SvD:s artikel om depression vilseleder allmänheten – och behöver rättas

I en tidigare artikel om depression förmedlar Svenska Dagbladet (SvD) uppgifter om antidepressiva läkemedel som visat sig vara felaktiga. Jag förväntar mig att SvD, enligt god journalistisk yrkesetik, rättar till felaktigheterna för att inte vilseleda läsarna och allmänheten.

Den 19 september publicerade Svenska Dagbladet (SvD) artikeln Har vi missbedömt själva grunden till depression?, skriven av journalisten Therese Bergstedt. Artikeln var den första i våra stora medier om den i somras publicerade brittiska paraplystudien som åter och slutligen (?) avfärdat hypotesen om serotoninbrist som orsak till depression. En hypotes som, trots avsaknad av vetenskapligt stöd, fått ett mycket stort inflytande över vår syn på och behandling av depression.

Utifrån SvD:s val av vinkel och de direkta faktafel som förekommer i artikeln skrev jag en kommentar på artikeln, Därför är Svenska Dagbladets artikel om depression bedräglig. Efter att jag publicerat min artikel kontaktade jag SvD:s chefredaktör Anna Careborg och journalisten Therese Bergstedt som skrivit artikeln. Detta dels för att dela med mig av mina synpunkter på artikeln, dels för att be Bergstedt om hennes källor till hennes följande påståenden i artikeln.

• ”Depression är en folksjukdom i Sverige, och kan i vissa situationer vara livshotande”
• ”Få mediciner är så omdebatterade – och kritiserade – som dessa läkemedel, samtidigt som de hjälper majoriteten som tar dem.”
• ”Två tredjedelar blir bättre eller helt friska av medicinen.”
• ”SSRI-läkemedel rekommenderas som behandling av depression över hela världen på grund av att oberoende experter granskat tillgänglig forskning och bedömt att de är säkra samt att effekterna är tydligt större än de av placebo”
• ”Flera stora studier visar nämligen att antidepressiva läkemedel har större effekt som behandling mot depression jämfört med placebopreparat.”

Jag fick en snabb återkoppling från Bergstedt som delade med sig av sammanlagt fem referenser. Av dessa referenser kunde jag koppla två till Bergstedts påståenden ovan medan tre av referenserna lämnade mig frågande kring kopplingen och relevansen i hänvisningen. Jag kontaktade åter Bergstedt för att be henne att koppla ihop referenserna med påståendena men har därefter inte hört något från henne.

Nedan en kort genomgång av de referenser som Bergstedt lämnade.

”Depression är en folksjukdom i Sverige, och kan i vissa situationer vara livshotande”

För denna kommentar refererar Bergstedt till studien Excess mortality of mental disorder. En studie genomförd 1998 av E C Harris och B Barraclough med slutsatsen att alla psykiska störningar medför en ökad risk för för tidig död.

Att risken för för tidig död är större för människor som drabbas av psykiskt lidande är knappast överraskande. Som jag skriver redan i min kommentar på Bergstedts artikel så kan psykiska lidandets olika uttryck ses och förstås utifrån andra förståelseramar än de neurobiologiska.

Vi vet bland annat hur svåra barndomserfarenheter påverkar vår både fysiska och psykiska hälsa genom livet och kraftigt ökar risken för psykiatriska diagnoser senare i livet. Vi vet att exponering för barndomstrauma är kopplat till 7 av de 10 främsta dödsorsakerna i västvärlden. Att barndomstrauman påverkar hjärnans utveckling, immunsystemet, hormonsystemen, och till och med hur vårt DNA blir avläst och transkriberat. Vi vet att de som utsätts för upprepade trauman har en tredubblad risk för hjärtsjukdomar och lungcancer, och en skillnad på 20 år i förväntad livslängd.[1] [2] Bara för att visa på ett alternativt sätt att se och förstå psykiskt lidande och dess konsekvenser på. Det hade varit smakfullt av Bergstedt att även synliggöra dessa perspektiv vid sidan av de neurobiologiska perspektiven som hon, av hennes artikel att döma, verkar ha en stark förkärlek till.

