Psykiatriska diagnoser sprids som virus på sociala medier

0
620

Mad in America, 2023-11-12. Av Peter Simons. Översättning: Lasse Mattila

Forskare konstaterar att en massiv plötslig spridning av ovanliga psykiatriska problem följer mönstret för “psykosomatisk social smitta”.

TikToks “diagnostiska subkultur” leder till att barn tar på sig egenskaper från sällsynta psykiatriska diagnoser, enligt en artikel i Comprehensive Psychiatry. Barn – särskilt tonårsflickor – uppvisar självbeskrivningar av Tourettes, ätstörningar, autism och ’dissociativ identitetsstörning’ (DID). Detta både plötsligt och på ett sätt som inte stämmer överens med hur dessa diagnoser tidigare har identifierats.

Enligt forskarna har identifiering med och förhärligande av sällsynta diagnoser blivit ett sätt för tonårsflickor att uttrycka extrema negativa känslor på ett sätt som, snarare än att stigmatisera dem, får dem att känna sig som en del av en gemenskap och till och med känna sig unika och speciella. Forskarna kallar detta för “psykosomatisk social smitta”.

De skriver att syftet “är att söka bekräftelse och/eller dra uppmärksamhet till sig själv för att skaffa socialt kapital i onlinegemenskaper och samtidigt upprätthålla en okonventionell psykiatrisk identitet som kan dölja känslor av ångest, depression och eventuellt lägre självkänsla”.

Författarna till artikeln var John D. Haltigan vid University of Toronto och Child and Youth Psychiatry Department vid Centre for Addiction and Mental Health, Kanada; Tamara M. Pringsheim, programansvarig för Tourette and Pediatric Movement Disorders Clinic vid University of Calgary; och Gayathiri Rajkumar vid Western University.

Författarna noterar att i början av 2010-talet blev innehåll som främjar ätstörningar, självskadebeteende och självmord populärt på sociala medier som Tumblr och Instagram. Men TikTok, med sitt korta videoinnehåll, har en mer kraftfull inverkan. Det har nu blivit den mest använda sociala mediesajten för barn och tonåringar.

En artikel från CNN visar hur innehåll om “psykisk ohälsa” i sociala medier kan påverka tonåringar:

“Den [14-åriga flickan] började identifiera sig med innehållsskaparna, enligt hennes mamma. Flickan blev övertygad om att hon hade samma diagnoser, så som ADHD (attention-deficit hyperactivity disorder), depression, autism, mysofobi (en extrem rädsla för smuts och bakterier) och agorafobi (en rädsla för att lämna huset).”

“‘Varje vecka kom hon med en ny diagnos’, berättade Coleman för CNN. ‘Om hon känner igen sig själv i någon, tror hon att hon också har det.'”

Enligt Haltigan, Pringsheim och Rajkumar är mönstret följande: unga flickor tittar på videor av innehållsskapare som själva identifierar sig med dessa “sjukdomar”. Ofta handlar det om videos om hur symptomen visar sig under vardagliga aktiviteter och hur det är en viktig del av innehållsskaparens identitet som gör dem unika. Sedan uppvisar barnen plötsligt de yttre symtomen, precis som de beskrivs av innehållsskaparen.

Enligt forskarna kallas till exempel de tics som uppträder hos barn efter att de tittat på innehållsskaparnas videor för “funktionella ticsliknande beteenden (FTLB)”. Vid klassiskt Tourettes syndrom uppträder tics vanligtvis i tidig barndom, utvecklas över tid och förbättras sedan under tonåren, med komplexa och sällsynta gester och verbaliseringar (såsom svordomar). Vanligare är små krampliknande rörelser och ljud från halsen. Forskarna skriver dock att FTLB nu plötsligt uppträder i tonåren hos barn som aldrig upplevt dem i tidig barndom; de har mycket större, mer märkbara och komplexa rörelser, och de inkluderar nästan alltid komplexa verbaliseringar som att säga kränkande fraser.

DID är en sällsynt psykiatrisk diagnos, som nästan aldrig förekommer hos ungdomar. Den var tidigare känd som “multipel personlighetsstörning” och omfattar olika personligheter, så kallade “altrar”, som ofta är mycket olika – till exempel olika åldrar eller kön – och uppfattningen att vissa altrar inte minns handlingar som utförts när andra altrar har kontrollen.

Trots att det är så ovanligt, särskilt hos barn, har sociala medier exploderat med ett DID-community, inklusive en grupp som kallas “plurals” som förhärligar och sexualiserar diagnosen, enligt forskarna. Medan DID i verkliga livet är förknippat med upplevelsen av betydande, långvarigt trauma, är DID i den sociala medievärlden inte nödvändigtvis så. Istället verkar det vara ett sätt för barn att hävda sin unikhet och experimentera med olika identiteter.

Forskarna skriver att när någon ställer en diagnos på sig själv efter att ha sett innehåll på sociala medier, kan de sedan uttrycka denna “sjukdom” som en del av sin identitet online. Något som leder till positiv feedback från en grupp som romantiserar ”sjukdomen” som något som gör personen – paradoxalt nog – speciell, precis som alla andra i den gruppen.

“Det har uppstått ett omfattande ekosystem för ‘neurodivergens’ på nätet, där klassiska symptom och diagnoser på psykisk ohälsa inte ses som psykiska problem som kräver professionell uppmärksamhet, utan snarare som konsumentidentiteter eller karaktärsdrag som gör individer skarpare och mer intressanta än andra i deras omgivning”, skriver forskarna.

Trots att ungdomarna egentligen aldrig uppfyller kriterierna för “sjukdomen” införlivar de med tiden den som en del av hur de ser på sig själva och uttrycker den i onlinegemenskaper. På så sätt bekräftas och sprids den psykiatriska diagnosen utan att det ens behövs en psykiater för att ställa diagnosen.

Det skriver forskarna:

“Den alltmer algoritmiska och audiovisuellt uppslukande sociala mediemiljön är ett skopiskt medium där olika ‘neurodivergenta’ eller sjukdomsidentiteter eller personas kan hävdas efter behag. Vid varje givet ögonblick – utan någon tidigare biologisk grund eller koppling till empirisk verklighet – med positiv social och emotionell förstärkning och resonans från den tillhörande online-gemenskapen (t.ex. via användning av hashtags; delning av användare till användare och förstärkning av innehåll). Denna sociala och känslomässiga resonans kan förstärka identifikationen med personan och kan till och med förutsäga senare beteenden i linje med den.”

Vad betyder detta för uppfattningen att “psykisk sjukdom” är “stigmatiserad” och att vi måste “öka medvetenheten” och “normalisera” den?

****

Haltigan, J. D., Pringsheim, T. M., & Rajkumar, G. (2023). Sociala medier som en inkubator för personlighets- och beteendepsykopatologi: Symtom- och störningsautenticitet eller psykosomatisk social smitta? Comprehensive Psychiatry, 121, 152362. https://doi.org/10.1016/j.comppsych.2022.152362 (Länk)