”SVT presenterar en rad felaktiga fakta”

0
275

Svenska Dagbladet, 2020-01-10

Genom att ge en bild av depression som en sjukdom orsakad av serotoninbrist i hjärnan riskerar man att ge patienten en uppfattning om att depressionen är kronisk och utanför deras kontroll. Det skriver psykologen Johan Möller i en slutreplik om SVT-serien ”Landet lyckopiller”.

Tack Emelie Persson för ditt svar. Du skriver att serien ”Landet lyckopiller” är en personlig betraktelse och inte ett program som går på djupet kring forskning om antidepressiva. Det stämmer att programmet är en personlig betraktelse, men det är inte bara det, utan det är också ett program där ni presenterar en mängd fakta. Och även om det bara skulle vara en personlig betraktelse så kan man inte påstå vad som helst, framförallt inte om ett så allvarligt ämne som depression.

Förutom det som jag har nämnt i min tidigare artikel så framför ni ett antal felaktigheter; som inte bara saknar belägg utan även skulle kunna bidra till att förvärra och vidmakthålla en depression.

Till att börja med hävdas det att depression orsakas av serotoninbrist, en förklaring som är ogrundad och numera har övergivits av i stort sett alla forskare inom området. Förklaringen har sitt ursprung i 1960-talet då en hypotes om vad som möjligtvis skulle kunna orsaka depression formulerades. Man tänkte sig att det kunde röra sig om en obalans i hjärnans signalsubstanser, till exempel serotoninbrist. Empirisk forskning avvisade dock hypotesen och den övergavs. För att återupptas igen på 1990-talet som ett led i lanseringen av en ny typ av antidepressiva läkemedel, de så kallade selektiva serotoninåterupptagshämmarna (SSRI), som nu är de vanligaste medicinerna vid depressionsbehandling. Trots att föreställningen saknar vetenskapligt stöd har den fått en enorm spridning och används som en förklaring till varför deprimerade patienter behöver dessa mediciner.¹

Vidare framförs i programmet en liknelse mellan depression och diabetes. Dessa tillstånd är dock till stor del väsensskilda: vid diabetes har man en hygglig bild av den bakomliggande sjukdomsmekanismen, ett diagnostiskt test (fastande blodsocker och långtidsblodsocker) och läkemedel med en känd verkningsmekanism. Allt detta saknas vid depression. Vid depression är placeboeffekten mycket mer framträdande än vid diabetes. Diabetes är dessutom oftast kronisk, medan en depression går att bota.

Man har i många studier kunnat visa att patientens föreställning om sin sjukdom och dess behandling är avgörande för tillfrisknandet. Genom att förmedla positiva förväntningar kan man få ett helt verkningslöst preparat att förbättra en depression. Det är det som är placeboeffekten. Men man kan också skapa negativa effekter, till exempel biverkningar, genom att trovärdigt förmedla till patienten att biverkningar är möjliga. Den så kallade noceboeffekten.²

Genom att ge en bild av depression som en sjukdom orsakad av serotoninbrist i hjärnan, för vilken man måste ta läkemedel under lång tid, på samma sätt som vid diabetes, riskerar man att ge patienten en uppfattning om att depressionen är kronisk och utanför deras kontroll. Detta kan hos många förstärka känslor av hopplöshet och nedstämdhet, vilka är kärnsymtomen vid depression. Den här föreställningen skulle alltså kunna vara en förklaring till att depressionen vidmakthålls hos en del patienter.

Men det finns även andra förklaringar till varför en del inte kommer ur sin depression och tar dessa läkemedel under väldigt lång tid.

Det finns tyvärr få studier på långtidsanvändning av antidepressiva. De flesta studier på antidepressiva är gjorda av läkemedelsindustrin och är mycket korta, de brukar sträcka sig över en period på 8-12 veckor. I de få studier som har gjorts över längre tidsperioder, 6-12 månader, har man sett att antidepressiva inte är mer effektiva än placebo. När man har gjort uppföljningar på ännu längre tidsperioder har man sett att patienter som tar antidepressiva har ett mycket sämre utfall än patienter som inte medicinerar.

Läs hela artikeln här.