Även om Bergstedt med sitt påstående om att depression är en dödlig folksjukdom i Sverige kanske inte menar att ”antidepressiva” läkemedel skulle förlänga livet för de drabbade så kan det ändå vara värt att nämna att de inte gör det. Faktum är att användningen av ”antidepressiva” läkemedel är kopplat till hjärtproblem och för tidig död.[3]

Enligt en nyligen publicerad studie är risken för hjärt- och kärlsjukdomar 34 procent högre för människor som använder ”antidepressiva” läkemedel under lång tid jämfört med de som inte använder preparaten. Studien visar också att risken för att dö av hjärtproblem är 87 procent högre, och risken att dö av andra orsaker 73 procent högre, om man äter ”antidepressiva” jämfört med om man inte gör det. Studien konstaterar också att de långsiktiga utfallen av preparaten ofta är negativa.[4]

Även en annan nyligen publicerad studie konstaterar att ”antidepressiva” läkemedel inte vare sig förbättrar sjukdomsförloppet eller förlänger livstiden för de som lider av depression.[5]

Mot bakgrund att över en miljon människor i Sverige äter ”antidepressiva” läkemedel borde kanske ovan nämnd information ingå i en artikel om depression och ”antidepressiva” läkemedel, så som den av Bergstedt. Det som dock kan sägas till Bergstedts försvar är att en av de ovan nämnda studierna publicerats efter Bergstedts artikel, vilket gjorde det omöjligt för henne att ha med den i sin artikel. Samtidigt har ”antidepressiva” läkemedels ineffektivitet och de ofta många och allvarliga negativa effekter av preparaten varit kända i decennier, vilket jag återkommer till lite längre ner i denna artikel.

”Antidepressiva hjälper majoriteten som tar dem” – ”Två tredjedelar blir bättre eller helt friska av medicinen”

När det gäller Bergstedts påståenden om ”antidepressiva” läkemedel är effektiva och att majoriteten blir bättre eller helt friska av dem så är dessa kanske de mest allvarliga av de missvisande och felaktiga påståendena i artikeln.

Den referens som Bergstedt anger för dessa påståenden är den så kallade STAR*D-studien, finansierad av amerikanska National Institute of Mental Health (NIMH) och publicerad 2006 i vetenskapliga tidskriften American Journal of Psychiatry. Men vad vet vi om denna studie och vad säger den egentligen om ”antidepressiva” läkemedlens effekter? Låt oss titta närmare.

STAR*D-studien

När NIMH lanserade sin STAR*D-studie så presenterade man den som ”den största studien om antidepressivas effektivitet som någonsin genomförts.” Studien tog hela sex år att genomföra och kostade amerikanska skattebetalare över 35 miljoner dollar.[6]

Enligt de NIMH-finansierade forskarna skulle STAR*D-studien vara utformad utifrån verkliga förhållanden med riktiga patienter och förskrivningsrutiner. Resultaten av studien skulle spridas snabbt och bli betydande och vägledande för folkhälsan.[7]

I den verklighetstrogna utformningen av studien ingick att om ett första ”antidepressivt” läkemedel inte fungerade, skulle deltagarna få prova ett andra, sedan ett tredje och upp till ett fjärde ”antidepressivt” läkemedel. Man fick alltså upp till fyra försök att hitta ett läkemedel som kunde ge lindring till de symtom som man upplevde. Under denna fas av aktiv behandling fick patienterna också en möjlighet till kognitiv terapi, antingen för sig eller i kombination med ”antidepressivt” läkemedel. Detta skulle enligt forskarna bidra till verklighetstrogenheten men också till möjligheten att utvärdera effekten av depressionsbehandling i vidare bemärkelse än enbart ”antidepressiva” läkemedel.[8]

Ser vi till de slutliga resultaten av studien så var dessa mycket dåliga om vi ser till ”antidepressiva” läkemedlens effekter. Studien har också sedermera kommit att betraktas som en sann vetenskaplig skandal utifrån hur de NIMH-finansierade forskarna förvanskat och förvrängt data för att få fram den siffra som även Bergstedt tycks hänvisa till, att 67 procent av patienterna fick en förbättring eller blev ”helt friska” under behandlingsfasen av studien. I själva verket var siffran bara 26 procent, vilket påvisats av externa utredare som senare analyserat studien.[9]

I studien ingick också en ”underhållsfas” som syftade till att bedöma huruvida de som blivit bättre under behandlingsfasen kunde fortsätta att må bra även efteråt. Under denna fas, som pågick under ett år, fick läkarna göra valfria justeringar i medicinering och/eller terapi för att maximera sannolikheten för fortsatt välmående för patienterna.

