Rekommendationer vs verkligheten, del 3: självskadebeteende

0
45

Inga rekommendationer följdes i min så kallad vård för varken psykiatrins påstådda borderline diagnos eller för min svåra PTSD. Allt det som borde ha gjorts ignorerades och följden blev att mitt enda sätt att hantera min psykiska ohälsa på var att skada mig själv för att avleda min smärta. Detta eskalerade väldigt fort och blev livsfarligt.

Jag skadade mig dagligen, många gånger allvarligt att mitt liv hängde på en skör tråd. Hur lyder rekommendationerna att behandla och bemöta patienter med självskadebeteende? Gjorde man enligt dessa rekommendationer i detta avseende? (På behandlingshemmet jag bodde sköttes detta mycket bra! Jag utgår därför här från vården inom psykiatrin, öppen och slutenvården i detta fall)

Källan för materialet om hur behandling och bemötande bör se ut är hämtat från det nationella självskadeprojektet https://nationellasjalvskadeprojektet.se/.

Liksom i de två förra inläggen kommer jag beta av olika aspekter om hur det borde ha gått till och hur man gjorde i verkligheten istället. Under årens lopp har jag både på behandlingshemmet jag bodde i mer än 3 år och under alla år på psyk träffat ofantligt många patienter (mestadels tjejer, men även killar) med svårt självskadebeteende och jag har sett, bevittnat och fått berättat att de delar mina erfarenheter. Min verklighet är den av så många andra också.

Bemötande:

  • Lyssna till personen och ställa frågor i syfte att förmedla sin vilja att försöka förstå dennes upplevelser.
  • Utveckla ett icke-dömande förhållningssätt
  • Försäkra sig om att personen med självskadebeteende är fullt involverade i beslut som rör behandling och omvårdnad
  • Att få personen att känna sig sedd och förstådd samt minska det känslomässiga påslaget. Bekräfta det lidande du uppfattar hos personen som skadat sig själv
  • Att genom att förmedla tydlighet och öppenhet (genuinitet) öka personens benägenhet att känna tillit.
  • Att bryta negativa beteendemönster och minska hopplöshetskänslor.
  • Självskadebeteendet ska inte ignoreras, det är i regel varken effektivt eller etiskt rimligt.
  • Ett effektivt bemötande i detta avseende handlar alltså inte om att ignorera självskadebeteende.
  • Att betrakta självskadebeteende som ett manipulativt beteende är inte effektivt utan förhindrar istället möjligheterna att förstå och kunna hjälpa

Verkligheten: På en allmän slutenvårdsavdelning råder stor personalbrist. Det har det gjort under många år. Detta bidrog till att mycket av det rekommenderade bemötandet uteblev. Det hade inte alltid med personalen att göra utan även tidsbrist och underbemanning/många vikarier. Detta ledde ofta till att man inte hade någon som hade tid att lyssna när man behövde det.

Tyvärr mötte jag genom åren också ett mycket dömande bemötande. Många har haft inställningen att man skadar sig bara för uppmärksamhet och jag fick kommentarer därefter. ”Var detta nödvändigt?”, ”Vad har du nu gjort igen”, ”Sluta tramsa”, ”sluta bete dig som ett barn”, ”det där hjälper inte” var vanliga kommentarer. Jag kände mig aldrig förstådd. Jag förstod ofta inte själv varför jag skadade mig, bara att jag mådde mycket dåligt, och ingen annan hjälpte mig att förstå heller. Eftersom jag kände mig dömd och inte förstådd så öppnade det knappast vägen till tillit och förtroende. Det fanns en eller två undantag på skötare på en avdelning som jag kände att jag kunde gå till, det var allt. Att minska hopplöshetskänslor var det inte frågan om. Tvärtom så skapade den psykiatriska tvångsvården med alla dess olika tvångsåtgärder en enorm hopplöshet och uppgivenhet. När alla ens rättigheter och friheter togs ifrån en kände man inget hopp längre. Det fanns rent praktiskt inte mycket att göra på en avdelning, speciellt när jag inte hade utgång. Det fanns därför inte mycket som kunde bryta mitt destruktiva beteende när jag var på samma avdelning flera månader i streck. Jag blev jämnt anklagad för att vara manipulativ. Hela min journal består av anteckningar om hur jag manipulerade min omgivning och personal genom mitt självskadebeteende. Det synsättet upplevde jag vara väldigt kränkande och knappast effektivt eftersom det inte var sant.

Utredning: Individer med upprepat självskadebeteende ska erbjudas en utredning utformad utifrån individens specifika situation. En förnyad utredning bör också initieras om erbjuden behandling inte gett resultat efter sex månader. Syftet med utredningen är planering av fortsatta insatser och behandling.

Verkligheten: Jag har aldrig gått igenom en enda utredning för mitt självskadebeteende under alla åren inom psykiatrin. Det enda man konstaterade efter nästan 1 år i streck på en avdelning var att jag inte kunde vara kvar utan skulle skickas antingen till Rättspsyk eller till ett behandlingshem.

