Olika behov kräver anpassad vård!

0
214

Vi är alla olika. Vi har olika bakgrund, olika referenser i vår barndom, olika familjekonstellationer, förutsättningar, ärftliga faktorer och personligheter. Det finns många olika aspekter att ta hänsyn till när vi mår psykiskt dåligt.

Alla triggas vi av olika saker i vår omgivning därför att vi refererar till personliga erfarenheter och händelser i vårt liv och från vår uppväxt. Det som gör mig ledsen kanske gör dig arg. Det som ger mig en känsla av besvikelse kanske får dig att bli rädd. Det som ger mig ro kanske stressar dig. Våra känslomässiga reaktioner är beroende av vad vi refererar till och vilka upplevelser vi bär med oss i vår ryggsäck. Därför är det också så enormt viktigt att vården anpassas till individen.

Ett problem som jag stött på inom psykiatrin är att man inte alltid gör just det. Det blir ofta tvärtom att patienten måste anpassa sig till det som erbjuds och valen är inte många. Dels kan det bero på att det finns nationella riktlinjer där exempelvis depression ska behandlas med KBT och/eller antidepressiva läkemedel. Dels beror det nog också på att det finns olika trender där man utgår från att vissa behandlingar är universallösningar och bra för alla.

Ett klassiskt exempel på det är mindfulness och samtalsterapi. Båda dessa har fått starka röster i samhället och förespråkas av många. Det skrivs remisser med utgångspunkt att alla har nytta av det. Man utgår från att veta vad varje enskild individ behöver och mår bra av.

Många mår bra av mindfulness. Många tycker det ger ro och de känner sig mindre stressade. Men det betyder inte att alla är lämpade för den behandlingsformen. Det finns många olika mindfulnessövningar. Vissa handlar om att man ska göra en sak i taget, att man fokuserar på det föremålet man gör något med etc. Sen finns det övningar som jobbar aktivt med kroppen, där man ska fokusera på sin andning, sin hållning och att man ska känna sin kropp. Och det är där det kan gå illa om man utgår från att alla mår bra av detta.

Många patienter som har psykisk ohälsa har även varit med om trauma. Om man lider av PTSD på grund av att man varit utsatt för trauma som inbegripit ens egen kropp på ett eller annat sätt genom t.ex. övergrepp eller misshandel så är kroppen oerhört lyhörd och sensibel. Kroppen har blivit traumatiserad och den har chockats. Beröring och kroppsupplevelser kan trigga negativa känslor och framkalla så kallade flashbacks dvs. att man får upp minnesbilder från traumat. Detta är något mycket obehagligt och skapar ett stort lidande. Att remittera någon till att aktivt jobba med kroppsliga övningar är därför något som kräver att man har kunskap om patientens bakgrund och förstår hur trauma påverkar kroppen. Om patienten dessutom hamnar i dissociativa tillstånd så borde en varningsklocka ringa och arbetet med kroppen bör går mycket försiktigt till om ens överhuvudtaget. Om man tror att alla mår bra av kroppsliga övningar oavsett problematik så kan symtom förvärras och skapa mer lidande.

Det var så det gick till i mitt fall. Jag led av svår PTSD med flertal olika dissociativa tillstånd. Jag hade även återkommande problem med maten, en ospecificerad ätstörning. Man tyckte att jag borde ha nytta av att jobba med kroppen för att minska min ätstörningsproblematik. Låter ju enkelt. Men så mycket lidande det förde med sig!

Under tiden jag ombads att försöka känna min kropp, känna hur luften går in genom näsan, ner till magen och ut genom munnen, så triggade det fruktansvärda minnen. Varje gång jag gick till sjukgymnasten var jag rädd. Jag ville inte minnas vad kroppen hade utsatts för. Jag orkade inte känna min kropp för det påminde mig om hur illa den hade behandlats och vilken panik det hade lett till. Ofta började jag dissociera mitt i övningen. Jag stängde av och blev frånvarande. Mitt psyke reagerade på att bli påmind om saker jag inte kunde hantera och skyddade mig instinktivt genom att bli apatisk. Andra gånger väckte det mycket ilska som sedan övergick till svåra ångest- och gråtattacker som slutade med att jag behövde lugnande eller behövde köras till psyk akut.

Igen och igen skulle jag göra samma övningar med motiveringen att detta nog skulle minska och till slut gå över. Men eftersom jag inte fick hjälp med mina trauman utan man istället triggade igång minnen av dessa varje gång jag skulle känna min kropp, blev det inte bättre utan ökade mitt lidande och förvärrade mitt mående. Och eftersom man hade sagt att detta skulle hjälpa mig att känna mig hel igen fortsatte jag. Jag ville ju inget annat än att må bättre och litade på dem.

