Peter C Gøtzsche, Institute for Scientific Freedom, 2023-06-30
Tuva Andersson var 37 år när hon begick självmord. Hennes mamma ville att jag skulle berätta hennes historia i hopp om att det skulle kunna förhindra andra tragiska och onödiga dödsfall.
Tuva led av ångest, vilket borde ha hanterats med psykosociala insatser. Istället utsattes hon för professionell inkompetens, grov medicinsk försummelse, felbehandling, stigmatisering genom en mängd fluffiga, ständigt föränderliga och ospecifika diagnoser, polyfarmaci med psykiatriska läkemedel och tvångsbehandling med ett depotneuroleptikum.
Under det sista året av Tuvas liv tog hennes psykiatriker ifrån henne hoppet om att någonsin lämna psykiatrin och bli bättre, vilket är det värsta en psykiatriker kan göra mot en patient, eftersom det ökar självmordsrisken dramatiskt.
Under denna tid hade Tuva en mycket hög självmordsrisk; hon hade inget att leva för; och ändå var psykiatrikernas enda intresse att fortsätta skriva ut recept på läkemedel som tydligt skadade henne. När Tuva hade svårt att koncentrera sig och fokusera eller hade andra problem, tillskrev psykiatrikerna konsekvent detta till hennes psykiatriska “sjukdom”, inte till deras läkemedel, i motsats till vissa alerta sjuksköterskor.
Tuva ville gärna sluta med sina läkemedel, men psykiatrikerna ignorerade henne. Och hon fick inte den psykoterapi som hon upprepade gånger bad om och som sannolikt skulle ha räddat hennes liv.
