Psykologtidningen, 2021-03-31
Diagnosen adhd reducerar vad det är att vara och bli till som människa. De slutsatserna drar Mattias Nilsson Sjöberg i en avhandling i pedagogik.
Text: Maria Jernberg
Ledmotivet i avhandlingen ”Relationär pedagogik – för ett sannare liv” är att vi behöver leva annorlunda än vad vi gör idag om målet är att leva ett så sant och gott liv som möjligt. I fyra artiklar problematiseras adhd-diagnosen ur ett pedagogiskt-filosofiskt perspektiv. Från olika infallsvinklar kritiseras det dominerande neuropsykiatriska paradigmet som utgår från att en grupp medborgare lider av en neurogenetisk avvikelse och bäst tas om hand genom medicinska och behavioristiska omvårdnadsmodeller.
Läs hela artikeln här.
Avhandlingen såg ut att vara på 486 sidor, så den orkar jag inte läsa igenom. Men det är ju väldigt bra ändå att någon (och fler och fler) ser det reduktionistiska i att öht sätta diagnoser eller tro sig kunna förstå en mänska genom en diagnos. Vad jag tänker om dom som fortfarande ser ett värde med diagnoser, är att dom förmodligen betraktar kritik som flummig eller svår att omsätta till behandlingsmetoder, vilket i sin tur bottnar i synen på mänskan, där mänskans värde avgörs av det kulturellt instrumentella värde som bygger på konsumtions-, köp-, och produktionskraft. Ju mer en mänska producerar, kan köpa, desto högre blir det instrumentella värdet som numera är det överskuggande värde utifrån hur en mänska och dennes behov prioriteras i samhället.