Psykvården: en lukrativ masspsykos där diagnoser, kemiska hjärnförändringar och frihetsberövning gynnar många – men inte de som mår dåligt

0
306

En kvinnas öron tjuter och ringer med en ljus surrande ton som driver henne till vansinne.

Tjutandet är skoningslöst, vilar aldrig och dränker hennes tunga pyjamas i svett som glittrar i månskenet. Till slut ger hon upp och söker hjälp från en läkare. Läkaren förklarar att det kan vara en del av hennes “psykiska ohälsa” – ringningen är inte verklig och är ett tecken på att något gått snett på hjärnkontoret. Eller kanske är det bara stress och den här mentala episoden kommer att gå över.

Kvinnan försöker övertyga sina läkare om att ringandet i öronen är fullt verkligt, att hon inte är stressad, men att just ljudet är det som gör henne galen. Läkaren tänker på alternativen; några lugnande medel för att lugna henne, lite terapi för att prata om problemen hemma eller kanske ännu bättre – en lobotomi så att mannen i huset inte kommer att höra mer om det – det har trots allt blivit ett stort problem för hushållet.

Det som idag är ett verkligt fenomen, tinnitus, sågs under 1900-talets tidigare del som en ”psykisk sjukdom”. Och en kvinna kunde bli lobotomerad för det – tillsammans med ett annat verkligt fenomen som mensvärk – eller bara genom att ha en misshandlande man.

Detta kan låta extremt med tanke på att tinnitus idag är mycket erkänt – men det är ett perfekt exempel på farorna och begränsningarna med att diagnostisera ”psykisk ohälsa” baserat på symtom-presentationer från patienter, som avvisas av läkare som vansinne/mental stress – eftersom det är bekvämt, och även som slutresultat, lönsamt.

Det visar också psykiatrins roll som ett verktyg för maktstrukturer för att säkerställa dess grepp om att kontrollera människors uppfattningar och beteende.

Psykiatrins tidigare roll i historien har varit att diagnostisera och medicinera alla symptom under solen. Symtom som antingen förr eller senare går att koppla till en biologisk orsak (exempelvis tinnitus, mensvärk, undernäring) eller en psykosocial-kulturell orsak (homosexualitet, trauma, anti-auktoritär personlighet) som ska förtryckas till förmån av maktens och industrins intressen.

Psykiatrin sveper övergrepp, maktstrukturer samt ohälsosamma livsstilar och sociala normer under mattan. En uppfinningsrik industri som aktivt skapar diagnoser och symtom för att möta den efterfrågan på ekonomisk tillväxt ett själlöst och skadligt samhälle kräver. Hjärn- och kroppsförändrande mediciner skapar i sin tur nya diagnoser och mer ”psykisk ohälsa”. Cirkeln är sluten och den göder sig själv.

Resultatet blir en sjukare befolkning där inte en millimeter av mänskligheten eller kroppsliga symtom får ta plats i rampljuset. Varje symtom, beteende och sociokulturell utmaning ger plats för en psykiatrisk diagnos och patenterad metod. Piller, sprutor, elchocker, inlåsning och social utfrysning/kontroll — leder oss längre och längre ifrån ett holistiskt perspektiv på vad som gör oss mänskliga, friska, starka och lyckliga.

Problemet blir ännu mer komplext på grund av det omänskliga samhällsklimatet vi är del av. Ett samhälle med lösa familjeband, singelhushåll och svaga gemenskaper (tribes). Att vara en en medborgare innebär att vara fångad i ett dopaminrus av kommersialismens masspsykos, meningslöst arbete och överbelastning av information.

Behovet av tillhörighet och sökande efter identitet gör en snyggt förpackad diagnos och ett magiskt piller mycket tilltalande. Ett sätt att skapa ordning ur kaoset.

För de som börjar få insikter hur samhällets destruktiva strukturer och livsstil ligger till grund för vårat lidande, är uppvaknande oftast omöjligt att hantera. En för tidig urkoppling från “The Matrix” kan vara för mycket och det blir oftast enklare att ifrågasätta det egna förnuftet istället för samhället. Att inse att de flesta människor går genom livet som automatiserade robotar som inte är redo att vakna är både ett farligt åtagande för psyket att hantera – och en insikt som är svår att integrera utan ordentligt stöd och en stabil livssituation.

Så många tvingar sig själva att vara problemet istället för det komplexa samspelet av dåliga influenser och stressorer som äntligen kom ikapp deras kroppsliga system, ofta när de möter alla utmaningar i vuxenlivet och när hjärnan är redo att se igenom allt – en tid som unga vuxna när de flesta är stämplade/eller själv prenumererar på tanken om ”psykisk ohälsa”.

Men vad som händer för många är att diagnoserna och drogerna för att hantera dem – ofta slår tillbaka, blir till ett fängelse av kemiska förändringar och begränsningar för deras dynamiska utveckling av en personlighet.

Kategorier blir mer fasta och biverkningar från mediciner i kombination med grupper av människor med liknande historier eller symtom skapar en bubbla där det nya normala bara är galenskap, sänkt medvetandegrad och maktmissbruk förklädda som “hjälp”, “stöd” och “gemenskap”.

Att lida, vara ohälsosam och hålla sig förvirrad och beroende av den auktoritära staten – utan någon djupare känsla av syfte och mening – manifesteras via diagnoser och piller – slutresultatet blir en mycket begränsad medveten upplevelse.

Och en känsla som växer varje gång att något är fel. Och att det måste vara dig själv.

Albin Gustafsson