• AKTUELLT •
Vad händer när människor med levd erfarenhet, professionella, forskare, konstnärer och aktivister möts utan de vanliga gränserna mellan roller och kunskap? Jenny Wetterling rapporterar från Mad in Norways internationella filmfestival Rethinking Mental Health i Lillehammer – tre dagar fyllda av film, samtal och mänskliga möten som väckte både hopp, frågor och en stark känsla av gemenskap.
Jag vet inte riktigt hur man skriver om en upplevelse som fortfarande sitter kvar i kroppen.
Jag kom hem från Mad in the World – Mad in Norway International Film Festival ”Rethinking mental health” med en känsla av att ha varit med om något mycket större än en filmfestival.
Jag känner mig rörd. Berörd. Tacksam. Inspirerad.
Men kanske framför allt: förankrad.
Det var något med enkelheten i mötena.
Inga uppförsbackar. Inget behov av att förklara, försvara, linda in eller översätta sig själv. Ingen behövde först passera en dörr av profession, titel, diagnos eller position för att få komma in i samtalet.
Vi var redan där.
I förståelsen. I öppenheten. I nyfikenheten.
Människor med levd erfarenhet, professionella, forskare, konstnärer och aktivister möttes jämsides. Inte som olika hierarkier av kunskap, utan som människor med olika erfarenheter och perspektiv som tillsammans hade något viktigt att säga.
Och kanske var det just det som gjorde mig så starkt berörd.
Jag kände mig hemma.
Lugn. Trygg. Fri.
Det låter kanske enkelt. Men för den som någon gång befunnit sig på andra sidan – som patient i psykiatrin – vet man att det inte alltid är så enkelt.
Där kan språk, människosyn, roller, diagnoser, makt, rädsla och förutfattade föreställningar skapa murar som blir oöverstigliga. Det som borde vara ett möte kan bli en uppförsbacke eller ett fall. Det som borde vara kontakt bli en brännskada.
I Lillehammer hände nästan det motsatta.
Språkbarriärer, olika kulturer och det faktum att många av oss aldrig tidigare hade träffats tycktes snabbt förlora sin betydelse.
Vi hittade varandra ändå.
I ett skratt.
I en blick.
I en berättelse.
I en tår.
I en dans.
Ja, ibland började människor helt enkelt dansa inne i biosalongen.
Mitt bland filmerna, samtalen och alla de svåra frågorna.
Och det var så självklart.
Det säger någonting.
För festivalen handlade om allvarliga saker. Om lidande, trauma, medicinering, diagnoser, tvång, makt och de gånger psykiatrin faktiskt gör skada. Om människor som har blivit hjälpta – men också om människor som har blivit skadade av det som var tänkt att hjälpa.
Filmen Diagnonsense fångade på ett nästan smärtsamt tydligt sätt absurditeten i ett samhälle där allt fler mänskliga erfarenheter riskerar att sorteras in i diagnoser.
En annan formulering återkom som en slags kärna:
“It is not a chemical imbalance, it is a power imbalance.”
Det är starka ord.
Och festivalen väjde inte för dem.
Men det var inte kategoriskt. Det var inte en förenklad berättelse om att all psykiatri är dålig eller att alla behandlingar är fel.
Det var något svårare och mycket mer intressant.
En vilja att våga prata om det som inte fungerar.
Om det som skadar.
Om makt.
Om vad vi tar för givet.
Och samtidigt fortsätta fråga:
Vad hjälper faktiskt människor?
Det var kanske den viktigaste frågan som följde mig genom alla dessa dagar.
Inte någonsin: Vad är diagnosen?
Inte någonsin: Vilken behandling ska vi ge?
Utan:
Vad behöver den här människan för att kunna leva sitt liv?
Vad händer när vi börjar med relationen?
Med sammanhanget?
Med hoppet?
Med människans egen berättelse?
Med det levda?
Med erfarenheten av vad som faktiskt har hjälpt?
Det fanns så många olika vägar på festivalen.
Recovery.
Open Dialogue.
Emotional CPR.
Gemenskap.
Konst.
Berättelser.
Erfarenhetskunskap.
Medicinfria alternativ.
Nya sätt att förstå ”psykiskt lidande”.
Men trots alla olikheter upplevde jag en stark gemensam riktning.
Människan först.
Och kanske är det därför filmerna grep tag så hårt.
De var inte bara filmer om människor. De var konstnärliga, suggestiva, ibland vackra, ibland smärtsamma och ibland nästan svåra att värja sig mot.
De gjorde något med oss.
Vi delade gråt.
Vi delade skratt.
Vi delade tystnad.
Och sedan reste vi oss och gick ut tillsammans.
Det fanns en energi där som jag har svårt att beskriva.
Leendena.
Samtalen.
Människorna.
Gemenskapen.
Igenkänningen.
Rörelsen.
Känslan av att vi faktiskt är många som vill något annat.
Att det finns människor över hela världen som fortsätter att ställa frågor när det vore enklare att bara acceptera det som redan finns.
Som fortsätter att lyssna när det vore enklare att tala.
Som fortsätter att tro på människors möjlighet till återhämtning när system riskerar att fastna i diagnoser, problem och begränsningar.
Och någonstans där blev också min egen upplevelse en del av det jag tar med mig hem.
För kanske var det inte bara det vi pratade om på festivalen som var viktigt.
Kanske var det sättet vi var med varandra på.
Det var ingen som behövde kämpa sig till ett möte.
Ingen behövde först bevisa sin kompetens.
Ingen behövde förklara varför deras erfarenhet var viktig.
Vi bara möttes.
Och jag tänker att det är en ganska radikal tanke.
Att det kanske är så här det ska kännas när människor möts, även när man inte alltid mår helt bra.
Inte rädsla.
Inte underordning.
Inte murar.
Utan nyfikenhet, respekt, jämlikhet och mänsklig kontakt.
Jag åkte till Norge för att se filmer och lyssna på människor från hela världen.
Jag kom hem med något annat.
En påminnelse om vad som blir möjligt när vi släpper lite på våra positioner, vår egen förståelse och verkligen möts.
En påminnelse om att levd erfarenhet är kunskap.
Att konst kan förändra vad och hur vi ser.
Att berättelser kan öppna dörrar.
Att gemenskap kan bära.
Och att förändring ibland börjar mycket enklare än vi tror.
Med att någon sätter sig bredvid någon annan.
Lyssnar.
Och stannar kvar.
Jag är hemma igen.
Men jag tror att en del av Lillehammer fortfarande dansar någonstans inom mig.
Och kanske är det precis därifrån vi ska fortsätta.
Jenny Wetterling
Artikelbild: Lillehammer. Foto: Veslemøy Furuseth
