Rätt insats i rätt tid

0
162

Att man rent generellt sett saknar en helhetssyn på psykisk (o)hälsa inom psykiatrin kan ställa till det för en patient. Låt mig berätta hur en bra insats sattes in i fel tid och därmed gjorde skada när insatsen i sig egentligen är fantastiskt bra. Låt mig visa hur goda intentioner inte alltid räcker till.

Under en lång period i mitt liv dissocierade jag mycket, hade en snedvriden syn på min kropp och problem med ätstörning vid sidan om alla andra bekymmer som kommer med C-PTSD. Läkare inom psykiatrin tyckte att jag skulle få basal kroppskännedom för att komma tillrätta med min kroppsuppfattning. Basal kroppskännedom går bl.a. ut på att få kontakt med sin kropp, justera fel hållning, lära sig att djupandas och använda sin kropp för att reglera känslor. Basal kroppskännedom är en bra behandling men det gäller att ge den till en patient som har kommit en bit i sin läkningsprocess. Tidpunkten i mitt liv kunde inte varit värre än då när jag skulle påbörja behandlingen. Jag dissocierade mycket vilket visade att jag var i en konstant frysrespons (freeze) dvs mitt nervsystem var i ett ständigt försvar. När man är det är känslor oreglerade och man är i obalans. Man kan troligtvis inte dra mycket nytta av just denna sort av behandling som kräver åtminstone ett mått av medveten närvaro. Jag saknade redan från uppstarten rätt förutsättningar för att tillgodose mig denna sort av behandling. Det är inte snällt eller rättvist att sätta en patient i det läget där det nästan är omöjligt att lyckas med en rehabiliteringsinsats. Det bäddar för att förvärra känslor av värdelöshet och misslyckande istället. Ingen talade om för mig (och kanske inte förstod själv?) att dissociation är tecken på att vara i en frysrespons. Jag förstod inte själv att denna insats låg fel i tiden. Jag saknade själv insikten om detta och litade på dem som utger sig för att vara experter.

Och mycket riktigt ledde övningar med kroppen fram till än fler dissociationer. Senast då borde personal ha vaknat och insett att jag inte var redo för detta. Men man ignorerade alla varningsklockor som min kropp uppvisade genom dissociation, total kollaps och shutdown (symtom på freeze läge) och pushade mig att fortsätta när jag ville hoppa av. Jag for illa och behövde köras till psyk akut många gånger efter behandlingen. Vid några tillfällen behövde terapeuten avbryta övningar, hämta en sjuksköterska eller läkare för att ge mig lugnande medicin när jag var nära en kollopas. Ändå fortsatte man det jag idag anser var rena vansinne. Man försatte min kropp i svåra försvar som ledde till inläggningar på psyk, plågsamma flashbacks, gråtattacker och svår ångest. Man kan verkligen säga att man inte hade koll på när denna insats ska ges och till vem.

På liknande sätt har jag fått KBT (kognitiv beteende terapi). Det finns mycket som denna terapi kan hjälpa människor med. Men det ska ges när en patient kan tillgodose sig denna behandling. Eftersom jag dissocierade så mycket var jag många gånger inte ens närvarande i mina terapisessioner och kunde definitivt inte ha behållning av det jag skulle lära mig. Vi vet idag efter röntgen på hjärnan att mindre energi går till kognitivt tänkande hos traumapatienter och mer energi går till den s.k. emotionella delen i hjärnan. När man dissocierar är kroppen i ett aktivt försvar och den mesta energin i hjärnan går till bl.a. amygdalan, inte det rationella tänkandet. Hur skulle jag kunna tillgodose mig en terapi med fokus på det kognitiva när den mesta energin i min hjärna gick på annat håll, något som var utanför min kontroll? Även här kände jag mig ständigt misslyckad. Det var omöjligt att omsätta det jag hörde av min psykolog i praktiken när min kropp ständigt kastade mig i olika försvar och jag inte hade kapacitet att stanna upp och tänka efter.

Ingen av personalen förstod att insatserna i sig kan vara till stor gagn men att de behöver ges när patienten uppfyller vissa förutsättningar. Jag gjorde inte det. Jag hade inte en chans att må bättre så här. Det jag behövde först och främst var en bottom–up-metod som skulle hjälpa mitt nervsystem att komma i balans så att jag kunde vara medvetet närvarande nog för basal kroppskännedom och ha tillgång till mitt logiska tänkande. KBT är dock en top–down-metod istället. De erbjöd fel modell för mig och mina utmaningar. Mer om top-down- vs bottom-up-metoder kan du läsa om här.

