Aftonbladet, 2021-01-08
DEBATT. Mats Ek, en makthavare inom Region Stockholms psykiatri, håller med om att psykofarmaka inte ska vara förstahandsval vid behandling av psykisk ohälsa. Ändå är det så.
Mats Ek menar att det ska ske uppföljningar och att patienter ska få information för att göra välgrundade val om de vill ha psykofarmaka eller inte. Det sker inte.
Ofta erbjuds i stället patienter ett slags tvångsvård: ”Ta det här pillret. Om du inte gör det medverkar du inte till din egen vård och då kan vi inte hjälpa dig.”
Att vara emot massmedicinering innebär inte att man är emot medicin. Psykofarmaka har en given plats i psykiatrin vid sidan av andra behandlingar, men i dag är det i princip enbart psykofarmaka som erbjuds. Det vore väl bra om de fungerade, men de gör ju inte det.
Mycket pekar på att psykofarmaka kvarhåller personer i psykisk ohälsa och sjukdom. Senast i SvD kom man fram till att 60 procent av den över en miljon svenskar som tar antidepressiva gjort det i nio år eller mer.
En viktig orsak till detta är att abstinenssymtom misstolkas för återfall i grundsjukdom och/eller att abstinenssymtomen är så svåra att patienter inte klarar att sluta.
Ett annat besvärande faktum är att samtidigt som vi i Sverige äter mer psykofarmaka än någonsin har sjuktalen för psykisk ohälsa aldrig varit högre.
Läs hela artikeln här.
Vad bra, att det finns åtminstone en person som vågar eller vill öppna munnen(eller ta till pennan/tangentbordet) och säga något som behöver sägas.
Mina tankar:
Jag läste i en av dom här böckerna som rekommenderas här, att en (iaf bidragande) orsak till depression(coh kanske i bredare mening psykisk hälsa) är att bemötas med bristande respekt.
Tror det stämmer som Mats Ek skriver, att det existerar en slags tvångsvård, och den är verkligen inte respektfull eller omsorgsfull. Något som mer och mer kommit att likna tvångsvård kanske. Jag vet inte ens om jag skulle kalla det vård. Vård handlar väl om omsorg och att se till individens bästa? Det är och kan nog vara en ganska skrämmande situation, att komma till psykiatrin, kanske i en kris eller med saker man burit på länge, och sedan erbjudas en one-size-fits-all-cocktail och förväntas vara sin egen pr-person/advokat, och dessutom få höra att “Man inte medverkar”. Fy fan, sådana mänskor borde minnas vad dom heter, så dom inte förväxlar sig med någon majoritet eller allmänhet. Man har ett ansvar för att “bara följa order” och för att komma med “Lösningar” som (tror jag) absolut inte är en lösning.
Det finns mycket mer att säga om dom problemställningar som skribenten tar upp. men personligen tror jag det är mycker mer som ska till för att på allvar se en kraftig minskning av psykisk ohälsa. Att ha hårdare bedömningar, med stupstockar, osv, tror jag verkligen inte på, även om det säkert på ytan kan presentera en “Minskning” trots att det då bara skulle vara hårdare bedömningar(mindre tid och mindre inkännande).
Vi(eller ffa generationer i boomer-generationen) har skapat ett samhälle som många mänskor inte känner någon tilltro eller något hopp inför, inget förtroende. Det behöver kanske inte finnas någon vision om något bättre, tänker dom som inte berörs, på nära håll eller själv, av hur livet kan bli. Boomers borde sluta identifiera sig som samma personer som deras föräldrageneration var, vilka i motsats till dom själva ändå hade visioner och genomdrev reformer.
Jag tycker inte psykofarmaka har någon del i psykiatrin alls. Annat än om patienten själv efterfrågar det, eller t.ex. om det skett en allvarlig olycka eller allvarligt trauma där man för att utföra livsnödvändig vård behöver ge t.ex. lugnande/muskelavslappnande(bensodiasepiner).
Antar att man måste vara ganska kallhamrad som person, skygglappad mot utvecklingen i resten av världen på området, och rationaliserande för att stå ut med ordergivningen inom psykiatrin.