Mad in America, 2023-12-15. Av: Ashley Bobak. Översättning: Lasse Mattila
En ny studie belyser den djupgående inverkan som barndomstrauman har på utvecklingen av psykotiska symtom, särskilt i behandlingsresistenta fall av schizofreni.
Förhållandet mellan barndomstrauma och utveckling av psykotiska symtom senare i livet har fått ökad uppmärksamhet under de senaste åren. I en ny studie som publicerades i Schizophrenia Bulletin Open undersöktes sambandet ytterligare, särskilt med avseende på de fall av schizofreni som betraktas som behandlingsresistenta. Författarna fann ett samband mellan negativa uppväxtförhållanden och psykotiska symtom, särskilt hallucinationer. De rekommenderar att psykosbehandling, som traditionellt har undvikit traumarelaterat arbete, omfattar metoder som direkt tar itu med traumatiska upplevelser.
Författarna, under ledning av Robert Dudley från Early Intervention Psychosis Service, NHS Foundation Trust, och University of York, skriver:
“Tidiga motgångar som försummelse eller övergrepp i barndomen är förknippade med en ökad risk för en rad psykiska hälsoproblem inklusive psykos… tidiga motgångar var starkt förknippade med ökad risk för psykos och att personer med schizofreni är 2,72 gånger mer benägna att ha upplevt negativa händelser i barndomen än friska individer. Det finns belägg för ett orsakssamband eftersom longitudinella studier visar att tidiga motgångar föregår uppkomsten av psykos.”
Misshandel och vanvård under barndomen har visat sig leda till ökad risk för senare utveckling av psykotiska symtom, som kan omfatta “positiva” symtom som hallucinationer och vanföreställningar, och “negativa” symtom som avsaknad av känslomässiga uttryck.
Befintlig forskning har visat att psykosdrabbade personer som har upplevt misshandel under barndomen oftare har svåra symtom som inte svarar på mediciner eller terapier. I psykiatrisk litteratur kallas dessa former av psykos för “behandlingsresistent schizofreni” (TRS) eller “behandlingsresistent psykos” (TRP). De definieras som bristande respons på minst två former av antipsykotisk medicinering, där det atypiska antipsykotiska läkemedlet klozapin erbjuds som en sista utväg på grund av dess potentiellt farliga biverkningar.
Forskningslitteratur som intresserar sig för kognitiv förståelse av psykos har också undersökt vilken roll negativa föreställningar om sig själv och andra som uppkommit under barndomen spelar för utvecklingen av symtom som paranoia och vanföreställningar. Även om vissa har funnit samband mellan negativa föreställningar om sig själv och andra, övergrepp och försummelse i barndomen och paranoia eller andra psykotiska symtom senare i livet, har forskningsresultaten hittills varit motstridiga.
I ett försök att öka kunskapen om sambanden mellan psykos, negativa upplevelser under barndomen och negativa föreställningar samlade Dudley och hans kollegor in data från 292 deltagare som ingick i en större studie med syfte att utvärdera effekten av kognitiv beteendeterapi (KBT) för Clozapine-Resistant Schizophrenia (CRS). Majoriteten av deltagarna var vita (90 procent), män (cirka 72 procent), arbetslösa (83 procent), hade en schizofrenidiagnos (87 procent) och 90 procent fick klozapin förskrivet.
Forskarna använde en mängd olika frågeformulär och skattningsskalor för att samla in information om deltagarnas erfarenheter av motgångar i barndomen, psykotiska symtom och grundläggande uppfattningar om sig själva och andra. Sedan genomförde de statistiska analyser för att undersöka sina data.
Dudley och hans kollegor fann att den nivå av övergrepp och försummelse som deltagarna uppgav liknade de nivåer som rapporterats i annan forskning om psykos och barndomstrauma, vilket ger ytterligare stöd för sambandet mellan barndomstrauma och senare utveckling av psykos. I enlighet med forskningslitteraturen rapporterade de kvinnliga deltagarna höga nivåer av allvarliga sexuella och känslomässiga övergrepp.
