Framtiden verkar dunkel för den psykiska hälsan i Sverige. Det är det främsta intrycket efter en läsning av Socialstyrelsens och Folkhälsomyndighetens Underlag till nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention.
Det verkar vara ett viktigt dokument och jag har försök mig på att förstå det som står där.
It’s only words?
På sidan 13 presenteras en ordlista, vilket är bra då man ska veta vad man läser om för att kunna hänga med. Men ordlistan är besvärlig. Här är ett (misslyckat) försök att bena ut det hela.
”Psykisk hälsa” används ofta i det offentliga samtalet och då blir det viktigt att veta vad det är.
I texten står det att ”psykisk hälsa” används… ”i denna rapport som ett samlingsbegrepp för både psykiskt välbefinnande och olika former av psykisk ohälsa.”
Ska man förstå det som att olika former av ”psykisk ohälsa” kallas för ”psykisk hälsa” i rapporten? Att öka den psykiska hälsan kan då innebära även ”ohälsan”? Svårt att hänga med då ”psykisk ohälsa” lite längre ner sägs omfatta ”psykiska besvär och psykiatriska tillstånd”.
”Psykiatriska tillstånd”! Vad är det då? Det är inte ”psykiska besvär” som ”kan vara lätta eller svåra men uppfyller inte kriterierna för en psykiatrisk diagnos”. Utan det rör sig om ”mer komplexa besvär som uppfyller kraven för en psykiatrisk diagnos”.
Uppfyller man Folkhälsomyndighetens krav på allvar i ens psykiska ohälsa, då har man ett tillstånd. Vem har inte ett psykiskt tillstånd, skulle man kunna fråga sig. Men så är inte fallet här, då detta tillstånd kan i sin tur delas upp i ”psykiska sjukdomar och syndrom samt neuropsykiatriska funktionsnedsättningar”
Skillnaden mellan syndrom och sjukdom klargörs dock inte, men man får veta att de är ”besvär som kan debutera när som helst under livet” i motsatts till ”neuropsykiatriska funktionsnedsättningar” som ”debuterar i barndomen och kvarstår oftast i vuxen ålder”.
Så ingen enkel sak att hänga med i. Centralt verkar dock vara att om ens ”besvär” bedöms (eller skulle bedömas) av en läkare vara så pass komplexa att hen bestämmer sig för att ställa en diagnos, då har man ett tillstånd.
Men sedan (s. 76) blir det än mer komplicerat.
Enligt den strategiska planen kan ”tillstånden” delas upp på ytterligare ett sätt; mellan ”lindriga och måttliga tillstånd”, som skall tas om hand av primärvården tillsammans med ”svåra och ihållande psykiska besvär”.
Sedan finns även ”patienter med psykiatriska tillstånd som inte är möjligt att bota”, men här blir det oklart vilka tillstånd eller besvär som åsyftas och vilka som är tänkta att ta hand om dessa personer. Oklart är också hur man vet att de inte går att bota.
Begreppen i ordlistan används dock knappt i resten av texten. Istället introduceras (s. 86) nya (odefinierade) begrepp som ”psykiskt välbefinnande”, ”livstillfredställelse” samt ”påfrestning”. Vad de betyder och hur de relateras till de begreppen som definierats i ordlistan förblir okänt.
Problem?
Språkbruket i strategiplanen är besvärligt, men som tur är så står det inget om det i ordlistan. Här delas de psykiska lidanden och problem som människor har enkelt och utan problem.
Men psykiatriska diagnoser är problematiska. De håller nämligen inte. Diagnos på ”psykiska sjukdomar och syndrom samt neuropsykiatriska funktionsnedsättningar” kan nämnas lite huller om buller. Här kan även psykiska besvär, som enligt den ena psykiatern inte är komplexa nog, kan ändå bli tillräckligt komplexa, enligt en annan. Om det finns det hur mycket forskning som helst. Psykiatrer ställer olika diagnoser på samma person och samma diagnos på personer som har mycket olika problem (symtom).
Diagnoserna saknar alltså vetenskaplig grund. Det är inget tvivel om det. Men de utgör en grund för den nationella strategin för de kommande tio åren.
I strategiskriften diskuteras inte vad de olika psykiska problem (besvär, tillstånd mm.) kan bero på. De bara finns där som objektiva bedömningar av människor och ska sedan behandlas ”effektivt”.
De bara finns och därmed finns en acceptans för en biomedicinsk modell för att förklara dessa diagnosers orsak. Förslagen på behandlingar kopplas till deras effektivitet, troligtvis i meningen deras resultat i evidensbaserade studier. Därmed handlar det främst om mediciner.
Andra insatser som nämns i strategiplanen är många och de presenteras utan sammanhang. De kan handla om behovet av ”grönområde”, om ”ett inkluderande arbetsliv”, om att ”stärka ledarskapet inom hälso- och sjukvården”.
Det handlar även om att sprida ”kunskap om psykisk ohälsa till alla” och ”öka kompetens”. Men vilken kunskap? Vilken kompetens? Om detta sägs inget. Som om kunskapen inom psyk-fältet var given. Objektiv. Lika objektiv som diagnoserna som inte håller.
Det kanske är tur att strategiplanen inte utmynnar i ett enda förslag på vad som borde göras. Tur i oturen?
Alain Topor
