• AKTUELLT •
Vad händer om vi försöker förstå människors lidande utifrån vad de varit med om, snarare än vad som är fel på dem? I den nya videodagboken En terapeuts fältnotater delar terapeuten Savannah Rosén med sig av reflektioner från 30 års arbete med människor – om att leva, lida och läka, och om behovet av ett mer relationellt, kontextuellt och mänskligt sätt att möta psykiskt lidande.
Tre frågor till Mad in Swedens (MiS) ”vloggare” Savannah Rosén
MiS: Hej Savannah! Du har nu lanserat en videodagbok på webbmagasinet Mad in Sweden som heter ”En terapeuts fältnotater”. Berätta om varför du har engagerat dig i detta?
Savannah: Ofta möter jag en människa i mitt samtalsrum som genom sitt liv slussats genom sjukvårdsystemet och olika hjälpinstanser. Från kuratorn på skolan, via BUP, till Vårdcentralen, till Ätstörningsenheten, till psykiatrin. De har en slags inlärd tro på att det är någonting fel på dem som fortfarande mår dåligt fast de varit hos så många behandlare. Efter alla möten, bedömningar, utredningar, metoder, mediciner och insatser så finns för många fortfarande symptom och lidande kvar. I tillägg finns en sjukvårds berättelse som alla möten och vård givit dem om vem de är. Vissa håller i denna berättelse löst och en bit ifrån sig medan andra har tagit den till sig som sanningen om dem. Ofta har de en hög gradig självkritik, som hamrar loss utan nåd och ger upphov till skuld och skam och ett cirkeltänkande som bara slutar i än mer självkritik. Och ändå fortsätter människor att söka hjälp på olika sätt och när de kommer till mig är de ofta mellan 30 och 40 år och orkar inte längre överleva, de önskar att leva. Hoppet är verkligen det sista som lämnar människan… som ordspråket säger.
Jag har under mina år ofta funderat på vad det är som gör att hjälp ibland inte sår frön till kraft och läkning. Svaren är många och alltid komplexa, men en av de förklaringsmodeller som givit mig mening och verkar fungera för en del andra är den kontextuella modellen. I den kontextuella modellen försöker man förstå hur det en person varit med om i sitt liv har bidragit till lidandet eller glädjen. Det är ett mönster i de samtal jag har att just detta fokus ofta varit en brist. Människor jag möter vittnar om att de aldrig eller knappt fått hjälp med de livshändelser som de först sökt för att få hjälp med. En våldtäkt blir ej berörd utan i stället fokuserar samtalen på om man har vänner, klarar, skolan, sover och äter. En kontakt rädsla verkar ha funnits i att ”väcka den björn som sover” som ett annat ordspråk säger. Detta har jag hört professionella säga om och om igen. Att de faktiskt inte vet hur de skall möta en person som varit med om något fruktansvärt, obegripligt, inhumant och vedervärdigt. Då gäller det som professionell att orka göra utrymme, orka stanna med känslor av vanmakt och att konfronteras med de existentiella frågorna om ondska och människan värsta sidor. Flera klienter har genom åren berättat att de när de vågat öppna sig och dela med sig av en svår händelse så har vårdpersonalen rest sig upp ur stolen och nästan flytt ut av rummet med orden; ”Jag hämtar någon som du kan prata med” eller ”Jag skall hänvisa dig till någon som kan det här”. I stället för att bara sitta stilla, ta emot och inte göra något mer än det, där och då i den stunden. En grundläggande medmänsklig handling i att lyssna och bekräfta det som personen varit med om. Det är detta som är en av riskerna med att medikalisera perspektivet på lidande och göra det till en biologisk sjukdom som skall botas, snarare än en kontextuell händelse av existentiell karaktär. Att bli utsatt av andra människor sätter i gång meningsfrågor som ofta handlar om frågor som: ”Hur är det möjligt” och ”Varför mig” och ”Hur skall jag kunna leva vidare” och ”Hur kan jag igen ingå i samhället”? Under 80- och 90-talet var dessa frågor mer levande inom vården, livsvärlden till människan hade ännu ej skurits bort med skalpell och placerats långt ifrån vårdens rike och domän. Som Judit Herman skriver; ”Det är inte ovanligt att erfarna terapeuter plötsligt känner sig inkompetenta och hopplösa inför en traumadrabbad patient.” Och hur vårdpersonal som möter svåra livhändelser dagligen behöver föra en ständig inre kamp med sig själv och sina egna behov, gränser och känslor. Per Isdal har också i en uppriktig bok om medkänslans pris beskrivit vad det gör med människor att lyssna på svåra berättelser över tid och den sekundära traumatiska påverkan detta har på vårdpersonal. Så det är begripligt att utifrån ett system som bara ser efter kvantitativa, naturvetenskapliga markörer och med insatser som manualer och mediciner, så är man troligen dåligt rustad i det mer fenomenologiska, upplevelsebaserade, inre landskapet och i bemötande. Man behöver ha tid för handledning och reflektion runt frågor som mer handlar om hur symptom uppstår i det vacuum som icke integrerbara händelser lämnar efter sig. Hur själva strävan efter att återupprättas som människa är ett lidande i sig, som kräver en annan människans mänsklighet och hjälp. Frågan är om vårt vårdsystem är mänskligt nog för detta medmänskliga uppdrag?