Även här rapporterade NIMH-forskarna resultaten på ett så förvirrande sätt att det var närmast omöjligt att räkna ut hur många som faktiskt fortsatte att må bra och hur många som återföll i depression. Först efter flera års analyserande kunde en grupp externa utredare i ledning av Ed Pigott och Allan Leventhal identifiera de faktiska siffrorna från denna fas av studien. Det visade sig att enbart 2,7 procent (!) av de som var med i inledningen av studien fick bestående förbättring av den erhållna behandlingen. Denna siffra har sedermera även bekräftats av en av STAR*D-studiens huvudförfattare, Maurizio Fava, som i intervju med webbsidan Medscape Medical News konstaterat att Pigott och Leventahl hade rätt med sin slutsats.[10]

2,7 procent. Det är betydligt färre än ”majoriteten” eller ”två tredjedelar” som Bergstedt påstår i sin artikel. Alltså är Bergstedts påståenden om ”antidepressiva” läkemedlens effekter felaktiga och falska, vilket Bergstedt och SvD behöver uppmärksamma och rätta till.

”Oberoende experter [har] granskat tillgänglig forskning och bedömt att de [antidepressiva läkemedel] är säkra samt att effekterna är tydligt större än de av placebo”

När det gäller Bergstedts påstående om att oberoende experter har granskat tillgänglig forskning och bedömt att ”antidepressiva” läkemedel är säkra, samt att effekterna av preparaten är tydligt större än de av placebo, så har jag svårt att avläsa vilken av Bergstedts referenser skulle styrka detta påstående.

Vilka de ”oberoende forskare” som Bergstedt hänvisar till är, och vad den ”tillgängliga forskningen” hon nämner består av, framkommer inte heller vare sig i Bergstedts artikel eller i hennes referenser. I alla fall inte på ett sätt som jag förmår att avläsa. Då Bergstedt valt att inte svara på min önskan om förtydligande kring referenserna lär vi inte få någon större klarhet i hennes underlag för dessa missvisande och felaktiga påståenden.

”Antidepressiva” läkemedel är inte säkra

Vad ”antidepressiva” läkemedlens säkerhet bekommer så finns det även här ett övertygande vetenskapligt stöd för att vi ska kunna problematisera och ifrågasätta denna. Vetenskapliga stödet har bland annat lett till att amerikanska läkemedelsverket, FDA, redan 2004 infört en så kallad black box warning, en av de starkaste av myndighetens varningar, för preparaten. Detta bland annat utifrån den kraftigt ökande självmordsrisken som preparaten orsakar bland barn under 18 år.[11] [12] Redan 2007 utökade myndigheten sina varningar att även gälla för vuxna under 25 år.[13]

Även europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA, har 2005 infört motsvarande varningar efter konstaterandet att ”antidepressiva” läkemedel ökar självmordsrisken och aggressivt beteende bland barn och unga. I sitt utlåtande den 25 april 2005 konstaterar EMA:s vetenskapliga kommitté bland annat att ”självmordsrelaterade beteenden (självmordsförsök och självmordstankar), och fientlighet (aggression, oppositionellt beteende och ilska) var i genomförda studier mer frekvent förekommande hos barn och unga som behandlades med antidepressiva läkemedel än hos dem som behandlades med placebo.”[14] Vidare skriver EMA att “EMA:s vetenskapliga kommitté rekommenderar därför ett införande av starka varningar i hela EU till läkare och föräldrar om riskerna” och ”att patienter informeras noga om förekomsten av självmordsbeteende, självskadebeteende och fientlighet”.

