Är vi verkligen sjuka?

0
3566

När jag kom i kontakt med psykiatrin för första gången som 19-åring möttes jag av läkare som jag trodde ville hjälpa mig efter mitt första självmordsförsök. Jag hade fått min första djupa depression och fått smaka på vad ångest innebär. Olika läkare gjorde olika bedömningar. Olika termer och benämningar skrevs in i mina journaler om vad som de trodde fattades mig och vilka mediciner som skulle hjälpa.

Genom mina 18 år inom psykiatrin har jag fått olika diagnoser. Jag har stämplats med att ha mycket svåra psykiska störningar och har testat 48 olika psykofarmakologiska läkemedel. Den gemensamma nämnaren till detta är deras utgångspunkt att jag är sjuk. Frågan jag dock ofta har ställt mig och som jag senare i livet har fått svar på är därför: Är jag verkligen sjuk?

Inom somatiken fastställer man en sjukdom genom tester och undersökningar. Man tar blodprov, cellprov, vävnadsprov. Man gör fysiska undersökningar, kollar vitala värden, röntgar, tar ultraljud etc. Man har konkreta resultat i handen om att kroppen inte mår bra. Vad har man gjort för undersökningar för att avgöra om jag är sjuk inom psykiatrin?

Svaret är konstigt nog inga. Utan utredning, utan formulär, utan fakta om min bakgrund och utan vidare frågor fick jag godtyckligt diagnoser, en efter en annan. Min huvuddiagnos tycktes vara att jag led av en allvarlig personlighetsstörning dvs. borderline. Jag var så störd att jag inte fick avgöra om jag ville ha sjukhusvård utan blev introducerad till psykiatrisk tvångsvård, LPT.

Jag blev tvingad att vara på sjukhus, att äta mediciner morgon, middag, kväll. Jag blev fasthållen, bältad, inlåst, hotad och straffad och läkarnas ständiga återkommande utgångspunkt var min så svårartade och svårbehandlade personlighetsstörning. Det gav de den lagliga rätten att utföra diverse tvångsåtgärder och man kränkte mina rättigheter och känslor år efter år.

Trots det blev jag inte bättre utan mina symtom förvärrades allt mer. Mitt självskadebeteende var till slut så svårt att en förflyttning till rättspsykiatriska anstalten i Växjö kom på tal trots att jag aldrig hade begått ett brott. Var jag så sjuk att jag behövde förvaras i ett fängelse? Jag fick höra att jag var hopplös och några år senare avgjordes det av överläkare, psykologer, arbetsterapeuter och kuratorer att alla möjligheter till rehabilitering hade tömts ut. Jag var enligt de så sjuk att jag aldrig mer skulle kunna ha ett normalt fungerande liv.

Jag hade inte bara svårt att acceptera det, jag hade även svårt att faktiskt tro det även om deras ord ekade i mitt huvud och titt som tätt hade blivit en sanning för mig med. Men någonstans visste jag att det var något som inte stämde.

15 år efter mitt första möte med psykiatrin gjorde man en första utredning. Jag uppfyllde inte kriterierna för emotionell instabil personlighetsstörning. Jag hade plötsligt inte borderline. Ändå fortsatte man att i mina journaler skriva just denna diagnos och tvångsvården fortsatte. Man hade dock förstått att jag även led av svår komplex PTSD med flertal dissociativa tillstånd men dessa ifrågasattes ständigt eftersom jag ju hade en så svår störning och därav ansågs vara ytterst manipulativ. Jag anklagades år efter år att låtsas, hitta på, överdriva och vilja ha uppmärksamhet när allt jag visade upp var tydliga symtom på en mycket vanlig psykologisk försvarsmekanism efter svåra och mångåriga trauma, nämligen olika dissociativa tillstånd. Jag blev nekad vård och hjälp eftersom man inte trodde på mig och istället avfärdade allt grundat på en diagnos jag aldrig haft. Det ledde till ett enormt stort lidande för mig under många år.

Efter 18 år hade jag blivit traumatiserad av psykiatrin för en livstid och vände de ryggen till slut. Jag hittade en alternativ behandlingsmetod, Mind recovery terapi, utvecklad av Christer Karlsson. 1½ år efter påbörjad behandling hos honom saknar jag idag nästan alla symtom jag tidigare uppvisat inom psykiatrin. Det var då jag verkligen började ifrågasätta om jag varit så sjuk som de påstått.

