• AKTUELLT •
I en debattartikel i Svenska Dagbladet argumenterar filosofen och professorn Fredrik Svenaeus för att samhället behöver ta människors existentiella lidande på större allvar. Samtidigt varnar han för att göra frågor om mening, livskriser och mänskligt lidande till medicinska hälsobegrepp, något han menar riskerar att förstärka medikaliseringen av psykiskt lidande.
Behöver Sverige satsa mer på existentiell hälsa? Enligt filosofen och professorn Fredrik Svenaeus är svaret både ja och nej. Han menar att de existentiella frågorna är avgörande för människors välbefinnande – men varnar samtidigt för att göra dem till ännu ett medicinskt hälsobegrepp.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet kommenterar Svenaeus regeringens uppdrag till Folkhälsomyndigheten att utveckla arbetet med existentiell hälsa. Myndigheten har beskrivit begreppet som upplevelsen av mening, sammanhang, relationer och att vara del av något större. Men enligt Svenaeus finns det ingen tydlig definition, och han ifrågasätter om begreppet över huvud taget bör användas.
Existentiella frågor är inte sjukdom
Svenaeus delar den kritik som tidigare statsepidemiologen Magnus Gisslén riktat mot att Folkhälsomyndigheten arbetar med existentiell hälsa. Samtidigt menar han att socialminister Jakob Forssmed pekar på ett verkligt problem när han lyfter betydelsen av livsmening och sammanhang för människors välbefinnande.
I stället för att tala om existentiell hälsa föreslår Svenaeus att fokus bör ligga på existentiellt lidande och existentiell motståndskraft.
Han menar att många människor i dag söker psykiatriska diagnoser därför att det saknas andra sätt att förstå och beskriva lidande som handlar om livets villkor snarare än sjukdom.
Varnar för ökad medikalisering
En central poäng i debattartikeln är att allt fler mänskliga erfarenheter riskerar att beskrivas i medicinska termer.
Svenaeus menar att begrepp som psykisk ohälsa har kommit att omfatta allt från allvarliga psykiatriska tillstånd till normala reaktioner på sorg, stress, ensamhet och livskriser. Om även existentiella frågor definieras som en form av hälsa riskerar, enligt honom, gränsen mellan sjukdom och mänskligt lidande att suddas ut ytterligare.
Han pekar på den kraftiga ökningen av bland annat depression, ångest, utmattningssyndrom och neuropsykiatriska diagnoser och menar att många människors svårigheter i första hand handlar om brist på mening, gemenskap och självkänsla – inte om biologiska sjukdomstillstånd.
Efterlyser andra samhällsinsatser
Enligt Svenaeus behöver existentiella frågor tas på betydligt större allvar, men inte inom sjukvårdens eller Folkhälsomyndighetens ansvarsområde.
Han argumenterar i stället för att samhället bör stärka människors existentiella motståndskraft genom områden som kultur, utbildning och gemenskap.
Att ge existentiella frågor en hälsopolitisk inramning riskerar annars att förstärka den medikalisering som redan präglar synen på psykiskt lidande.
Samtidigt framhåller han att frågorna om mening, sammanhang och människans livsvillkor är alltför viktiga för att avfärdas som “flum”. Tvärtom menar han att de behöver få en mer självklar plats i samhällsdebatten – utan att för den skull göras till medicinska diagnoser eller hälsotillstånd.
🔗 Länk till originalartikeln:
Fredrik Svenaeus: ”Jo, något verkar saknas i svenskarnas liv” (Svenska Dagbladet, 2026-06-20)