Om vi flyttar fokuset tillbaka till en person som varit med om något eller flera smärtsamma händelser så har de alla genom åren utvecklat ett komplext system av beteenden, tankar, mönster, vanor och strategier för att hantera en obegriplig skräck och smärta. Om och om igen är berättelsen i rummet av liknande valör: Ett barn som växer upp i en familj med olika upplevelser med allt ifrån känslomässig försummelse där känslor ”skammas”, skuldbeläggs, förlöjligas, kritiseras och behöver döljas, till – sexuella övergrepp, fysiskt våld, missbruk, alkoholism, utsatthet, sjukdom i familjen där barnet behöver ta hand om föräldern, mobbing etc.
Utvecklingstrauma, dissociation och komplex PTSD är beskrivningar på deras lidande som hade haft en större diagnostisk kraft i läkningen än de andra diagnoser de ofta fått med sig. Ofta får jag höra att ingen lyssnat, fört journaler eller orkat att stanna kvar i berättelsen om våldet, övergreppen, mobbingen och de konklusioner barnet drog om sig själv (jag är dålig, värdelös) och de strategier barnet behövde utveckla för att hantera skräcken, lidandet, rädslan, smärtan – fysiskt och psykiskt – och det lidande som ett dys-reglerat nervsystem ger över tid.
En mycket relevant fråga att ha med sig som vårdpersonal är:
”Vad har du varit med om?”
”Hur har det påverkat dig?”
Det som är en del av läkandet är att förstå barnets utsatthet:
”Det är inget fel på dig. Men det var fel på den omgivningen du tvingats leva i och sedan med.”
Denna kontextuella fokusförflyttning – skapar en position av egen makt. Du har varit med om händelser som påverkat dig. Det är över nu. Du är trygg nu (om personen är det). Ditt nervsystem behövde anpassa sig efter miljön – in i överlevnad ”Fight – flight- freeze- fawn”. Din anknytning har inte kunnat bli trygg inom dig då den yttre miljön var oförutsägbar och farlig. Du visste aldrig om det kom en kram eller ett slag exempelvis. Denna uppväxt är motsatsen till kärlek, trygghet, förutsägbarhet, emotionellt stabilt speglande, bemötande och tillgänglighet. Allt som ger förutsättningar för inre trygg reglering av känslor och nervsystemet, för perspektivtagande och mentalisering. En trygg anknytning och start i livet ger också en bra förutsättning för en känsla av epistemisk tillit och kontakt med sig själv, sin kropp, sina gränser och behov. En känsla av att jag som individ är okej eller till och med värdefull och det är andra människor också.
Har man inte detta med sig som en installation/spegling från omgivningen så kommer olika strategier och dys-reglering ge olika symptom som senare ofta kan bli medikaliserade och psykriatriserade – i stället för kontextualiserade.