Jag hade alltså ingen behållning av varken basal kroppskännedom eller KBT på den tiden. Mina traumaresponser styrde min vardag och jag hade behövt komma till rätta med det först. Psykiatrin erbjöd aldrig något annat än detta trots att jag mådde rent av sämre av det och blev återtraumatiserad. Det kom inga reflektioner kring huruvida dessa insatser var lämpade för just mig. Ingen eftertanke kring vad som hände med min kropp. Ingen talade heller om för mig att jag egentligen saknade rätt förutsättningar för dessa insatser och jag kände mig misslyckad och hopplös, som om inget hjälpte mig när alla ville hjälpa mig. Ja, de ville förvisso hjälpa mig men deras goda intentioner hjälpte mig inte, de stjälpte mig. De saknade kunskap kring hur ett nervsystem och en hjärna fungerar efter trauma. Man tog inte hänsyn till de fysiologiska begränsningar och skador jag led av efter alla mina barndomstrauman. Att vilja väl hjälper alltså inte om man saknar rätt slags kunskap!

2017 började jag äntligen få en bottom–up-traumaterapi utanför psykiatrin. Jag var tvungen att vända psykiatrin ryggen för att kunna läka. Med hjälp av tapping avaktiverade vi otrygghet och mina trauman fick en chans att bearbetas. Denna behandling tog mig runt 5 år innan jag blev tillräckligt stabil för att kunna påbörja en annan behandling. Sommar 2022 började jag få en annan bottom–up-terapi, EMDR. Våren 2023 var jag tillräckligt mogen för att kunna ta till mig av ytterligare insatser. Nu tog jag själv initiativ och kontaktade min vårdcentral för att få basal kroppskännedom av en fysioterapeut. Denna gången kände jag själv att jag var redo. Jag hade i stort sett slutat dissociera dvs mitt nervsystem var tillräckligt stabilt för att vara här och nu. Vi hade med hjälp av tapping behandlat bort mina många kroppsminnen efter övergrepp vilket var en förutsättningar för att kunna klara av kontakten med mig kropp. Nu först hade jag rätt förutsättningar för att kunna klara av att aktivt jobba med min kropp, nu när det inte skrämde vettet ur mig längre.

Mycket riktigt visade sig basal kroppskännedom vara en fascinerande behandling och jag sög åt mig de nya insikterna om min kropp. Jag kunde implementera övningar i min vardag, justera viss hållning som ex att jag hade översträckta knä och armbågar. Justeringar och rätt andning hjälpte mig att avlasta kroppen o minska mina smärtor i kroppen. Jag kom i kontakt med min kropp på ett sätt jag inte känt förut. Sakta märkte jag vilken enorm skillnad det gjorde. Denna insats i rätt tid var otroligt hjälpsam medans den gjorde skada tidigare när jag inte var redo för det. Och detta är något psykiatrin inte har koll på tyvärr.

Likaså har min nuvarande psykoterapeut som ger mig EMDR även inslag av KBT de gånger vi endast har samtal. Nu först ser jag vilken stor nytta jag har av att ändra tankesätt och därefter förändra beteenden. Nu först när jag inte är i ständiga traumaresponser har jag kapacitet nog att tänka logiskt, att praktisera det jag lär mig. KBT är en stor hjälp för mig idag men var rent av skadlig när jag fick det i fel tid. Både basal kroppskännedom och KBT bör ges när man vet att en patient har kapacitet nog för det slag av behandling. Traumapatienter behöver oftast en annan approach först där de desensibiliserar och lär sig att reglera känslor. Man behöver förstå effekten av trauma på nervsystemet och hjärnan för att ge rätt behandling och uppenbarligen brister psykiatrin enormt mycket i detta. Som jag nämnde i förra blogginlägget pratar man aldrig om den traumatiserade kroppen inom psykvården utan fokuserar endast på symtom av psykisk (o)hälsa. Helhetssynen saknas och fler människor kommer fortsättningsvis återtraumatiseras och fara illa på grund av det. Man delar ut KBT till precis alla som om det vore en universallösning oavsett bakgrund och behov. Och när en patient som jag inte reder ut den terapin på grund av att man saknar förutsättningarna för det påstås man vara terapiresistent. Man skuldbelägger patienter fastän det är vårdgivaren som saknar grundläggande kunskap kring effekterna av trauma. Jag hoppas att mina inlägg kanske ger en förklaring till dig som läser om du varit med om något liknande. Det är inte dig det är fel på om du inte klarar av att göra det du lär dig i din terapi! Du har uppenbarligen erbjudits fel slag terapi just där du befinner dig nu. Behandlingen i sig är det inget fel på men den ges på fel tidpunkt. Allt har sin tid och plats här i livet.

Bianca X