag ser på bilden nedan (från boken Sinnessjuka och sinnessjukvård) så slås jag av hur lite det faktiskt har hänt inom psykiatrins område sedan 1800-talet (ja, jag vet att det också hänt en del positivt). Kommer osökt att tänka på det rättsfall om psykiatrisk tvångsvård som jag är involverad i och som jag skrivit om tidigare. Likheterna i tolkningar och tolkningsföreträden är skrämmande.

Sinnessjuka och sinnessjukvård, 1908.

I vårt aktuella ärende handlar det om en chefsöverläkare som utan att ens ha träffat Klara uttryckt sig vara helt på det klara med att hon lider av en allvarlig psykisk störning och att hon måste tvångsmedicineras med depåinjektioner av neuroleptika. Detta trots att det inte finns en enda utredning eller diagnos som styrker denna bedömning. Att det dessutom finns en ny medicinsk bedömning samt anhörigas vittnesmål som motsäger chefsöverläkarens bedömning ter sig helt ovidkommande. Både för den aktuella psykiatriska kliniken och för rättsväsendet som utan hänsyn till vår bevisföring eller det faktum att det saknas laglig grund för fortsatt tvångsvård helt går på chefsöverläkarens linje.

“Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad”, sägs Martin Luther King ha sagt när det begav sig. Hur det förhåller sig med ondska och godhet i ärendet med Klara låter jag vara osagt men nog är det dags att bryta tystnaden om de brutaliteter som framträder i ärendet.

Lasse