Generellt sett visade sig negativa uppväxtförhållanden vara relaterade till högre nivåer av psykotiska symtom över hela linjen. Vid närmare granskning visade sig positiva symtom, såsom hallucinationer, vara mer påverkade av tidigare erfarenheter av negativ barndom. Forskarna fann också ett samband mellan övergrepp och försummelse i barndomen och negativa föreställningar om sig själv och andra. Även om de flesta av de samband som forskarna fann var blygsamma korrelationer, är deras resultat i stort sett förenliga med annan forskning som har visat att barndomstrauma kan leda till att personer med psykos upplever plågsamma symtom.
Med tanke på det växande stödet för sambandet mellan negativa uppväxtförhållanden och senare utveckling av behandlingsresistenta psykotiska symtom rekommenderar Dudley och hans kollegor att man ytterligare undersöker användningen av traumafokuserade terapier, såsom Eye Movement Desensitization and Reprocessing (EMDR), vid behandling av psykoser. Detta för att hantera de underliggande traumatiska problem som bidrar till de psykotiska symtomen. En annan nyligen genomförd studie kom också fram till liknande slutsatser och pekade på hur traumaterapier, inklusive EMDR, kan användas effektivt vid behandling av psykos.
Begränsningar i studien inkluderar brist på information om de specifika trauman som upplevts, såsom karaktär, varaktighet och frekvens, samt hur deltagarna uppfattade traumats inverkan på deras liv. Dessutom bestod urvalet av övervägande vita män, vilket ledde till frågor om huruvida resultaten skulle kunna generaliseras till andra populationer.
Ytterligare forskning som involverar fler olika befolkningsgrupper, särskilt färgade personer, är nödvändig. Särskilt med tanke på den inverkan som förtryck och marginalisering har visat sig ha på utveckling och behandling av psykos. Tidigare forskning har också pekat på den roll som rasism och strukturella ojämlikheter spelar i utvecklingen av och den ökade risken för psykos, samt hur dessa systemiska ojämlikheter har en negativ påverkan på behandlingen av psykos.
Den nuvarande förståelsen av psykos bygger i hög grad på en biologisk modell, som betonar hjärn- och genetikbaserad förståelse av psykos och dess symtom. Den har dock kritiserats för att förklara mycket lite om hur en person utvecklar schizofreni. En nyligen genomförd studie visade dessutom att den genetiska risken för att utveckla schizofreni blir mindre viktig ju fler traumatiska händelser man varit med om. Något som motsäger den så kallade ”diates-stress-modellen”, som utgår från att genetisk risk plus traumatiska händelser kan leda till psykos.
De biologiska förståelsemodellers otillräcklighet och de ökande forskningsbevisen mot de biologiska modellerna har banat väg för alternativa, mindre patologiserande sätt att förstå psykos. Sätt där ett erkännande av att psykosupplevelser är nyanserade och varierar för varje individ. Andra har uppmanat till icke-patologiserande och tvärvetenskapliga perspektiv att förstå psykos utifrån, och peer support-grupper som Hearing Voices har visat sig ha många fördelar, bland annat att de främjar mänsklig kontakt och respekterar levda erfarenheter.
Dudley och kollegor bidrar, tillsammans med allt fler andra forskare, till det växande och viktiga arbetet att öka förståelsen för psykos och för de traumamedvetna perspektiven. Detta genom att tillhandahålla ytterligare forskningsstöd för erkännandet av den roll som trauma spelar i utvecklingen av psykos, vilket möjliggör en ökad rörelse bort från de otillräckliga biologiska uppfattningarna.
****
Dudley, R., Turkington, D., Coulthard, N., Pyle, M., Gumley, A., Schwannauer, M., Kingdon, D., Morrison, A. P. (2023). Childhood trauma in clozapine-resistant schizophrenia: Prevalence, and relationship with symptoms. Schizophrenia Bulletin Open, 4(1). https://doi.org/10.1093/schizbullopen/sgad030 (Länk)