EMA har även 2019 utfärdat varningar om att ”antidepressiva” läkemedel är kopplade till sexuella dysfunktioner. Dysfunktioner som enligt EMA är vanligt förekommande och ofta långvariga vid användandet av preparaten, och även kan förekomma en lång tid efter avslutad behandling.[15]

Att självmordsrisken ökar kraftigt efter påbörjad behandling med ”antidepressiva” läkemedel (SSRI) påvisas även av professorn och specialisten inom psykiatri, Benedetto Vitiello med flera, som konstaterar att antalet ”självmordshändelser” (självmordsbeteende eller nytillkomna självmordstankar) under de första 12 veckorna efter påbörjad behandling visat sig vara 4 gånger större vid SSRI än vid placebo (12 i SSRI-gruppen jämfört med 3 i placebogruppen).[16]

Även walesiska professorn i psykiatri, David Healy, uppmärksammar den kraftigt ökande självmordsrisken som ”antidepressiva” läkemedel orsakar. I intervju i brittiska BBC berättar Healy att var och en av de 29 studier som han tittat på i en forskningsöversikt påvisar att SSRI inte fungerar, och att skadeeffekterna av SSRI klart överstiger nyttoeffekterna. Healy konstaterar också att barn blir självmordsbenägna av SSRI på ett sätt som de inte hade blivit utan SSRI.[17]

Bland andra skadeeffekter av ”antidepressiva” läkemedel finner vi ångest, oro, panikattacker, sömnlöshet, irritabilitet, fientlighet, aggressivitet, impulsivitet, akatasi, hypomani, mani, samt tardiv dysfori (”kronisk depression”) [18] Dessutom visar forskning att ”antidepressiva” läkemedel är aktivt beroendeframkallande[19] [20] [21], vilket också föranlett att Världshälsoorganisationen, WHO, listat flera av preparaten bland de 30 mest beroendeframkallande i världen.[22]

När det gäller ”antidepressiva” läkemedlens negativa effekter för övrigt så går sådana även att finna i läkemedlens bipacksedlar samt i läkemedelsindustrins egna Farmaceutiska Specialiteter i Sverige (FASS).

Ser vi till exempel på läkemedlet Fluoxetin, som också är det läkemedel som Socialstyrelsen främst rekommenderar vid behandling av depression och ångestsyndrom, nämner FASS som några av rapporterade biverkningar ångest, irritabilitet och extrem oro, rastlöshet, förvirring, sexuella problem, koncentrationssvårigheter, hjärtklappning, okontrollerade skakande rörelser, hallucinationer, aggressioner, våldsamt beteende, panikattacker, självmordsförsök, självmordstankar eller tankar på att skada sig själv. Man konstaterar även att särskilt hos barn och unga mellan 8 och 18 år kan Fluoxetin minska tillväxthastigheten och försena könsmognaden.[23]

När det gäller läkemedlens negativa effekter (”biverkningar”) ska vi i sammanhanget också komma ihåg att det i Sverige råder en kraftig underrapportering av dessa.

Utöver de vetenskapliga beläggen som motiverar problematiserandet och ifrågasättandet av Bergstedts påstående om att ”antidepressiva” läkemedel är säkra finns det även otaliga personliga berättelser som vittnar om att preparaten är både beroendeframkallande och långt ifrån säkra.[24] [25] Detta är tyvärr ofta berättelser som inte får utrymme i den offentliga debatten kring depression och depressionsbehandling. Om nu sådan debatt överhuvudtaget kan sägas finnas i Sverige.

”Antidepressiva” är inte effektivare än placebo

När det gäller ”antidepressiva” läkemedlens effekter i förhållande till placebo så visar forskning, tvärtemot vad Bergstedt påstår, att skillnaderna är så små att dessa inte kan betraktas som vare sig statistiskt eller kliniskt signifikanta.[26] [27] [28]

Mot bakgrund av ovan kan vi konstatera att Bergstedts påståenden om ”antidepressivas” säkerhet och effektivitet förmedlar en falsk berättelse.