Man sätter godtyckligt diagnoser på psyk akut för att det måste stå en diagnos i journalen för att kunna ge medicin, för att kunna bli inlagd, för att kunna bli sjukskriven, för att kunna få remiss till en behandling. Allt hänger på en diagnos och att du är sjuk. Utan det fungerar inte systemet. Diagnosen kan på psyk akut sättas inom loppet av 10 minuter i ett samtal. Sen står den där och följer med dig i alla därpå skrivna journalanteckningar. Den ifrågasätts inte av kollegor. Den utreds inte i många fall. Den bara finns och accepteras som en sanning trots att inga vetenskapliga underlag finns. Hade jag träffat en annan läkare hade jag kanske fått en annan diagnos. Man grundar diagnoser på symtom. Diagnoserna går dock in i varandra. Samma symtom finns i många olika diagnoser. Många av mina symtom kan man finna i x-antal olika diagnoser. DSM är en handbok där alla över 370 diagnoser är samlade. Mer än 370 koder för olika sjukdomstillstånd så att systemet fungerar. Men är det utformat för att jag ska må bättre?

Är vi verkligen sjuka när vi reagerar på saker som händer i våra liv? Är man verkligen sjuk om någon vi älskar dött och vi känner oss nedstämda? Är man sjuk när man har blivit utsatt för mobbning, utanförskap, våld, misshandel, våldtäkt, förlorat sitt arbete, råkat ut för en olycka? När livet förändras och vi utsätts för stress reagerar vi känslomässigt. Men är det sjukt? Är det inte snarare så att vi reagerar friskt och så som vi faktiskt borde reagera? Vår kropp reagerar med att vi kan få ont i magen, får huvudvärk eller svårt att sova. Känslomässigt kan vi reagera på många olika sätt och vi kan hamna i många olika tillstånd. Men är dessa tillstånd tecken på sjukdom eller är de en naturlig konsekvens av känslor vi inte kan hantera och händelser som är svåra att mäkta med? Kan det vara så att våra reaktioner är tecken på att våra försvarsmekanismer fungerar alldeles utmärkt? Kan det vara så att våra symtom är kroppens alarm på att vi måste ta hand om det som orsakar symtomen medans psykiatrin gör allt för att trycka ner symtomen och kallar det för en sjukdom?

Hade man suttit ner tillräckligt länge med mig redan från början, lyssnat på hur min barndom har sett ut, hade man förstått bättre än att sätta godtyckliga diagnoser baserade på symtom. Då hade man förstått att jag hade starka reaktioner på svåra upplevelser och försökte bemästra dessa på det enda sättet jag visste. Istället för att dämpa friska reaktioner på trauman och straffa ett beteende som bottnade i en kamp om att vilja överleva och orka med livet så borde man ha tagit sig an orsaken till problemen. Men eftersom hela systemet hänger på och kretsar kring diagnoser så glöms den viktigaste delen bort inom psykiatrin, nämligen frågan varför. Man tar sig inte an frågan varför man mår som man gör. Man konstaterar snabbt att man har problem, klassar dessa som sjukdom och ger de ett namn och en kod för att sedan kunna komma in i ett system där alla varför oftast kvittar.

I Mind recovery terapi har jag äntligen fått hjälp med orsaken till mitt mående. Och nu när man har behandlat bort det som orsakat mina problem har jag äntligen fått en möjlighet att läka och att må bättre. Jag har reagerat som vem som helst hade gjort om man hade råkat ut för det jag blev utsatt för som barn. Alla mina symtom kunde härledas till mina trauman. Jag var inte omöjlig att rehabilitera. Jag har inte heller behövt utsättas för tvångsåtgärder av något slag av min Mind recovery terapeut trots att jag uppvisat exakt samma symtom som inom psykiatrin. Mind recovery utgår inte från att man är sjuk. Man utgår från att man är i obalans, att kroppen och psyket reagerar av en anledning, att det finns en orsak till ens mående. Man utgår från att kroppen är intelligent och försvarar sig bäst den kan genom att uppvisa olika symtom. Om man går till botten med orsaken försvinner symtomen.

Så svaret på frågan om jag varit så sjuk att jag aldrig skulle få ett normalt fungerande liv är besvarad och svaret är NEJ. Jag har aldrig varit sjuk! Jag har varit i svåra tillstånd men jag har inte varit sjuk. Tvärtom har jag varit så frisk att mina naturliga försvarsmekanismer har fungerat alldeles utmärkt. Det som psykiatrin stämplat som sjukt har visat sig vara det som fungerat friskt och faktiskt hållit mig vid liv. Mina reaktioner på svåra trauman har visat sig vara kroppens bästa sätt att försvara sig mot ohanterliga känslor.

Att man inom psykiatrin, de som påstår sig veta bäst, inte förstått detta, är inte konstigt med tanke på hur hela systemet är uppbyggd. Det är också därför som psykiatrin behöver en grundlig reformation. Man måste börja ifrågasätta systemet, vem det gagnar egentligen och vad som är dess utgångspunkt när man bemöter olika tillstånd. Att utgå från att känslomässiga reaktioner på händelser i livet är sjuka har i mitt fall visat sig vara helt felaktigt och kunnat sluta i döden. Man leker med människors liv och om någon kommer till skada kallas det för att man hamnat mellan stolarna. Ingen hade behövt hamna mellan möbler om man hade tagit sig tid att titta på varför vi mår som vi gör.

Bianca