En terapeuts fältnotater handlar om de reflektioner jag gjort och gör mig i mitt dagliga arbete med människor nu och genom 30 år. Kunskap är makt, egen makt till att börja förstå mer av sitt lidande i perspektivet av livshändelser och adaptering/anpassning till dessa över tid. Dessa anpassningar är både biologiska utifrån nervssystemet och anknytning som den lilla människovarelsen behöver göra. De är också utvecklingsbaserade utifrån hjärnans utveckling och samspel på miljön och omsorgen.
Psykologisk utifrån slutsatser barnet drog när exempelvis en förälder utsätter barnet och barnet på grund av överlevnad behöver hålla föräldern god och då lägger det på sig själv, att det är mig det är fel på. Vilket ger en grund för att självkritik växer sig allt för stor och att skuld och skam kan genomsyra personen och hindra andra adapterande känslor och upplevelser.
Min önskan med dessa samtal och reflektioner är att sprida kunskapen vi egentligen som samhälle har om vad människor behöver för att må bra och vara ”resilienta” i våra liv. Vi har inom västerländsk kultur anammat ett ensidigt naturvetenskapligt, reduktionistiskt, mekanistiskt, medicinsk och ekonomisk blick på människan. Vi har sedan 70-talet långsamt genomgått en förskjutning ifrån att vara medborgare och människor till att bli kunder och lönsamma siffror i en ekonomisk fabriksmodell kallad ”New public management”. I denna process har våra organisationer ökat fokuset på vissa förmågor och kunskaper och förskjutit andra. Det som förkastats är upplevelser, erfarenheter, själen, filosofi och till viss del den psykologi och sociala kunskap som byggts upp om människan och hennes relationer. Dessa samtal ser jag som ett kunskapsöverförande av det jag både läst och genom erfarenhet upplevt i eget liv och med människor i samtal. Det är ett motstånd mot medikalisering och förenklade modeller av lidande och av att leva ett liv.
Jag citerar en av mina förebilder Judith Lewis Herman som myntade termen komplext trauma: ”Att dela den traumatiska upplevelsen med andra är en förutsättning för att kunna återupprätta känslan av en meningsfull värld. I denna process söker överlevaren hjälp inte bara av dem som står henne närmast utan också av samhället i stort. Samhällets respons påverkar starkt traumats slutliga upplösning. (…) – erkännande och upprättelse – är nödvändiga för att återställa överlevarens känsla av ordning och rättvisa.”
MiS: Vad hoppas du människor tar med sig som lyssnar?
Savannah: Jag hoppas att de som befinner sig inom omvårdnads yrken kan känna sig inspirerade till att arbeta empatiskt, relationellt och att vilja lyssna och skapa mening i livshändelser.
För dem som strävar med sitt mående och i att söka lättnad i sitt lidande hoppas jag kunna så några frön av hopp, egenmakt och kunskap. Har man med sig erfarenheter av relationellt trauma och känslomässig försummelse- behövs en medmänniska som är emotionellt tillgänglig och responsiv och som vågar arbeta med händelserna men också med relationen och mötet i rummet mellan hjälpsökare och omvårdare.
MiS: Du är också intresserad av andlighet, kan du säga något om det?
Savannah: Jag skrev min Magisteruppsats i Socialt arbete om: ” Att bemöta en andlig kris inom en professionell kontext. Uppsatsen intervjuar nio professionella och ställer frågan om det är okej för människor att prata om sin tro, sin andlighet och sina andliga personliga upplevelser inom en hjälpsökande kontext. Min nyfikenhet rotar sig i att ungefär 50% av de jag mött i olika yrkesroller genom åren önskat att inkludera sin andlighet som en del i samtalet och läkandet. Jag tycker att vi nu i samhället har påbörjat detta samtal lite mer utifrån intresset runt psykedelika som möjlig väg till lindring av depression. Exempel på detta är forskning i Sverige vid Karolinska Universitetet. En del i att ta en psykedelisk substans är ett inducerat utvidgat medvetande tillstånd där människor ibland erfar en mystik, transpersonell erfarenhet som ger dem en referenspunkt i sina känslor och kropp av något större, en högre makt, källa, intelligens som genomsyrar allt. Man behöver ej ta någon substans för att erfara detta. Många människor har erfarenheter av olika former av upplevelser som de menar är andliga och meningsfulla. Detta kan ske spontant under en promenad i skogen, på natten mellan dröm och vakenhet, i bön eller meditation etcetera.