Behandling: Vårdgivaren ska erbjuda insatser och behandlingar som är strukturerade för självskadebeteende samt behandling för eventuell samsjuklighet. Behandlingseffekten bör systematiskt utvärderas.

Verkligheten: Mellan åldern 19 (efter mitt första självmordsförsök) fram tills jag var 27 år gammal fick jag ingen behandling för mitt självskadebeteende. Jag fick bildterapi och senare en kurator på öppenvården, det var allt. Eftersom det inte hjälpte blev jag tvångsvårdad på avdelningen istället där all behandling uteblev. Först när jag var 27 år gammal bestämde man att skicka mig till ett behandlingshem som erbjöd DBT (dialektisk beteendeterapi, avsedd för självskadebeteende). En behandling för samsjuklighet, i mitt fall komplex PSTD, uteblev helt i många år (se förra inlägget).

Läkemedel: Eftersom det ännu saknas vetenskapligt stöd för läkemedel specifikt riktade mot självskadebeteende ska detta inte erbjudas.  Eventuell farmakologisk behandling bör inrikta sig på samsjuklighet. Ta ställning till om läkemedel med tveksam effekt ska fortsätta användas. Vid akuta kriser har medicinering ofta begränsad och endast symtomlindrande effekt. Det finns risk att behandling med ångestdämpande medicinering hindrar bearbetning och konstruktiv hantering av utlösande faktorer och insättning vid akut kris bör därför undvikas.

Verkligheten:  Jag blev under årens lopp förskrivet 48 olika mediciner inklusive ECT (elchocker). Ingen av de hade positiv effekt. Jag hade en stående dos på ångestdämpande läkemedel under flera års tid. Man tvångsmedicinerade i akuta kriser.

Heldygnsvård och vårdform: Syftet ska vara att kortsiktigt förhindra självskadebeteende och suicidförsök. Effekterna av heldygnsvård är bristfälligt undersökta. Det SAKNAS idag forskningsstöd för de vanliga insatser som sker inom heldygnsvård. Detta inkluderar övervakning (vak), manuellt eller mekaniskt hindrande, bruk av låsta avdelningar, inskränkningar i den fysiska miljön, upprättande av självskadekontrakt och en rad andra åtgärder! För flera av dess åtgärder konstateras negativa effekter. Det finns inte några studier som talar för att vård enligt LPT har en positiv effekt på självskadebeteendet. Tvärtom finns det ett flertal negativa erfarenheter av att självskadebeteende kan förvärras i samband med tvångsvård.

Verkligheten: Jag var inlagd i månader i streck varje år. Vissa år var jag knappt hemma. Inlagd 10 månader i streck för att skrivas ut till hemmet för att sedan skrivas in på nytt i flera månader. Den mesta vården var enligt LPT under längre perioder. Alla ovannämnda åtgärder användes flitigt till ingen nytta. Jag hade ofta vak (konstant övervakning dygnet runt) i flera månader. Man hindrade mig med fysiskt våld och brottade ner mig på golvet. Jag bältades otaliga gånger för att bryta ett pågående självskadebeteende. Man gjorde inskränkningar i min fysiska miljö genom att ha listor på restriktioner. Man avlägsnade allt som kunde utgöra en risk för skador in min omgivning tills jag satt på PIVA i ett kalt rum med endast en madrass på golvet med täcke och kudde utan lakan eller örngott. Man hade bokstavligt talat tagit allt ifrån mig, t.o.m. klippt av mina strumpor så att jag inte kunde knyta ihop de för att hänga mig. Man drog ut gummibandet i mina sjukhustrosor och byxor så att jag fick hålla fast byxorna hela dagarna så de inte skulle kasa ner. Det var förnedrande. Tidvis rullade man ut min säng i allrummet för att ha bättre koll på mig. Där var jag till allmän beskådning för alla andra patienter hela dagen. Man upprättade självskadekontrakt (läs mer om detta i mitt inlägg Vård på villkor) och riskerade mitt liv. Man gjorde allt detta trots att det saknar evidens och forskning på det.

Det var så här man behandlade mig i åratal. Man förstod inte och behandling uteblev med kränkande åtgärder till följd. Ingen av mina diagnoser har behandlats enligt de nationella rekommendationerna. Jag har inte bemötts med respekt, kunskap och evidens i något som helst avseende. Det fanns egentligen inte mycket mer man kunde ha misslyckats med mer i min så kallade vård. Jag kan inte kalla detta för vård. Det var ett förvarande och experimenterande, inget annat. Hela min journal vittnar om allt detta svart på vitt. Kontentan av allt detta är: Ett totalt misslyckande av en icke fungerande psykiatri som förde med sig att jag kunde ha dött. Jag har behövt uppsöka vård efter psykiatrins misslyckanden. Jag har lidit åratal i onödan, år som jag aldrig mer kan få tillbaka. Jag har förlorat min frihet på grund av deras misslyckande. Jag har fått ta alla konsekvenser utan en ursäkt eller ett erkännande. Välkommen till dagens psykiatri!

Bianca Andersson