Liknande har hänt mig när det gäller samtalsterapi som man ju också får remiss till med tron att alla mår bra av att prata. Det är en myt. Det fungerar för många och det är tur att det finns. Men det är inte bra för alla.

Man tyckte att jag skulle sätta ord på mina trauman, berätta vad jag varit med om. Istället för att känna en lättnad mådde jag ännu sämre. Varje samtal triggade hemska minnen. När jag på öppenvården hade berättat vad jag varit med om i 45 minuter, rivit upp hemska minnen, skickades jag sedan hem. Man hade alltså triggat de värsta minnen och lämnade mig sedan ensam med att känna allt det jag inte orkade känna. Det var som en film som spelades upp framför mig och som inte tog slut. Det fanns ingen paus knapp och mitt förflutna spelades upp inför mina ögon om och om igen.

Att jag inte orkade med det resulterade i ett ökat självskadebeteende och otaliga självmordsförsök. Men skulden lades på mig och ingen ifrågasatte om denna behandling var lämpad för mig. Otaliga månader i flera år tillbringade jag på psykiatrisk slutenvårdsavdelning med svåra psykiska och dissociativa reaktioner på grund av att man ständigt triggade mina trauman istället för att behandla de. Jag fick ingen möjlighet att få lugn och ro eftersom man ständigt aktualiserade det som var orsaken till min psykiska ohälsa från första början.

Allt är inte bra för alla! Det finns ingen quick fix och enkel lösning på komplexa tillstånd. Man är inte lyhörd eller saknar ofta kunskap om exempelvis dissociativa tillstånd och patienter kommer till skada. Om vården ska bli personcentrerad måste den kunna anpassas till individuella behov. Patienten måste ha möjlighet att få välja en behandlingsmetod som passar de. Att generalisera är varken effektivt eller minskar psykisk ohälsa. Tvärtom blir det ett slöseri med resurser. Tid och personal avsätts för patienter som inte är lämpade för en viss behandling och det kan leda till ökat vårdbehov. Så det blir inte ens kostnadseffektivt ur ekonomisk synvinkel om man bortser från det personliga lidandet det kan orsaka.

Låt patienten få vara delaktig i valet av behandling eftersom de känner sig bäst själva. Patienten känner ofta till sina begränsningar, vad som triggar ett sämre mående eller vad man mår bra av. Om de inte vet det och inte kan avgöra det själva så måste kunskapen finnas så att sådant som hänt mig kan undvikas. Det finns så många olika slags komplementära behandlingsmetoder som ingen inom psykiatrin någonsin upplyser en om att de finns. Det finns så många alternativa sätt att behandla psykisk ohälsa på men de får man ingen kunskap om av psykiatrin. Många mår för dåligt för att själva ge sig ut på jakten efter en behandlingsmetod som skulle hjälpa dem och litar på att psykiatrin nog vet bäst. Men patienten har rätt att få välja vad det finns för alternativ och borde därför bli upplyst om dem.

De gånger jag varit på väg att ge upp och inte ville fortsätta behandlingen blev jag skuldbelagd genom att få höra att jag inte ens ville ge det en chans, att jag ju åtminstone måste försöka, att det krävs ansträngning från min sida. Jag gav mitt allt. Varje gång. Jag är sådan som person. Jag gav järnet för det fanns inget jag hellre ville än att må bra och ha ett fungerande liv. Men behandlingarna var inte avsedda för mina problem, för mina behov, för min bakgrund. Till slut trodde jag att det var fel på mig. Jag trodde såsom det hade skrivits, att jag var omöjlig att rehabiliteras. Och jag hade inte orken kvar att leta på upp alternativ på egen hand. Jag hade gett upp, något psykiatrin redan hade gjort för länge sedan.

Det tog mig 18 år att slutligen hitta en alternativ behandlingsmetod som verkligen hjälpte mig och det var ren slump att jag fick höra talas om denna metod via bekanta. 18 år som jag aldrig får tillbaka därför att man utgått från att vissa behandlingar är bra för alla och ska testas oavsett vilket. Det är hög tid att psykiatrin ger patienten valmöjligheter. Vården behöver vara anpassad till just dina behov och det du känner du mår bra av för det är du värd!

Bianca

Previous articleÄr vi verkligen sjuka?
Next articleNy svensk version av ICD-10
Har lång erfarenhet av psykiatrisk sluten- och öppenvård men aldrig känt att adekvat hjälp har erbjudits där utan tvärtom har de försämrat måendet och tillfogat skador. Till slut hittade jag en alternativ behandlingsmetod som väg ut.