• AKTUELLT •
Allt fler röster inom psykiatrin ifrågasätter dagens fokus på diagnoser – och nu diskuteras till och med om NPF-begreppet behöver omprövas. Läkaren och opinionsskribenten Fanny Nilsson ser tecken på en växande självkritik och frågar om det är dags att avpsykiatrisera vår syn på mänskligt lidande.
Något håller på att hända inom psykiatrin. Det menar läkaren och opinionsskribenten Fanny Nilsson, som i en kulturartikel i Aftonbladet uppmärksammar en växande självkritisk diskussion om psykiatriska diagnoser och den biomedicinska förståelsen av psykiskt lidande.
Som ett exempel lyfter hon tidningen Sjukhusläkarens temanummer med frågan ”Dags att skrota NPF-begreppet?”. Där diskuterar psykiatriker utvecklingen kring bland annat adhd och autism och problematiserar såväl den kraftiga ökningen av diagnoser som psykiatrins fokus på diagnostik.
Nilsson pekar också på flera böcker som kommit under hösten och som på olika sätt granskar psykiatrins utveckling: Martin Wolgasts Diagnosernas tid, Behroz Dehdaris Är jag sjuk i huvudet?, Christian Rücks Generation trauma och filosofen Fredrik Svenaeus Vem är normal?. Till dessa lägger hon sociologen Roland Paulsens Avbegåvad, som diskuterar föreställningar om arv, miljö och genetisk determinism.
Gemensamt för flera av författarna är, enligt Nilsson, frågan om varför livets svårigheter i allt högre grad förstås och beskrivs i psykiatriska termer. Samtidigt som fler diagnostiseras och behandlas med läkemedel finns anledning att fråga om utvecklingen verkligen har lett till minskat psykiskt lidande, menar hon.
Nilsson beskriver också hur den moderna psykiatrins diagnossystem växte fram genom diagnosmanualen DSM. Ambitionen var bland annat att skapa tydligare och mer enhetliga kriterier, samtidigt som förhoppningen länge varit att framtida forskning skulle kunna knyta diagnoserna till specifika biologiska orsaker.
Hon menar att dessa förhoppningar inte har infriats på det sätt många förväntade sig. I artikeln lyfter hon bland annat diskussionen om serotoninhypotesen, hjärnavbildning och genetisk forskning och beskriver den biomedicinska modellen som ifrågasatt av flera av de aktuella författarna.
Samtidigt riskerar ett starkt fokus på individens diagnos och biologi, enligt Nilsson, att tränga undan andra förklaringar till psykiskt lidande. Hon hänvisar bland annat till Wolgasts resonemang om försummelse och våld under barndomen, mobbning och fattigdom som betydelsefulla riskfaktorer.
Det är här hon ser en gemensam riktning i flera av höstens böcker: en vilja att ”avpsykiatrisera” förståelsen av människors svårigheter och åter ge större plats åt livsvillkor, relationer, gemenskap och existentiella frågor.
Särskilt laddad är frågan om adhd och autism. Nilsson konstaterar att allt fler diskuterar den kraftiga ökningen av adhd-diagnoser och frågar vad som skulle hända om psykiatrin faktiskt började ompröva eller omformulera NPF-begreppet. Diagnoser har för många blivit viktiga för förståelsen av den egna identiteten och livshistorien, vilket gör en sådan diskussion både komplicerad och känslig.
Debatten är redan intensiv. Men enligt Nilsson bör den självkritiska diskussionen inte avfärdas som antipsykiatri. Tvärtom efterlyser hon större ödmjukhet inför hur mycket som fortfarande är okänt om psykiskt lidande.
”Vi är långt ifrån en sann förståelse av det psykiska lidandet”, skriver hon.
Länk till originalartikeln:
🔗 Vad händer om vi skulle skrota NPF-begreppet? (Aftonbladet, 2026-09-27)
