• DEBATT •
I en debattartikel riktar Felicia Katarina Lundgren och Dunja Grisell från Riksföreningen Kontext skarp kritik mot dagens psykiatri. Med utgångspunkt i egna erfarenheter och möten med andra patienter menar de att vården ofta riskerar att förvärra snarare än lindra lidande – och efterlyser en grundläggande omprövning av hur psykisk lidande förstås och behandlas.
Psykiatrin måste vara den enda ”tjänst” i världen där ingen bryr sig om att fråga vad ”kunderna” tycker om den ”vård” de får. För varför ska man fråga dem? De är ju galna, så vad de tycker spelar ingen roll, det vet ändå inte sitt eget bästa (utan det vet i stället psykiatrikerna och den övriga psykvårds personalen).
Men folk är inte galna. De är stressande och traumatiserade. De kämpar med ekonomi, barn som far illa genom våld i hemmet, svårigheter i skolan, eller andra barn-institutioner som inte lyssnar på vare sig barnen eller föräldrarna när de signalerar att orken håller på att ta slut. De kämpar med att hitta jobb, få råd att utbilda sig, hinna vara en bra anställd, förälder, hjälpsamma barn till gamla föräldrar, äkta makar eller partners. Halva befolkningen kämpar för att hinna med och orka, och den andra halvan kämpar med ensamhet och med känslan av att vara oviktig och utanför. De kämpar med sin hälsa och att hitta rätt vård, de kämpar med sviter av våld, överfall och försummelse, de kämpar med konstant stress över det egna livet och hur vår planet ska kunna överleva, hur de eskalerande krigssituationerna påverkar både de som bor i krigszoner och oss själva.
Men i psykiatrin spelar inget av det där någon roll. Där sysslar man med sjukdomar, så för att ens erbjuda någon något bortom piller, så behövs en diagnos. När man väl fått en diagnos får man oftast mer piller, eller kanske en 8 gångers-KBT insats, numer oftare internetbaserad än på plats med riktiga människor närvarande i samma rum som en själv.
Psykiatrin bestämmer vad som är fel på dig och sedan sätter de in sina behandlingar, som oftast skadar mer än de hjälper, fast det berättar de inte om. Om du inte blir bättre snabbt, får du fler piller och blir sedan uppsatt i kö till en utredning inom specialistpsykiatrin. Just nu blir många skickade på ADHD och autismutredning. Det går i vågor vad som är både mest erbjudet och mest efterfrågat, när det kommer till diagnoser så går det mode i dem.
Ju längre man stannar som ”patient” inom psykiatrin, ju fler diagnoser får man, och ju lättvindigare får man dem. Vilka man får beror oftast på vilken läkare man träffar just då och vad som är deras specialitet. Man sätts också på allt fler mediciner och när man sätter sig på tvären kan man bli inlagd, fastbältad, tvångsinjicerad och inlåst, hur länge som helst faktiskt. Fast sedan när man blivit så beroende av dem så att man tror att de har rätt om en, så blir man utslängd i kylan, precis när som helst, utan någon som helst uppföljning. Bokstavligen, mitt i vintern. Man fabricerar helt enkelt livskriser. Allvarliga sådana, som hemlöshet, arbetslöshet, ett liv utan socialt skyddsnät, inaktivitet, kraftig övervikt, drogberoende, somatisk sjukdom utan möjlighet till somatisk vård, och en för tidig död. Allt det här påverkar ju inte bara individen själv, utan också dem runtomkring personen.
När hjälpen i stället stjälper
Och där står till exempel en ung kvinna något år senare, som från början sökte hjälp för att pojkvännen var våldsam mot henne och hur det påverkade hennes studieprestationer, med allt hon lärt av sina medpatienter och av psykiatrin. Nu med ett flertal diagnoser inskrivna i hennes journaler, remiss till DBT och KBT, bortdomnad av mediciner, 20 kilo tyngre och i fruktansvärt dåligt skick. Den historien är så vanlig att det nästan är löjligt. Tyvärr slutar det ofta illa. Med social utslagenhet, illegala droger, ibland kriminalitet och prostitution, och inte sällan med självmord.
