Aftonbladet, 2022-02-05
Det är ingen nyhet att antalet psykiatriska diagnoser radikalt har ökat de senaste decennierna. Heller inte att utskrivning av psykofarmaka till barn och unga är avsevärt vanligare i dag än för ett tiotal år sedan.
Dessvärre är det heller ingen nyhet att barn som varit placerade i familjehem eller på institution är överrepresenterade vad gäller både diagnoser och psykofarmaka. De löper också en större risk att bli kvar inom psykiatrin.
Vad värre är, många barn och unga – också de som inte är placerade – vittnar om bristande tillit till både andra och sig själva.
Det har med många faktorer att göra, här vill jag betona rådande fokusering på vad som är så kallat normalt och inte, väl medveten om att vi inte gärna talar om normalitet.
Icke desto mindre – diagnoserna utgår från rådande normer om hur barn och unga ska vara och bete sig. Annars vore det inte möjligt att sätta diagnos eftersom psykiatriska diagnoser i huvudsak utgår från symptombeskrivningar.
Läs hela artikeln här.
SVT kör väl en serie med liknande frågeställningar just, men jag vet inte om jag hyser några starka förhoppningar om att dom kommer träffa rätt i svaren, eller ens att det kommer väcka tillräckligt med reflektioner, bland tittare och medverkande.
Det enda som direkt kan gå att säga JA till när det gäller frågan om diagnoser gör någon nytta, är att det kan ge rätt (via LSS) till mer stöd eller särskilda vägar/metoder. Men det är med målet att passa in. Så därför är väl ordet “norm” eller normalitet, passande i texten.
Vet inte om jag skulle använda uttrycket “våra” unga. Man har ett särskilt ansvar som förälder, eller som någon som får lön för att hjälpa andra mänskor. Politiskt på ett mer övergripande plan, och om man tror på det, så finns det ett “våra” om allt möjligt. Det är inte säkert att dagens unga vill känna att dom ingår i någons vårat.
Det är bra att frågor ställs och kritik framkommer, men tyvärr tror jag inte man komma lösa ut alla snoddar som finns i och i botten av allt.
Det viktigaste är kanske att ingen påtvingas en diagnos, påtvingas mediciner, påtvingas en familj eller behandlingsplan. Tvång brukar inte fungera i längden och kan göra väldigt mycket skada, irreparabelt i värsta fall. Att utgå från att all skada som kan ske är reparabel, möjliggör ett oförsiktigt och onödigt självsäkert sätt.