Det svarta hålet i offentlig vård för svårt traumatiserade

0
566

Fysiskt våld, skev kvinnosyn med handlingar utan samtycke och bristen på adekvat vård formade mig under decennier. Min självbild tog sig uttryck i stark ilska som omedvetet försvar. Min längtan efter dopamin och adrenalinkickar är de stunder jag känt mig levande och har bytts ut genom åren exempelvis av riskfyllda sexuella äventyr, köra bil i höga hastigheter och att provocera mig själv och andra. Jag märkte inte heller att andra undvek mig och blev omedvetet ännu argare av det. Periodvis kollapsade jag ensam i min förortsetta utan vilja att be om hjälp i rädsla för slutenvård som försämrar mitt tillstånd. Liksom andra med obehandlade trauman, triggad av otrygga förhållanden och otillräckliga talterapier blev jag inte bättre. Än mer nedslående var beskedet från en psykiatriker som erkände att det inte finns traumavård för komplex PTSD. Det specialistläkaren borde ha sagt är att det inte finns i offentlig vård.

Varje år utsätts 45 000 eller fler för sexuellt våld

Medicine doktor Gita Rajan har redovisat i sin avhandling “Sexual Violence: Epidemiology, Treatment and Access to Health Care”, att 45 000 personer eller sannolikt fler utsätts för sexuellt våld varje år. Gita lyfter i sin avhandling även bristen på vård för sexuellt utsatta som är ett brott mot mänskliga rättigheter enligt Förenta Nationerna (FN). Världshälsoorganisationen WHO menar att sexuellt våld är ett hälsoproblem av epidemiologisk storlek som kräver omgående insatser. Ett problem avsevärt större än pågående pandemi.

Visst, om du tar dig blödande till sjukhus får du akut hjälp och i bästa fall några samtal med psykolog. Det är i det icke akuta stadiet av besvär från sexuellt våld som rätt vård saknas, som är någon vill ta sitt liv, självskadar eller uttrycker somatiska besvär. Har du tur får du hjälp med att dämpa symtom men orsaken upptäcks sannolikt inte om du saknar förståelse eller undviker att berätta på grund av skam och skuld. Personalen har för ofta låga traumakunskaper och saknar även rutiner som enkäter på vårdcentralerna för att finna de drabbade. Inte heller finns det specialister i sexuellt våld i den offentliga vårdapparaten.

Jag kopplade inte mina depressiva besvär till att det jag upplevde under uppväxten och i det tidiga vuxenlivet som orsaker till mitt lidande. Inte ens våldtäkten och de sexuella övergreppen berättade jag om, för jag trodde inte det fanns något att berätta. Jag var övertygad om föreställningen att det som inte dödar, stärker. I villervallan av tankar och bortträngda känslor skyllde jag också på mig själv att jag hade kort kjol, druckit alkohol och att jag inte var tydlig nog när jag sa ifrån.

När jag började söka hjälp i vården för utmattning som trettioåring frågade ingen vilken traumabakgrund jag hade utan fokus lades enbart på att dämpa mina symtom som deprimerad. Jag var terapiresistent och blev allt sämre. Efter en hjärnskakning orkade jag inte längre stiga upp ur sängen av djup utmattning liksom av att mjölksyran forsade i kroppen så fort jag rörde mig det minsta lilla. Flera läkare behandlade separata delar utan samordning och utan egen förmåga att leda mitt tillfrisknande uteblev återhämtningen.

Sexuellt utsattas risk för självmord ökar efter kontakt med dagens vård

Gita Rajan visar i sin avhandling att brist på rätt insats i vården kan resultera i att patienter återkommer ofta utan att bli bättre. Hennes studie pekar mot att när sexuellt utsatta börjat söka hjälp i vården ökar risken för självmord, i jämförelse med de som inte söker vård. De hjälpsökande som drabbats av sexuellt våld har kontaktat vården för olika besvär i snitt trettio gånger innan orsakerna uppdagas.