12-stegsprogrammet har också utvecklat detta med att lämna över det jag själv inte mäktar med till något större än oss själva. Det kan för vissa finnas en stor kraft och tillgång i en relation till och inom sig med något som är visare, tryggare, klokare och som man kan vila in i, lita på, be till, ha en relation till och som upplevs varm och mottagande. Alltså motsatsen till det lidande man upplevt och utsatts för. Jag har genom åren mött många med traumatiska livshändelser som har en andlighet som ger dem en känslomässig vila, frid, upplevelse av att vara älskad, älskbar, tillit, hopp, mening. Några har sagt saker som: ”Jag upplevde aldrig kärlek i barndomen men den här mystika erfarenheten var ett ljus fullt av kärlek. Så nu kan jag känna kärlek och låta det ge mig mod att släppa in andras kärlek”. Här finns det också mycket forskning för den som tycker om att läsa det, och personliga levda erfarenheter.
Det är ett stort tema detta med andlighet och vår relation till vår plats i universum. Vad är meningen med mig och livet har vi nog frågat oss sedan urminnes tider. Tittat upp mot stjärnhimlen och känt en undran över att se alla stjärnorna utan den belysningen vi har idag som gör att vi på många platser ej ser himlen längre. Jag tror det ligger inom oss människor ett sökande efter mening och sammanhang och att i vår nuvarande tidsepok så hittar vi mening på olika sätt genom identiteter, att arbeta, vara köpstark, mycket yttre fokus på status och prestation i stället för ett inre fokus på reflektion, meditation, förundran över vad ett liv egentligen är och kan innebära bortom sociala-medier och olika berättelser om vad framgång är i det yttre livet.
Vi verkar ha en ”att vara – att göra” kris där många upplever att de försöker bli och vara någon genom att göra och prestera. I stället för att verkligen leva sitt eget liv inifrån, så gott det går inom en kultur som hela tiden håller fokuset på yttre prestationer. Detta bidrar ofta till en långvarig och ständigt pågående låg-intensiv stress och göra, göra, göra hela dagarna. Där vår nedvarvning och avkoppling ofta är i ett ”scrollande” och där relationer, barn och partners kan komma att kännas krävande och att man ej mäktar med att vara tillgänglig och närvarande. Vi fastnar i hamsterhjulet och i ”mindlessness motsatsen till mindful”.
Som människa är vi ett subjekt, en person, ett varande. Vi Är och vi finns till utan görandet också. Vi är värdefulla genom vårt blotta existerande. Så mycket har blivit förtingligat och objektifierat i vår tid och allt ska gå snabbt. Vi har glömt bort vårt ”Dasein” som existens filosofen Martin Heidegger skrev om i boken ”Vara och tid”.
Vi behöver nog en hel del av oss, göra motstånd mot denna tids snabba puls och gå långsamt i korridoren, lägga bort skärmen och lyssna mer inåt till oss själva och vårt naturliga varande i världen.
Det handlar delvis om att kunna styra sin uppmärksamhet till att stanna en stund i andningen, i kontakten med kroppen, med känslan, med tanken – med omgivningen.
Vår uppmärksamhet har i vår tid blivit tränad i att hoppa mellan spännande snabba klick – vilket för en del kommer resultera i en svårighet i att styra sin uppmärksamhet under en kortare eller längre tid. Då kan det hända att det kan vara hjälpsamt att åka på ett ”dopamin detox”. Att lära känna sig själv och sitt nervsystem och vad olika livsinnehåll påverkar oss – positivt eller negativ eller både och.
Någonstans i mitten kan vi förhoppningsvis finna vårt Dasein/existens och en medelväg som kan fungera i ett vardagsliv där vi kan skapa tid att stanna upp och ifrågasätta vissa tanke-förställningar om mitt liv, mina ”måsten”, mitt mående och lidande. Tankar om att vara lyckad, vårt sätt att prata till oss själva kritiskt i stället för med själv-omsorg och värme och om att leva och vad som är verkligen viktigt innan jag/vi dör. Ett samspel mellan egen-makt och självständighet – och ett gemensamt Vi – i vårt samarbetsprojekt: samhället. En balansgång i att våga ta tag i en utsträckt hand – hjälp till att balansera och återfinna livsviljan och sedan våga släppa taget och igen stå på egna ben och våga leva.