Eller så blir personen fast i psykiatrin i årtal, decennier till och med och får aldrig chansen att leva ett vanligt liv. De blir en följetong ”kända inom psykiatrin” och behandlas som paria.
Levd erfarenhetsexpertis
Vi båda som skriver det här sitter i riksföreningen Kontext styrelse, en förening som verkar för en annan syn på mänskligt lidande och vad man kan erbjuda människor som söker stöd i olika livskriser, i stället för psykiatrisk ”vård”. Vi har båda erfarenhet av att själva ha varit ”psyk-patienter” och farit illa i ”vården”. Vi har båda jobbat som det som kallas för peer supporters, både i regional och privat regi, vi har båda mist nära och kära i självmord, vi har båda också utbildat oss till terapeuter och har annan akademisk utbildning som hjälper oss med vårt kritiska tänkande. Och vi är båda arga, upprörda och frustrerade över att psykiatrin bara får fortsätta att förstöra liv efter liv.
Vi har båda två fått höra så många olika historier om hur det går till i psykiatrin och hur mycket den skadar människor. Och inte bara hört historier, utan fått bevittna det, i våra roller som peer supporters. Människoöden som etsar sig fast, som tillhör människor som allt som oftast har en lång historia av övergrepp och våld med sig in i psykiatrin, och som sedan bara får mer av samma vara, tills de ger upp och/eller dör.
Kontext står, som en liten förening som vågar säga emot och kritiskt granska psykiatrin ganska ensamma. Vårt mod kostar, privat och publikt är det dyrt att kritisera dem som har makt. Vi som förening också i en relativt omöjlig situation, för de som skulle kunna ge oss medel eller tillstånd att bedriva alternativ verksamhet, är de som driver psykiatrin. De är de som utformar riktlinjer för psykiatrisk vård och de som borde överse det som sker inom psykiatrin. Jag pratar om Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten, allt det här sker med deras goda minne. Och ingenstans är man intresserad av levd erfarenhetsexpertis, epistemisk rättvisa, eller sann inkludering. Och det är därför peer support-systemet har blivit en gest som ser bra ut på pappret, men i verkligheten ger peer supporters som vågar tänka kritiskt moraliska skador.
Vi är också, vad vi vet, den enda föreningen som inte går i ledband till psykiatrin. Som kritiserar hela systemet och inte bara bitar av det.
Vill man sitta vid bordet kostar det
Många organisationer och föreningar som i starten är relativt systemkritiska slutar vara det när de får en plats vid maktens bord. De fokuserar då i stället på enstaka frågor, men vågar inte längre ifrågasätta helheten och inordnar sig i hierarkin, där psykiatrin har sista ordet och all egentlig makt.
Idag är NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa) en av de största så kallat ”brukarorganisationerna” i Sverige. Det är NSPH som har kommit att äga vår nationella variant av peer support. De har byggt ett monopol där regionerna inte anställer peer supporters som inte genomgått deras utbildning. En utbildning som understryker hur inget inom psykiatrin får ifrågasättas av en peer supporter. En peer supporter ska bli vid sin läst, dvs bara prata om hur man själv och hur andra kan återhämta sig från sin så kallade psykiska ohälsa, den som psykiatrin har bestämt att man lider av.
Fakta: Peer supporter
En peer supporter är någon som själv har erfarenhet av ”psykisk ohälsa” och psykiatrisk vård som ”patient”. En peer supporter ska stötta andra som inte kommit lika långt som man själv har i sin återhämtning och sin acceptans av sin ”psykiska sjukdom”. För att bli anställd inom regionerna måste man ha genomgått NSPHs utbildning till peer supporter. En peer spporter får inte använda annan kunskap än den egna erfarenheten i sitt arbete och måste i alla lägen förbli lojal mot sin arbetsgivare.