Jag minns hur jag tänkte när jag mådde som sämst, att jag måste ha överdrivit mitt lidande eftersom ingen verkade bry sig. När jag inte blev sedd och speglad ledde andras neglekt till en förstärkning av min negativa självbild. Jag höll allt inom mig och förstod inte att lidandet därigenom bibehåller status quo och försämras för varje adderat trauma. Kroppen glömmer inte och smärtan tar sig många uttryck. Ingen speglade mig så att jag kunde ta in att det jag varit utsatt för är förfärligt och att de traumatiska upplevelserna kan ta ta uttryck i en negativ självbild, somatisk sjukdom, depression, självskada och självmordstankar.

Trots att jag vuxit upp utan diagnoser och hade ett utåt sett tryggt liv orkade kroppen till sist inte härbärgera de bortträngda minnena. Jag levde som om det förflutna fortfarande pågick och uttrycktes i hur jag tänkte och reagerade. Jag formade mitt liv som jag trodde det skulle levas och trots att jag hade dåliga erfarenheter av män föreställde jag mig att om jag var sexig, attraktiv och tillgänglig så skulle allt bli bra. Jag hade en syn på mig själv som formats av män och media liksom en omedveten föreställning om mäns högre värde.

Även vårdens sätt att betrakta mig genom psykiatrisk diagnos – som idag är borttagen – försämrades jag av dess enögdhet, exempelvis som när en vårdskada bortförklarades pga diagnosen. Psykiatrikern som erkände hur liten verktygslåda psykiatrin har borde ha hänvisat till pågående forskning för att jag själv skulle kunna börja söka adekvat vård på den privata marknaden. Ett sådant erkännande bör varje behandlande psykiatriker dela med sina patienter i stället för att uttrycka att hjälp saknas. Förtroendet för offentlig vård försvagas när den mörkar sina misstag och begränsningar liksom det gör oss drabbade försvagade i onödan.

BNP skulle öka vid bättre traumavård

Om vårdpersonal och medborgare är traumainformerade och har förstått konsekvenserna av obehandlat trauma sparas en ofattbar summa pengar liksom att människors lidande skulle minska radikalt. Hade jag mötts av adekvat vård som liten hade redan på barnavårdscentralen skannat och noterat mammas mående liksom pappas oförmåga att vara en bra far. På vårdcentralen hade de redan när jag var i tioårsåldern kunnat lägga ihop ett plus ett av de flera småolyckor som jag åsamkade mig själv. En av de självförvållade olyckorna var alarmerande då jag försökte snitta huden på framsidan av min hals av en nylonlina, fäst i en drake. På kirurgen vid Umeå lasarett hade någon kunnat fråga sig varför jag kom med akut magvärk fyra gånger som jag till och med blev inlagd för när jag var tre, fyra och sex och åtta år gammal. I skolan arrangerade jag djärva utmaningar för killarna och gav mig tillfälle att hoppa från andra våningen. Flera gånger vrickade jag fötterna på gympan medvetet. Om en granne hade larmat polisen istället för att “göra hyschysch” av att mamma blev slagen som sprang till grannen för att få hjälp, hade socialen snabbare förstått och kunnat börja utreda. Om mamma inte hade haft föreställningen att hålla ihop familjen och därmed tiga var bättre än att skilja sig hade vår situation uppdagats. Om skammen av att mannen i familjen slog och förnedrade inte hade varit i vägen…

Om jag hade haft förmågan att uttrycka mig konkret om vad som var galet i mitt liv hade jag larmat om våldtäkt, sexuella närmanden på arbetsplatser, blottare, trist kvinnosyn bland släktingar och så vidare. Om jag hade förstått hur summan av sexuella övergrepp, skitig kvinnosyn i familjen och av andra, att se någon annan riskera bli ihjälslagen, bo där bränder och social misär liksom våld är vardagsmat, uppleva dödliga naturkatastrofer och att vården inte klarar att vårda rätt så hade jag insett att nervsystemet inte klarar en sådan belastning hur länge som helst och gjort något åt saken.

Jag funderar över hur de som utsatts för trauma och som inte sökt vård klarar sig mentalt. Har de återhämtat sig? Hur mycket längre tid tar det för en individ att skapa ett tillfredställande liv för sig själv och andra med obehandlat trauma? Hur många andra hinner de skada indirekt genom sina traumabeteenden? För mig tog det cirka femtio år. Ur bruttonationalproduktperspektivet blev jag en kostsam individ som hade kunnat presterat bättre på många sätt och bidragit till tryggare liv genom omedelbart stöd.

Ulrika Westerberg