Som Judit Herman Lewis skriver i boken Trauma och tillfrisknande: ”Traumat kan inte förlösas förrän det blir källan till en livsuppgift för överlevaren.”
Eller som poeten, författaren, aktivisten och överlevaren av sexuella övergrepp – Maya Angelou skrev i boken, ”I know why the caged bird sing”:
“There is no greater agony than bearing an untold story inside you.”
Det finns ingen större plåga än att bära på en outtalad berättelse inom sig. / Maya Angelou
Se alla Savannahs filmer på vår YouTube-kanal >>
Om Savannah Marie Rosén
Savannah har arbetat med människor i över 30 år utifrån ett bio-psyko-socialt-kulturellt-existentiellt-andligt perspektiv. Hon är medarbetare på Mad in Sweden, arbetar som terapeut och innehar en Magister i Socialt arbete och grundläggande psykoterapiutbildning. Hon har skrivit böckerna Att läka – ett traumamedvetet bemötande av våld i nära relation samt Vad är ett liv? – mystik för vardagsmänniskan. Hennes stora intresse är hur andliga erfarenheter kan stödja perspektivtagande, läkning och skapa meningsfullhet i livets olika faser.
Referenser:
Burstow, B. (2013). A rose by any other name: Naming and the battle against psychiatry. I LeFrancois, B., Menzies, R., & Reaume, G (red). Mad matters : A critical reader in Canadian mad studies. (s. 79-90). Canada Scholars Press Inc.
Heidegger, M (2019). Varat och tid. Daidalos.
Carrington, A, M. (2017). A spiritual approach to social work practice. I Crisp, B. (red). The Routledge Handbook of Religion, Spirituality and Social Work (1st ed., Routledge international handbooks). (s. 291-299). London: Routledge.
Corneille, J., & Luke, D. (2021). Spontaneous Spiritual Awakenings: Phenomenology, Altered States, Individual Differences, and Well-Being. Frontiers in Psychology, 12, 720579.
Cunningham, P. (2022). Introduction to transpersonal psychology : Bridging spirit and science.
Lembke A. (2023) Dopamine nation. Why our addiction to pleasure is giving us pain. Headline Publishing Group.
Svenaeus, F. (2013). Homo Patologicus : Medicinska diagnoser i vår tid.
Grankvist, P (2023). Tryggare kan ingen vara? Anknytning, religion, andlighet & sekularitet. Fri tanke.
Stiernstedt, J (2020). Den galna psykiatrin – om bristen på andlighet, samtal & psykoterapi. Siljans Måsar.
Ljungberg, T. & Wrangsjö, B (2018). Sjömannen som gick genom väggen – om människans exceptionella upplevelser. Dualis.
Carlsson, O. & Carlsson, F (2025) Nya livsstegen. Tolv steg till inre hälsa. Bonnier Fakta.
Topor, A. (2016). Medikaliseringen av det psykosociala fältet. Om en kunskapssammanställning från Socialstyrelsen, IMS. Socialvetenskaplig Tidskrift, 17(1), Socialvetenskaplig tidskrift, 2016, Vol.17 (1).
Evans, J. & Read, T (2020). Breaking open. Finding a way through spiritual emergency. Aeon.
Walker, P. (2013) Complex PTSD: From Surviving to Thriving: From Surviving to Thriving: A Guide and Map for Recovering from Childhood Trauma. CreateSpace Independent Publishing Platform.
Winter, Anja L, and Pehr Granqvist. “Where the Spirit Meets the Bone: Embodied Religiospiritual Cognition from an Attachment Viewpoint.” Religions (Basel, Switzerland ) 14.4 (2023): 511. Web.
Yngwe H, Plavén-Sigray P, Ekman CJ, et al. Short-Term and Late-Term Effects of Psilocybin on Symptoms in Major Depression: A Randomized Clinical Trial. JAMA Netw Open. 2026;9(5):e2612589. doi:10.1001/jamanetworkopen.2026.12589