80 procent av befolkningen kommer att behandlas för psykisk ohälsa under sin livstid – och de mår sämre efteråt

0
685

Mad in America, 2023-10-23. Av Peter Simons. Översättning: Lasse Mattila

En studie i JAMA Psychiatry visar att de flesta människor behandlas för “psykisk sjukdom” och att deras liv försämras efter diagnos och behandling.

En ny studie som publicerats i JAMA Psychiatry visar att nästan alla kommer att behandlas för ”psykisk sjukdom” någon gång i livet och att deras liv på många sätt blir sämre efter att de fått diagnos och behandling. Cirka 80 procent av befolkningen kommer att läggas in på sjukhus eller få psykiatriska läkemedel. Efter behandlingen är det mer sannolikt att de blir fattiga, arbetslösa och får invaliditetsförmåner, och att de har sämre sociala kontakter.

Forskarna drar slutsatsen att deras resultat “bör bidra till att förändra vår förståelse av normalitet och psykisk sjukdom genom att utmana den stigmatiserande falska dikotomin av individer med respektive utan psykisk sjukdom”.

Innebär detta att sökandet efter biologiska skillnader mellan “psykiskt sjuka” och “normala” nu kan avbrytas – eftersom det verkar som om i princip alla är “psykiskt sjuka”?

Studie tar också död på föreställningen att psykisk ohälsa inte diagnostiseras och behandlas. Tvärtom:

“De nuvarande resultaten visar att medborgarna får uppmärksamhet och behandling för psykiska störningar, åtminstone i utvecklade länder med allmän tillgång till hälso- och sjukvård, vilket kan ses som uppmuntrande”, skriver forskarna.

Studien genomfördes av Lars Vedel Kessing, Simon Christoffer Ziersen och Per Kragh Andersen vid Köpenhamns universitet samt Avshalom Caspi och Terrie E. Moffitt vid Duke University och King’s College London.

Studiedata kom från Danmarks rikstäckande register över vårdkontakter och inkluderade ett slumpmässigt urval av 1,5 miljoner danskar från 1995 till 2018. Studien omfattade alla diagnoser genom sjukhuskontakter och alla läkemedelsrecept från sjukhus, primärvård eller privata psykiatriker – vilket innebär att detta fortfarande är en underskattning, eftersom alla som inte fick någon behandling eller som fick psykoterapi i stället för läkemedel inte räknades.

Det bör noteras att dessa resultat kanske inte kan generaliseras till andra länder, till exempel USA, med sitt privatiserade och vinstdrivande sjukvårdssystem.

Enligt forskarna var sannolikheten att få psykiatriska läkemedel utskrivna under sin livstid 82,6% (87,5% för kvinnor och 76,7% för män). Sannolikheten för att bli inlagd på sjukhus för psykisk sjukdom var 29,0% (31,8% för kvinnor och 26,1% för män).

I genomsnitt hade de 80 procent som behandlades för psykisk ohälsa redan problem före behandlingen: “Vid baslinjen var det mer sannolikt att personer med någon psykisk störning var arbetslösa eller fick en invaliditetsförmån, hade lägre inkomster, var mer benägna att bo ensamma och var mindre benägna att vara gifta, jämfört med kontrollpersoner från den allmänna befolkningen”, skriver forskarna.

Men efter behandlingen blev saker och ting bara värre.

Efter behandlingen var det mer sannolikt att “individer med någon psykisk störning upplevde nya socioekonomiska svårigheter, jämfört med kontrollindivider från den allmänna befolkningen”, skriver forskarna. “Under uppföljningen var det mer sannolikt att de blev arbetslösa eller fick sjukersättning, att de hade lägre inkomst, att de bodde ensamma och att de var ogifta.”

Det faktum att de som fick en diagnos och behandling mådde sämre efteråt tolkade forskarna som ett stöd för “diagnosens och behandlingens giltighet” eftersom de drog slutsatsen att den måste indikera allvarlighetsgraden av den underliggande psykiska sjukdomen.

De tar inte upp tanken på att behandlingen kan förvärra situationen, särskilt om den ges för lindriga symtom eller normal mänsklig oro. Trots detta finns det gott om bevis för att användning av antidepressiva läkemedel leder till sämre resultat på lång sikt, även efter kontroll för depressionens svårighetsgrad och andra faktorer. Läkemedlens negativa effekter leder till sämre hälsoutfall för dem som tar dem, och abstinensbesvär hindrar människor från att kunna avbryta behandlingen.

På samma sätt visar långtidsstudier av antipsykotiska läkemedel att även om de som avbryter behandlingen löper en högre risk för återfall under månaderna efter utsättningen, är deras resultat på lång sikt bättre än de som fortsätter med läkemedlen, även efter kontroll av svårighetsgrad.

Forskarna tar inte heller upp idén om överdiagnostik – att anledningen till att nästan alla uppfyller kriterierna för psykisk sjukdom är att kategorin psykisk sjukdom ständigt utvidgas med varje ny upplaga av DSM. Trots detta är detta fortfarande ett problem enligt många framstående forskare. Allen Frances, ordförande för arbetsgruppen för DSM-IV, har till exempel skrivit mycket om skadorna av överdiagnostik, liksom Kamran Abbasi, chefredaktör för den medicinska tidskriften BMJ.

Avlägsnandet av undantaget för sorgreaktion (“bereavement exclusion”) vid till exempel förlust av nära anhörig i DSM-5 väckte kontroverser, med påståenden om att psykiatrin har “medikaliserat sorg”. Revideringen av DSM-5 2022 gick ännu längre och skapade en ny psykisk sjukdom som kallas ”långvarig sorge- och förluststörning” (“prolonged grief disorder”), med kriterier som indikerar att någon sörjer för länge eller för känslomässigt. Forskare hävdar att normala mänskliga känslor nu betraktas som “sjukdomar” som ska drogas bort. Faktum är att forskare har hävdat att kategorierna i DSM är “vetenskapligt meningslösa”.

Detta är inte den första studien som visar att definitionen av “psykisk sjukdom” är så bred att nästan hela befolkningen uppfyller kriterierna. I en nyzeeländsk studie från 2020 fann forskarna att 86 procent av befolkningen kommer att ha uppfyllt kriterierna för en psykiatrisk diagnos när de är 45 år gamla, och 85 procent av dessa kommer att ha uppfyllt kriterierna för minst två diagnoser. Exakt hälften (50 procent) av befolkningen kommer att ha uppfyllt kriterierna för en “störning” vid 18 års ålder.

Peter Simons

****

Kessing, L. V., Ziersen, S. C., Caspi, A., Moffitt, T. E., & Andersen, P. K. (2023). Livstidsincidens av behandlade psykiska störningar och psykotropa läkemedelsrecept och tillhörande socioekonomisk funktion. JAMA Psychiatry, 80(10), 1000-1008. doi:10.1001/jamapsychiatry.2023.2206 (Länk)