Efter att i början av veckan ha deltagit i inspirerande seminarium och samtal i Oslo om återhämtning och mänskliga rättigheter vid psykiskt lidande är jag nu åter tillbaka i den svenska verkligheten.
Samma dag som jag kom tillbaka delgavs jag kammarrättens dom i det ärende om psykiatrisk tvångsvård som jag är involverad i som ombud för ung vuxen vid namn ”Klara”. Kammarrätten avslår vårt överklagande utan motivering och med hänvisning till chefsöverläkarens bedömning att det för honom är uppenbart att Klara lider av en allvarlig psykisk störning och behöver tvångsmedicineras med depåinjektioner av neuroleptika. Detta trots att vi i vårt överklagande har påvisat att inga av de av lagen reglerade förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård är uppfyllda.
Klara lider inte av en allvarlig psykisk störning, vilket bland annat vidimeras av en ny medicinsk bedömning av en sakkunnig specialist inom området, som vi genomfört i samband med vårt överklagande till kammarrätten. När det gäller chefsöverläkarens bedömning för övrigt bygger denna på en journalgranskning från två vårdinrättningar varav den ena Klara aldrig ens vårdats på. Den andra vårdinrättningen har Klara vårdats på under sammanlagt tre (3) dygn. Chefsöverläkaren har alltså aldrig ens träffat, och ännu mindre undersökt, Klara. Det finns ingen utredning. Ingen diagnos. Enbart en chefsöverläkare som bedömer att Klara lider av en allvarlig psykisk störning som hon behöver tvångsmedicineras för – med mediciner som hon tidigare dessutom fått väldokumenterade allvarliga biverkningar av.
Klara har sedan hon avvek från vårdinrättningen och den psykiatriska tvångsvården för cirka sex månader (!) sen levt på flykt och under hög psykosocial belastning. Trots detta har Klara stabiliserats och förbättrats i sitt mående. Något som också talar för att den slutna psykiatriska tvångsvården knappast kan ses som oundgängligt så som lagen kräver för fortsatt psykiatrisk tvångsvård.
Då ärendet belyser flera principiellt viktiga frågor gällande psykiatrisk tvångsvård och beslutsgångarna för en sådan vård (ovan bara ett axplock av sådana frågor) hoppas vi nu på att Högsta förvaltningsdomstolen beviljar oss ett prövningstillstånd. Allt annat vore att fördjupa den redan uppenbara rättsskandalen ytterligare.
Lasse Mattila
