Vad är en människa? För att förstå psykisk ohälsa behöver vi först förstå vad en människa egentligen är. Men det gör vi väl, tänker du kanske nu? Vetenskapen har väl ganska bra koll på hur kroppen och hjärnan fungerar? Psykologer hjälper människor som mår dåligt och läkare skriver ut medicin till trasiga hjärnor med brist på än den ena än den andra signalsubstansen. Vi har behandlingsprogram för missbrukare och psykiatriska mottagningar för de deprimerade. Det är väl bra?
Absolut, allt det där är jättebra för de som blir hjälpta. Långt ifrån alla blir det dock.
Hade det dessutom inte varit bättre om människor slapp må dåligt till att börja med?
Tänk om människor helt enkelt slapp brist på signalsubstanser, slapp gå i terapi och behandlingsprogram? Tänk om människor slapp lida så mycket att de till slut inte orkade bära sitt lidande längre?
Psykisk ohälsa beror oftast på att någonting händer. Vi gick inte och fick obalanserade signalsubstanser helt plötsligt utan anledning. Vi började inte att må dåligt utan orsak. Kroppen är ett system och någonting rubbade våra system så att de inte längre fungerar på samma sätt som de gjorde innan. Frågan är vad och svaret är individuellt.
Det finns lika många orsaker till psykisk ohälsa som det finns människor, för varje människa har sin unika biologi och sitt unika levnadsöde och sätt att hantera livet på.
Somliga genomlever en traumatisk barndom. Vissa får för lite kärlek, andra möts av för mycket ilska. Någon växer upp med fattigdomens ständiga stress hängande över sig, en annan mobbas i skolan, en tredje upplever ett trauma i vuxen ålder. Det finns många olika sätt för en människa att gå sönder på och vi lever i ett samhälle som på många sätt är destruktivt och rent människofientligt och därmed sätter käppar i hjulet för att äkta läkande överhuvudtaget ska kunna ske.
Att skriva ut antidepressiv medicin till människor som mår dåligt är idag standardbehandling, kanske lite terapi också, så att vi ska lära oss bättre sätt att hantera livet på. Frågan är dock, är svaret att bedöva oss och lära oss hantera liv som vi inte mår bra av? Borde inte lösningen vara att läka och leva liv som inte gör oss stressade, olyckliga och sjuka?
I dagens individualistiska kapitalistiska samhälle har kollektivet upphört att erbjuda stöd och gemenskap. Samtidigt använder kapitalismen människor som opersonliga kuggar i ett själlöst maskineri, ofta för inget annat gagn än ekonomisk vinst. Människor lever allt mer ensamma och isolerade, stressar på arbeten de finner meningslösa men behöver för att överleva och med pengarna de tjänar därifrån köper de saker de egentligen inte behöver. Konsumtion för att känna någon slags kick, någon gnista, något som lyser upp livet.
I det här stressade, isolerade och meningslösa tillstånd fler och fler befinner sig i, är det konstigt att människor mår dåligt?
Hjärnan må styras av signalsubstanser men signalsubstanser påverkas av livet du lever. Kronisk stress ökar mängden av vissa signalsubstanser och minskar mängden av andra. Hjärnan och övriga kroppen hamnar i obalans när för mycket av resurserna läggs på att hantera en stressig livssituation. Vi föds med ett visst DNA men epigenetiken visar att gener slår av och på i samverkan med miljön vi lever i. Kroppen är anpassningsbar och gör vad den kan för att överleva så till den milda grad att den förändrar ditt DNA om den anser att den förändringen är mer gynnsam för din överlevnad än ditt ursprungliga tillstånd. Kroppen bryr sig inte om huruvida du är lycklig eller ej. Den bryr sig om ren överlevnad. Lever du i en stressig miljö uppfattar din kropp det som fara och kommer göra allt den kan för att du ska klara dig igenom dina livsomständigheter, hur kontraproduktivt det än är för din faktiska livskvalitet. Stressen behöver inte ens vara från miljön i sig utan kan lika gärna åtminstone delvis komma från dålig kost, för lite motion, brist på social kontakt. Allt dåligt som det blir för mycket av och allt bra som det blir för lite av skapar en obalans och psykisk eller fysisk ohälsa uppkommer. Så nej, det är inte våra signalsubstanser det är fel på. Vi är en del av ett större system vilket på många sätt är dåligt för människor att leva i så fokus borde inte vara på hur vi botar individer utan hur vi förändrar systemet.
Det märkliga är att psykiatrin idag verkar sakna systemtänk gällande hur varje individ är en del av ett större system.
Psykologer må arbeta utifrån ett sådant synsätt men psykiatrin i stort gör det inte utan där ligger fokus inte på att i grunden bota utan på att mildra symptom och göra människor till produktiva samhällsmedborgare. Det kapitalistiska samhället går inte ut på lycka utan produktivitet och psykiatrin är en del av detta system, inte minst på grund av läkemedelsföretagens stora inflytande över forskningen.
Korruption skulle man kunna kalla det om man var av en nitisk sort.
Tyvärr är samhället i dag så skevt att det inte ens ses som konstigt att kapitalstarka intressen styr över själva forskningen som visar på att just det de tjänar pengar på är det effektivaste botemedlet mot lidandet systemet de är en del av orsakat.
Så var börjar vi när problemet är så komplext? När hela samhället är dysfunktionellt?
Först och främst med upplysning. Genom att läsa och utbilda oss så mycket vi kan kring hur både människor och samhället fungerar. Det går inte att förända det man inte förstår så först måste vi förstå. Vi måste förstå oss själva, andra människor och världen på så många sätt som det går och genom den förståelsen kan vi på olika sätt förändra våra liv och visa att det finns alternativ. Andra sätt att vara på, andra sätt att leva på, andra sätt att betrakta världen på.
Vi kan vara exemplen.
Vi kan lära oss att hantera våra svårigheter på de sätt som passar oss och vi kan leva våra liv som empatiska individer som tar hand om oss själva och andra utifrån ett helhetsperspektiv. Inte enligt mallar och regler i ett dysfunktionellt system som leder till mer sjukdom och olycka.
Hur förändrar vi samhället? Hur gör vi världen till en bättre plats? Hur hjälper vi människor att uppnå sin sanna potential, som lyckliga, inte bara produktiva?
Genom att vi när vi nått en punkt där vi kommit tillräckligt långt i våra egna resor delar med oss av våra erfarenheter så gott vi kan till alla som vill lyssna. De av oss som på något sätt nått en punkt i livet där vi faktiskt börjat må bättre har ett unikt perspektiv på livet värt att lyssna på. Vi kan berätta om vad som fick oss att bli sjuka och vi kan berätta om hur vi började må bättre igen och ingen forskning slår ett livs levande exempel.
Alla nya tankar betraktas till att börja med som galenskap och kanske är det vi som redan burit etiketten “galen” som måste föra fram nya idéer kring psykiatrin. Vilka annars?
Vi har varit en del av det psykiatriska systemet och upplevt dess dysfunktion på nära håll, så vilka är mer lämpade att uttala sig om ämnet än vi?
Var förändringen du vill se i världen lyder ett känt citat. Vi behöver vara den förändringen genom att aktivt dela med oss av all vår samlade kunskap och våra samlade livserfarenheter och vi behöver nå ut till så många människor som möjligt.
Förändring är möjlig och den börjar med dig, oss, här och nu.
Julia
