• AKTUELLT •
Stijn Vanheule, klinisk psykolog och professor vid Gent University, ser inte psykos som sjukdom utan som ett mänskligt försök att skapa mening när världen rasar samman. I ett samtal med Ayurdhi Dhar betonar han vikten av lyssnande, relation och vardagliga handlingar i vägen mot återhämtning.
Psykos som kreativt försvar – inte sjukdom
I poddsamtalet “Why Psychosis Is Not So Crazy” diskuterar kliniska psykologen och psykoanalytikern Stijn Vanheule sin syn på psykos som en mänsklig respons snarare än ett patologiskt tillstånd. Han argumenterar för att hallucinationer och vanföreställningar ofta fungerar som kreativa svar på existentiella kriser, snarare än som symtom på psykisk sjukdom. Vanheules perspektiv, grundat i Lacaniansk psykoanalys, utmanar det dominerande medicinska paradigmet och föreslår istället ett lyssnande, ödmjukt och relationellt förhållningssätt till psykiskt lidande.
Hallucinationer som existentiella svar
Vanheule menar att psykotiska erfarenheter uppstår när en människas invanda livsstruktur kollapsar – till exempel när självkänsla, tidsuppfattning och relationer faller samman. I detta vakuum kan hallucinationer och vanföreställningar erbjuda en ny – om än skör – ordning. De fungerar då som en slags improviserad karta över ett sönderfallande inre landskap.
Ett exempel som diskuteras är Schreber – en känd patient från psykiatrihistorien – som under sitt sammanbrott började höra Guds röst. Det var inte galenskap i sig, menar Vanheule, utan ett försök att ge struktur åt en upplöst verklighet.
En terapeutisk inställning baserad på ödmjukhet
I samtalet återkommer Vanheule till vikten av terapeutens attityd. I Lacaniansk anda betonar han vikten av att inte möta patienten med expertisens arrogans, utan som en medmänniska. Han berättar om ett personligt exempel där han halkade i regnet utanför en patients hem. Patienten – en ung man med Downs syndrom och psykotiska symtom – såg det hela, tog initiativ och hjälpte honom. Det skiftade maktbalansen och gjorde relationen mer jämlik. Just sådana ”små” händelser kan öppna vägar för terapeutisk kontakt.
Det subjektiva i det till synes obegripliga
Vanheule illustrerar hur hallucinationer ofta är djupt kopplade till individens livssituation. Han berättar om Mario, en ung man med Downs syndrom som hörde en kvinnlig röst med sexuellt laddat innehåll. Kontexten visade att Mario kämpade med att förstå sin sexualitet i en familj där ämnet var tabu. Rösten speglade därmed en konflikt snarare än en slumpmässig psykos. Psykoterapeutens uppgift blev att översätta upplevelsen till begriplig mening – för både Mario och hans föräldrar.
Ayurdhi Dhar bidrar med en liknande observation från sitt arbete i Indien: en ung kvinna hallucinerade en kamera som följde henne, vilket i kontexten av hederskultur och kontroll visade sig vara djupt begripligt.
Psykos och kreativitet
Vanheule ser psykos som en form av ”out-of-the-box”-tänkande, ett kreativt försök att lösa existentiella dilemman när etablerade livsnarrativ sviktar. Han lyfter det belgiska fallet med konstnären Sven, som i sin återhämtning fick i uppgift att designa en trädgård på psykiatriavdelningen. Genom denna uppgift – som anknöt till hans tidigare utbildning och intressen – kunde Sven skapa något konkret ur sitt inre kaos. På så sätt blev trädgården en bro mellan hans inre värld och omvärlden.
Vanheule nämner även James Joyce som ett exempel på någon som utan psykiatrisk vård hanterade sin verklighetsuppfattning genom konstnärligt språkbruk. Enligt Lacan gjorde Joyce själv det som psykoanalysen ibland syftar till: att skapa mening och struktur där det annars saknas.
Det finns många vägar till återhämtning
Terapi är en möjlig väg, men långt ifrån den enda. Vanheule betonar vikten av vardagliga relationer: samtal över en kopp kaffe, skämt, gemensamma måltider. Han menar att även städpersonal eller vaktmästare ibland når patienterna bättre än läkare – eftersom de erbjuder just den vardagskontakt som psykos ofta bryter ner.
Att delta i meningsfulla aktiviteter som relaterar till individens intressen – som trädgårdsarbete, konst eller arbete – är nycklar till återhämtning. Det viktiga är inte att tolka allt, utan att möta personen där hen är.
Psykos behöver inte alltid vara ett problem
Vanheule och Dhar diskuterar att psykotiska upplevelser – som att höra röster – inte nödvändigtvis måste innebära lidande. Enligt epidemiologisk forskning har cirka 10–15 procent av befolkningen upplevt fenomen som att höra röster eller ”paranormala” upplevelser, men endast omkring 3 procent utvecklar kliniska problem av det.
Freud menade att alla människor bär på psykopatologiska tendenser, men att det inte är ett problem så länge det inte orsakar lidande. Det går att leva med röster – ungefär som att dela kontor med en kollega: ibland lyssnar man, ibland inte. Det handlar om att lära sig relatera till upplevelserna snarare än att utplåna dem.
Sårbarhet som gemensam mänsklig grund
Avslutningsvis talar Vanheule om den existentiella grundlöshet som förenar oss alla. Vi är sårbara inför livets stora utmaningar – sjukdom, död, förlust, förändring – och när våra inre berättelser inte längre bär kan det psykotiska tillståndet bli en respons.
Tipping points – som trauman, livsförändringar eller kroppsliga erfarenheter – kan leda till kriser. Men dessa är inte tecken på sjukdom, utan uttryck för mänsklig bräcklighet. Därför bör psykos behandlas som en upplevelse, inte en identitet. Den ska inte ignoreras – men heller inte reduceras till det enda som definierar en människa.
Foto: Patrick Cohen
🔗 Originalintervju: Why Psychosis Is Not So Crazy: A Conversation with Stijn Vanheule
(MadinAmerica.com, 25 juni 2025)