Bergstedts kvarstående referenser

När det gäller Bergstedts övriga referenser så var dessa Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom, hemsidan för brittiska National Health Services (NHS), samt hemsidan för amerikanska National Library of Medicine (NLM). På vilket sätt dessa referenser är kopplade till eller relevanta för Bergstedts påståenden har jag inte kunnat avläsa. Även här lär vi, utifrån att Bergstedt inte svarat på min önskan om förtydligande, få acceptera att vi inte kommer längre än så när det gäller underlagen för Bergstedts felaktiga påståenden.

En journalistisk skandal som kräver rättelse

Om STAR*D-studien, som Bergstedt refererar till, är att betrakta som en vetenskaplig skandal liknar Bergstedts och Svenska Dagbladets artikel en journalistisk sådan.

Att besitta en maktposition, så som Svenska Dagbladet gör som Sveriges tredje största dagstidning med över 300 000 läsare, förpliktigar. Det medför ett ansvar, inte bara för det journalistiska uppdraget och för läsarna, utan också för samhället.

I det journalistiska uppdraget och i journalistens yrkesetik ingår det bland annat att kontrollera alla fakta som kommer fram under arbetet; hitta och rapportera om alla sidor av en historia; samt rapportera utan att ta ställning, genom att ge flera sidor av historiens röst.[29]

Ser vi till SvD:s och Bergstedts ensidiga neurobiologiska och farmakologiskt inriktade perspektiv samt de direkta faktafel som förekommer i artikeln så måste vi konstatera att SvD och Bergstedt brustit mot det journalistiska uppdraget och journalistens yrkesetik.

Mot bakgrund av ovan förväntar jag mig att Svenska Dagbladet breddar perspektiven när det gäller förståelse och behandling av depression samt i en ny publicering rättar till felaktigheterna och beskriver de faktiska förhållandena när det gäller ”antidepressiva” läkemedel och deras effekter.

Allt annat är att betrakta som uppsåtligt vilseledande av tidningens läsare och av allmänheten.

Lasse Mattila

[1] Mattila, L. Vi behöver mer och fler traumamedvetna insatser. https://lassemattila.com/2021/09/03/vi-behover-mer-och-fler-traumamedvetna-insatser/. Lasse Mattila, 2021-09-03.

[2] Burke Harris, N. How childhood trauma affects health across a lifetime. TEDMED, 2014. https://www.ted.com/talks/nadine_burke_harris_how_childhood_trauma_affects_health_across_a_lifetime.

[3] Pinkstone, J. Common antidepressants may increase the risk of heart disease and early death. The Telegraph, 2022-09-29. https://www.telegraph.co.uk/news/2022/09/29/common-antidepressants-may-increase-risk-heart-disease-early/.

[4] Pinkstone, J. Common antidepressants may increase the risk of heart disease and early death. The Telegraph, 2022-09-29. https://www.telegraph.co.uk/news/2022/09/29/common-antidepressants-may-increase-risk-heart-disease-early/.

[5] Ghaemi, NS. Symptomatic versus disease-modifying effects of psychiatric drugs. Acta Psychiatrica Scandinavica, 2022-06-02. https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/acps.13459.

[6] Whitaker, R. The STAR*D scandal : A new paper sums it all up. Mad in America, 2010-08-27. https://www.madinamerica.com/2010/08/%EF%BB%BFthe-stard-scandal-a-new-paper-sums-it-all-up/.

[7] Whitaker, R. ”Holy shit!” Psychiatry’s cognitive dissonance on display. Mad in America, 2022-08-20. https://www.madinamerica.com/2022/08/holy-shit-psychiatrys-cognitive-dissonance-display/.

[8] Whitaker, R. ”Holy shit!” Psychiatry’s cognitive dissonance on display. Mad in America, 2022-08-20. https://www.madinamerica.com/2022/08/holy-shit-psychiatrys-cognitive-dissonance-display/.

[9] Whitaker, R. ”Holy shit!” Psychiatry’s cognitive dissonance on display. Mad in America, 2022-08-20. https://www.madinamerica.com/2022/08/holy-shit-psychiatrys-cognitive-dissonance-display/.

[10] Whitaker, R. ”Holy shit!” Psychiatry’s cognitive dissonance on display. Mad in America, 2022-08-20. https://www.madinamerica.com/2022/08/holy-shit-psychiatrys-cognitive-dissonance-display/.

