Vi talar om kemisk lobotomi

0
1032

När Kim söker sig till psykiatrin förväntar han sig att få hjälp med de bakomliggande skälen till sin ohälsa. Istället blir han tungt medicinerad. Inne i medicindimman går förmågan till kritiskt tänkande och återhämtning förlorad. 

När jag träffar Kim Nilsson på Föreningscenter Nobel 21 i Malmö är tanken att vi ska prata om de demokratiska problemen med Försäkringskassans regelverk. Men när vi börjar prata om hur Kims rättigheter blivit begränsade återkommer vi ständigt till perioden då han var tungt medicinerad och hur det påverkat hans liv.

Diagnoser bottnar ofta i trauma

Kim sökte sig till psykiatrin 1999 och blev sedan långtidssjukskriven 2001. Bakgrunden till hans psykiska ohälsa är en traumatisk barndom. Egentligen handlar det inte om sjukdom utan om rimliga reaktioner på svåra upplevelser.

Som patient i psykiatrin fick Kim ständigt träffa nya läkare som satte nya diagnoser. De lade till nya preparat, och höjde doser utan att ta bort gamla. Han tror att han genom åren fick cirka 15 diagnoser, allt från personlighetsstörningar till autism och bipolaritet.

Detta är något vi inom RSMH känner väl igen. Våra medlemmar blir behandlade som komplicerade fall med svårbehandlad samsjuklighet. Detta trots att de på ett väldigt enkelt sätt kan förklara hur deras olika diagnoser bottnar i barndomstrauman som man aldrig får hjälp med.

När diagnoser inte förklaras och inte fungerar som verktyg för att hitta effektiv behandling, blir de istället en börda för individen, ett kvitto på hur söndrig man är.

Bortmedicinerad vilja

Kim ifrågasatte inte läkarna. Medicinerna gjorde det svårt för honom att följa en tanke från början till slut. Han kunde inte föra kritiska resonemang. Kim säger att han var en produkt som flyttades runt mellan olika myndigheter och behandlingar. Alla tjänade pengar på honom. Men han var för medicinpåverkad för att kunna skapa sammanhang av det som hände, och ingen drog i handbromsen. På 18 år reagerade ingen på att behandlingen inte ledde någon vart. Även om Kim mött många fina personer inom psykiatrin genom åren så mötte han aldrig någon som försökte se vem som fanns där inne i medicindimman. Psykiatrin såg inte den foglighet som kommer med tung medicinering som ett problem. Trots att denna foglighet, den bortmedicinerade viljan, omöjliggör återhämtning.

Okontrollerad avgiftning

2019 fick Kim en svår sommarinfluensa. Efter månader av svåra utsättningssymtom då han var för påverkad för att kunna passa tider och jonglera med vården kom han till slut ur sitt drogade tillstånd. När han återvände till vården fick han träffa en stafettläkare som tyckte att mediciner inte alls skulle hjälpa honom. Hon kunde inte förstå varför han gått på så tunga mediciner. Hon sa också till honom att doserna varit högre än rekommenderat.

Att komma tillbaka till sig själv och inse att 20 år gått förlorade

Efter nästan 20 år fick Kim tillbaka sina kognitiva förmågor. Han kunde reflektera över sig själv, skapa kontinuitet och få en överblick över sitt liv igen. Nu kunde han se hur lång tid som gått, hur många år som gått förlorade. Det blev också tydligt att inga av hans grundproblem med trauma utretts eller lösts. Kim berättar att av alla han mött under åren inom vården är det de besvärliga patienterna, de som vägrade behandling, som klarat sig bäst. Det är de som har fungerande liv idag.

Jag tänker på allt som kunde varit, som gått förlorat och försöker fråga Kim om sorgearbetet.

Hur är det att se att halva ens liv slösats bort i kemisk dvala?

Hur känns det att ingen på 20 år varit tillräckligt intresserad av en för att ta bort medicinerna och möta personen istället för diagnoserna?

Men hur frågar man om en sån sak?

Hur svarar man?

Vi tittar på varandra över bordet. Det är en ofattbar förlust. Det som skaver allra mest är att vi båda tydligt ser att det var i onödan. Kim reser sig och går och tar en kopp kaffe.

Jag önskar att det gick att spola tillbaka tiden. Det är svårt att acceptera att det inte finns något att göra, att åren är förlorade, att det är för sent för Kim.

Psykiatrins ansvar

Psykiatrins oansvariga användande av tung medicinering i situationer när detta saknar evidens, i kombinationer som inte är beforskade, i doser som inte är motiverade, och utan tidsbegränsning, måste få ett slut. Vi talar om kemisk lobotomi, en ovärdig fortsättning på psykiatrins blodiga historia, där målet verkar vara medgörliga patienter snarare än återhämtning. Detta är helt oförenligt med de fina orden vi ständigt hör om personcentrerad vård.

Ur askan i elden

När Kim efter 20 år skulle försöka ta tillbaka sitt liv mötte han en rad oväntade utmaningar. Det var egentligen det denna texten skulle handla om. Svenska myndigheters regelverk som inte bara motverkar återhämtning utan faktiskt strider mot mänskliga rättigheter. Det förtjänar en egen text, och vi hoppas på att snart återkomma i tidningen Vox Vigor och berätta om hur Kim kom ur askan i elden.

Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne

Texten är tidigare publicerad i nättidningen Vox Vigor och RSMH-bloggen.