I Riksföreningen Kontext framhåller vi att den kontext, den situation människor har levt i, eller fortfarande lever i, är avgörande för hur de mår och hur de klarar sig. I många fall blir psykiatrin ytterligare en belastande kontext för den hjälpsökande. Psykiatrin blir en kontext av hjälplöshet, maktlöshet, hopplöshet, kronisk sjukdom, kroniskt lidande och livslång medicinering. Det ges helt enkelt inga vägar ut.
Systemfel – inte individfel
När vi själva upplevde hur repressivt och maktfullkomligt psykiatrin i mycket beter sig så trodde vi båda att vi hade haft särskild otur, men både i vårt ideella arbete och som peer supporters har vi förstått hur systemiskt problemet är. Det är inte frågan om undantagsfall, enstaka dåliga läkare och eller medicin som var verkningslös eller felordinerad, det handlar om hur psykiatrin själv generar det lidande det påstår sig arbeta med att få människor bättre från. Den genererar också det stigma den säger sig arbeta emot.
Det kommer larmrapport efter larmrapport om hur den psykiska hälsan blir allt sämre i vårt land och hur den kryper allt längre ner i åldrarna. Samtidigt diagnosticerar allt fler människor med psykiatriska sjukdomar och allt fler människor får psykiatrisk vård. Varför tittar ingen närmare på varför trenden inte vänder? Om psykiatrin nu är rätt instans för att hjälpa människor med lidande, kriser och livssmärta, skulle inte allt det som satsats på psykiatrin i decennier ha gett utslag vid det här laget?
Psykiatrin går en alltmer biologisk förklaringsmodell till psykiskt lidande. Men det finns inga vetenskapliga bevis för någon enda av våra så kallade psykiska sjukdomar. Det finns inga biologiska markörer, inga blodprov man kan ta, inga röntgenbilder eller andra mätningar eller undersökningar man kan göra för att fastställa psykiska sjukdomar. I stället bedöms människor efter frågeformulär, och läkarens egen uppfattning.
Hur kan det vara så svårt att förstå att svårigheter i livet leder till känslomässigt lidande? Att stress och trauma gör oss trötta, ledsna, arga, uppgivna och emotionellt och fysiskt slutkörda?
Och hur kan det vara så svårt att förstå att om psykiatrin använder våld, tvång, manipulation, hot, försummelse, och förnedring, så skapar det antingen nya trauman eller återtraumatiserar människor?
Vårdskador och psykiatriska överlevare
Allt det här leder till att allt fler som varit i kontakt med psykiatrin mår sämre efteråt och ofta kallar sig psykiatriska överlevare. Men som det ser ut idag har de ingenstans de kan gå med sina vårdskador, trauman och försämrade självkänsla, för att det just är till psykiatrin de hänvisas om de dyker upp någon annanstans. Det blir till ett moment 22.
Och när de brukarorganisationer som ska stå på den hjälpsökandes sida i stället väljer att vara lojala med psykiatrin, då finns det inte många andra vägar framåt.
Felicia Katarina Lundgren & Dunja Grisell, styrelseledamöter i Riksföreningen Kontext, psykiatriska överlevare, terapeuter och grundare av peer2peer.
PS. Jag provade att skicka den här artikeln till 4 olika tidningar, som en tänkt debattartikel (jag erbjöd mig att korta den och/eller att dela upp den i två artiklar), men ingen tidning var intresserad. Jag upplever att det pratas mycket mer i media just nu om vad som inte fungerar i psykiatrin, men det är fortfarande väldigt ont om röster från människor med levd erfarenhet. Vi används som illustrationer, som exempel, som anekdoter, men vi får inte själva komma till tals. De artiklar som antas är skrivna av professionella inom psykiatrin. Det kallas epistemisk orättvisa.
