Mad in Norway, 2023-08-28. Översättning: Lasse Mattila.
I Norge har det nyligen blossat upp en debatt om psykiatrin och psykiatriska läkemedel. Detta efter ett kontroversiellt uttalande från styrelsen i Norska psykiatriska föreningen (NPF) om ”pillerskam”, systematisk desinformation och konspirationsteorier från de som problematiserar den idag dominerande biomedicinska och farmakologiskt inriktade synen på psykiskt lidande. Nedan finner du en översättning av sammanfattning av debatten, publicerad i webbmagasinet Mad in Norway.
Anklagelser om systematisk desinformation, konspirationsteorier och överväldigande röster mot medicinering. Kampanjen “pillerskam” från den norska psykiatriska föreningen har på allvar gett nytt liv åt debatten om psykisk hälsa.
I en artikel i Aftenposten den 10 augusti uttrycker styrelsen för Norsk Psykiatrisk Förening (NPF) oro över att många patienter känner “pillerskam” och motstånd mot vad styrelsen beskriver som läkemedel som används för hjärnhälsa.
Psykiatrikerna menar att detta bygger på fördomar och bristande kunskap om modern psykiatri, varpå de hänvisar till ett antal källor som påstås visa pillrens positiva effekter mot vad de kallar allvarliga psykiatriska störningar.
Detta har genererat starka reaktioner från både vårdgivare och användare. Men det som är uppseendeväckande är det motstånd som nu växer fram inom psykiatrin.
Många Aftenpostenläsare satte kaffet i halsen när de läste inlägget, eftersom reaktionerna har varit omedelbara. Här återger vi några av de kommentarer som har fällts under de efterföljande dagarna. Men först en sammanfattning av vad som verkar oroa landets ledande psykiatriker.
Skam över piller
NPF:s styrelse upplever att en del av deras patienter är ovilliga att svälja piller i hopp om att bli friska från en psykisk sjukdom som de råkar lida av. De anser att kampanjer som bygger på gamla fördomar och bristande kunskap om modern psykiatri bidrar till onödig skam, lidande och funktionsförlust.
Konsekvenserna av detta moraliserande och motstånd mot att ta “vanlig psykiatrisk medicin” oroar psykiatrikerna. Det har blivit en skam att ta dem och en skam att inte göra det. Till nackdel för patienterna, deras familjer och samhället.
Psykiatriker gömmer sig bakom titeln läkare när de likställer fysiska och psykiska sjukdomar. För dem är det lika naturligt att använda medicin mot astma som mot ångest. Eventuella biverkningar och beroende är lika relevanta frågor för båda. Det förvånande för dem är att få frågor ställs om kunskapsbasen bakom somatiska läkemedel.
NPF:s styrelse anser att konspirationsteorier om läkemedelsindustrins ekonomiska egenintresse och röster mot läkemedel som överröstar tillgänglig kunskap förekommer i överflöd. De anser att det förekommer systematisk desinformation och är särskilt oroade över att behörig sjukvårdspersonal bidrar till detta.
Motståndarnas röster
Pia Beate Pedersen har användarupplevelse från psykiatrin. I en debattartikel på psykologisk.no skriver hon att det är oerhört arrogant av Norsk psykiatrisk förening att framställa psykofarmaka som det enda alternativet.
Hon reagerar särskilt på psykiatrikernas påståenden om att medicinering mot psykiatriska sjukdomar är nödvändig för tillfrisknande och för att förhindra återfall.
Som tvångsintagen inom psykiatrin gick Pia Beate emot alla medicinska råd och valde istället att möta sitt eget psyke och sina egna rädslor. En pilgrimsvandring var ett av de beslut som hon tror räddade henne från ett ovärdigt liv med biverkningar av beroendeframkallande mediciner.
Sigmund Karterud är professor i psykiatri. I en artikel i Aftenposten skriver han att det är pinsamt att bevittna hur företrädare för hans egen yrkestradition är i färd med att trivialisera debatten.
Han reagerar på att hans kollegor inte ser några grundläggande skillnader mellan lunginflammation och depression som “sjukdomar”. Han menar att psykiska störningar inte är sjukdomar på samma sätt som fysiska sjukdomar, och skriver att NPF:s styrelse har kämpat för att hitta sin plats i den moderna mentalvården, särskilt efter den stora ökningen av antalet psykologer inom området.
Han menar att denna brist på förståelse för den egna rollen förstärker psykiatrikernas egen identitetskris.
Karterud reagerar på sina kollegors påstående att “psykisk ohälsa är något som drabbar människor orättvist och slumpmässigt”. “Tvärtom har man sedan urminnes tider antagit att kropp och själ och hur vi behandlar varandra hänger ihop”, skriver han.
Han vill att allmänheten ska veta att många medlemmar i NPF har en annan uppfattning än vad styrelsen står för. Karterud betonar att föreningen inte har något forum för interna debatter och därför är sårbar för att bli kapad av en aktivistisk styrelse.
Pål Gjerden är specialist i psykiatri. I ett svar i Aftenposten betecknar han NPF:s uttalande som psykiatrisk desinformation. Han skriver att styrelsen för Norsk Psykiatrisk Förening har en ovanligt okritisk och moraliserande krönika om användningen av läkemedel inom psykiatrin.
Han reagerar särskilt på deras påstående att “patienter med psykos som använder antipsykotika under en viss tidsperiod mår bättre”. Gjerden påpekar att psykiatrikerna varken förklarar begreppet “psykospatient” eller illustrerar tidslängden, och anser att psykos är en vag och otillfredsställande definierad diagnos.
Hans erfarenhet är att patienter som har diagnostiserats med psykos får antipsykotiska läkemedel alldeles för länge.