[11] Lenzer, J. FDA panel urges “black box” warning for antidepressants. BMJ (Cinical research ed.), 329(7468), 702. https://doi.org/10.1136/bmj.329.7468.702.

[12] Spielmans, GI., Spence-Sin, T., Parry, P. Duty to warn: Antidepressant black box suicidality warning is empirically justified. Front. Psychiatry 11:18. Doi: 10.3389/fpsyt.2020.00018.

[13] Whitely, M., Raven, M., Jureidine, J. Antidepressant prescribing and suicide/self-harm by young Australians: Regulatory warnings, contradictory advice, and long-term trends. Front. Psychiatry 11:478. Doi: 10.3389/fpsyt.2020.00478.

[14] European Medicines Agency. Serotonin-specific reuptake inhibitors and serotonin-specific noradrenaline reuptake inhibitors. https://www.ema.europa.eu/en/medicines/human/referrals/serotonin-specific-reuptake-inhibitors-serotonin-noradrenaline-reuptake-inhibitors#key-facts-section. Hämtad 2019-03-30 samt 2022-10-08.

[15] EMA Pharmacovigilance Risk Assessment Committee (PRAC). PRAC recommendations on signals. European Medicine Agency, 2019-06-11.

[16] Vitiello, B., Silva, S. G., Rohde, P., Kratochvil, C. J., Kennard, B. D., Reinecke, M. A., Mayes, T. L., Posner, K., May D. E., & March, J.S. Suicidal events in the treatment for adolescents with depression study (TADS). The journal of clinical psychiatry, 70(5), 741-747. https://doi.org/10.4088/jcp.08m04607.

[17] BBC News. Teenage antidepressants ‘doing more harm than good’. 2018-02-05. https://www.bbc.com/news/uk-scotland-42917452.

[18] Götzsche, PC. Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse. Karneval förlag, 2016.

[19] Götzsche, PC. Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse. Karneval förlag, 2016.

[20] Neuroscience News & Research. Long-term antidepressant use can lead to physical addiction. 2020-02-26. https://www.technologynetworks.com/neuroscience/news/long-term-antidepressant-use-can-lead-to-physical-addiction-331322.

[21] Davies, J., Read, J. A systematic review into the incidence, severity and duration of antidepressant withdrawal effects: Are guidelines evidence-based? Addictive behaviors, Volume 97, 2019, s. 111-121, ISSN 0306-4603. https://doi.org/10.1016/j.addbeh.2018.08.027.

[22] Götzsche PC. Dödliga mediciner och organiserad brottslighet. Karneval förlag 2015.

[23] FASS. Fluoxetin Mylan.  https://www.fass.se/LIF/product?userType=2&nplId=19961122000058#side-effects. 2022-10-08.

[24] Read, J., Williams, J. Adverse effects of antidepressants reported by a large international cohort: Emotional blunting, suicidality, and withdrawal effects. Curr Drug Saf.2018;13(3):176-186. doi:10.2174/1574886313666180605095130. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/29866014/.

[25] SSRI Stories: Antidepressants nightmares. https://ssristories.org/.

[26] Kirsch, I. Antidepressants and the placebo effect. Zeitschrift fur Psychologie 222(3), 128-134. 2014. https://doi.org/10.1027/2151-2604/a000176.

[27] Hengartner, M. P. Methodological flaws, conflicts of interest, and scientific fallacies: Implications for the evaluation of antidepressants’ efficacy and harm. Front. in Psychiatry, 8(275). 2018. https://doi.org/10.3389/fpsyt.2017.00275.

[28] Whitaker, R. Our RCT fetish: How the “Gold standard” for research has led to a societal delusion about the merits of antidepressants. Mad in America, 2022-09-10. https://www.madinamerica.com/2022/09/our-societal-reliance-on-rcts-has-led-to-a-societal-delusion-about-the-merits-of-antidepressants/.

[29] Journalistik: Journalistens yrkesetik. Wikipedia, 2022-10-05. https://sv.wikipedia.org/wiki/Journalistik#Journalistens_yrkesetik.