Han tror att det kan finnas psykotiska patienter i akuta skeden kan ha nytta av medicinering. Men han säger också att han inte vet hur man ska hitta de patienter som skulle må bättre av att få antipsykotika under lång tid.
Marianne Mjaaland är psykiater och författare. Hon skriver i Aftenposten att psykiatrisk medicinering generellt har svag dokumenterad effekt och många upplevda biverkningar. I likhet med sina psykiaterkollegor Karterud och Gjerden har hon svårt att identifiera sig med sin egen yrkesorganisation. Från sin position på “gatan” känner hon inte igen att skam är ett problem.
Hon upplever att patienterna är ovilliga att använda läkemedel, men detta bygger på erfarenhet, inte fördomar.
Patienterna har själva upplevt att läkemedlen har en svag effekt och många besvärliga biverkningar”, skriver hon. Och underbygger sina erfarenheter med vetenskap.
Mjaaland anser att den svaga dokumenterade effekten framstår i ett särskilt skarpt ljus när hon tänker på patienter inom den psykiatriska tvångsvården. Hon menar att dessa människor inte har något val. Generellt skriver hon att psykiatrin inte är tillräckligt kritisk till läkemedelsanvändningen, särskilt när doser ökas och läkemedel används i kombination.
Hon reagerar på kollegornas liknelse med fysiska sjukdomar och påpekar att de kända biologiska mekanismer som finns inom den somatiska medicinen ännu inte har kunnat påvisas inom psykiatrin. Dessutom är det en utbredd erfarenhet att det kan vara mycket svårt att minska användningen av läkemedel.
Mette Ellingsdalen och Kristin Sommerseth är röster från brukarsidan. Precis som Mjaaland anser de att mediciner inte är effektiva och kan ha allvarliga biverkningar. I en debattartikel i Mad i Norway skriver de att det är svårt för patienter att säga nej, eftersom piller kan vara den enda behandling de får. Detta trots att de enligt lag har rätt att göra fria och informerade val.
Ellingsdalen och Sommerseth påpekar att brukarorganisationerna i många år har varit eniga om att kräva medicinfri vård och anser att NPF-styrelsens inställning kan förklara varför det fortfarande bara finns ett fåtal drogfria behandlingshem i Norge.
De anser att den verkliga skammen är kopplad till de kränkningar, övergrepp och skador som behandlingen åsamkar patienterna.
De betonar att skam inte löses genom att tvinga någon till tystnad, men uppmuntrar NPF:s styrelse att lyssna på vad patienterna säger och använda det som vägledning för sin praxis.
Rune Flaaten Bjørk är specialistpsykolog och docent vid Oslo universitet. I ett svar till Aftenposten skriver han att motståndet mot piller inom psykiatrin är flera decennier gammalt.
Liksom användarsidan är han kritisk till det faktum att NPF inte tar patientåterkoppling på allvar och tar tillfället i akt att reflektera över sin egen praxis istället för att diagnostisera samhället med “pillerskam”.
Som alternativa förklaringar till pillerskam lyfter han fram relationen mellan läkare och patient, patientens oro för biverkningar och behovet av att klara vardagen utan medicinering.
Sten i glashus
Vi är skyldiga läsaren att påpeka att uttalandet från NPF:s styrelse inte bara har skapat motsättningar. Professor emeritus i psykiatri Tor Ketil Larsen anser att styrelsen har försökt inleda en konstruktiv diskussion om pilleranvändning inom psykiatrin, och tycker att “pillerskam” är ett bra begrepp som sätter ord på den skuld som fortfarande präglar många av dem som lider av allvarliga psykiska sjukdomar.
Ett anonymt föräldrapar skriver i Aftenposten att de upplever att deras schizofrena dotter kommer närmare sig själv när hon får antipsykotisk medicin. De upplever att NPF:s styrelse placerar förståelsen där den hör hemma: Att det handlar om en sjukdom i hjärnan.
Vi tvivlar inte på att vissa människor kan uppleva en kortvarig positiv effekt av användningen av psykiatriska läkemedel. När allt kommer omkring innehåller läkemedlen narkotiska ämnen. Men när vetenskapen talar om för oss att chansen till tillfrisknande drastiskt minskar vid användning av sådana läkemedel, finns det all anledning att stanna upp och fråga sig vad vi håller på med. De ledande personerna i NPF verkar inte ha den förmågan att reflektera.
Medan allt fler förespråkar en mer humanistisk och holistisk syn på psykiska problem, verkar NPF:s styrelse vara mer angelägen om att behålla ett fast grepp om den biologiska förståelsen. Psykiatrin sprider fortfarande idén att psykisk ohälsa måste bero på en kemisk obalans i hjärnan som kan botas med medicinering. En teori som ännu inte har bevisats vetenskapligt.
När pillren beskrivs som om de vore vitaminer för att förbättra “hjärnhälsan” på samma sätt som kalcium mot benskörhet, vittnar det om ett utrotningshotat yrke som klamrar sig fast vid sin existens sista halmstrå.
Den goda nyheten är att den psykiatriska elitens försök att tysta de avvikande rösterna har resulterat i motsatsen, där många av de mest kritiska rösterna kommer från branschen själv.
Vi anser att kritiken mot NPF-styrelsens anklagelser om systematisk desinformation, konspirationsteorier och överdriven användning av röster vänder fallet 180 grader.
Vi vet inte vilka dörrar och väggar som NPF:s styrelse har gömt sig bakom inför sin artikel. Men att det rör sig om en betydande mängd isolerat glas med ljudreflekterande egenskaper kan det knappast råda något tvivel om.
Det återstår att se hur länge huset kommer att stå kvar.
Stenen är definitivt kastad.
