Fredagen den 29 november arrangerade webbmagasinet Mad in Norway sitt årliga seminarium i Litteraturhuset i Oslo. Temat för årets seminarium var Om det inte är psykisk sjukdom – vad är det då?
Den idag dominerande förståelsen i samhället är att psykiska problem och funktionsnedsättningar ska betraktas som en sjukdom och behandlas därefter. Detta trots att det inte finns någon vetenskap som kan fastställa att psykisk ohälsa handlar om sjukdom.
Över 200 personer hade sökt sig till Litteraturhuset i Oslo för att delta i webbmagasinet Mad in Norways årliga seminarium. Ett seminarium som belyste ohållbarheten och kontraproduktiviteten i dagens dominerande perspektiv men också alternativa sätt att förstå människors psykiska lidande på.
Inga enkla förklaringar
Seminariet inleddes av Mad in Norways chefredaktör, Birgit Valla, som konstaterade att det inte finns några enkla eller linjära förklaringar till människors lidande. Valla konstaterade att människan behöver förstås i sitt sammanhang och det är också detta som årets seminarium tar sin utgångspunkt i. För detta krävs både öppenhet och lyhördhet av de professionella hjälparna, och att vi tar vara på den erfarenhetsbaserade kunskapen som människor med egenupplevd erfarenhet av psykiatrin besitter.
Psykiatrin står inför ett vägval
Dagens öppningstalare var Sandra Bruflot, riksdagsledamot (H) och ledamot i norska riksdagens vård- och omsorgsutskott. Bruflot talade om framtidsutsikter och de viktiga vägval den psykiatriska vården står inför idag. Bruflot konstaterade att många av Norges kommuner och regioner lever under besparingskrav och att mycket av det stöd som inte är lagstadgat riskerar att läggas ner. Samtidigt konstaterade Bruflot att många som behöver hjälp inte får det, och att många av de som faktiskt får hjälp får det för sent.
Bruflot konstaterade också att man generellt sett jobbar för lite med kvalitén på den offentliga psykiatriska vården. Bruflot menade också att kunskapsunderlaget bakom de behandlingar som idag erbjuds är för dåligt.
Som positiva exempel på effektiva insatser nämnde Bruflot olika typer av recovery-baserade insatser. Samtidigt konstateradde Bruflot att Norge valt gå i annan riktning än den som till exempel Världshälsoorganisationen (WHO) pekat ut som framtidens väg för psykiatrin, den som handlar om rättighetsbaserad och personcentrerad vård. – För att människor ska få den hjälp som de behöver krävs det ett brett utbud av behandlingsalternativ, individuellt anpassad vård samt valfrihet. I detta är brukarinflytande centralt, menade Bruflot.
Psykiatrins biomedicinska obalans
Dagens andra talare var Werner Christie, läkare, jordbrukare och Norges tidigare hälsominister. Christie talade om psykisk hälsa som fenomen utifrån ett systemperspektiv, där vi ser människan som en helhet i ett sökande efter mening.
Christie konstaterade att psykiatrins största problem inte handlar om kemiska obalanser i människors hjärnor utan snarare det han kallade för en biomedicinsk obalans inom psykiatrin. Att psykiatrin försöker förklara människors psykiska problem med biomedicinska förklaringsmodeller som visat sig vara både otillräckliga och många gånger kontraproduktiva. – Psykiatrins bristande kunskapsförståelse är problematisk och det behövs nya förståelseformer, menade Christie. Christie efterlyste också att de som jobbar inom systemet måste göra sina röster hörda för att skapa den välbehövliga förändringen inom stödsystemet.
Som ett exempel på multifaktoriella och kontextuella förklaringsmodeller, som Christie menar är mer ändamålsenliga än de biomedicinska, nämnde Christie brittiska psykologförbundets alternativ till dagens diagnosmanualer, The Power Threat Meaning Framework (PTMF). Ett ramverk som också finns översatt till både norska och svenska (den svenska översättningen av PTMF publicerades i augusti 2024, min anm.).
Stigmatiserande och medikaliserande bemötande
Dagens och första talarpassets tredje talare var Tone Winnem, kock, lärarvikarie och ordförande i norska rösthörarnätverket Hearing Voices, med egenupplevd erfarenhet av psykiatrin. Winnem talade om självkänsla och hur det var att leva med röster före och efter medicinering. Om känslan av att psykiatrins svar på återhämtning är att dämpa känslor till förmån för att utmana och känna de känslor som faktiskt är en del av att vara människa.
Med sin personliga berättelse belyste Winnem på ett berörande sätt hur psykiatrin ofta bortser från människors sammanhang och enbart ser de olika uttrycken för svåra livsomständigheter som något patologiskt, något som till varje pris ska behandlas med läkemedel och andra ofta otillräckliga och många gånger skadliga behandlingsmetoder.
Winnem berättade också att hon egentligen aldrig upplevt sina inre röster som det största problemet, även om dessa också kunde vara slitsamma att hantera. Det som Winnem beskrev som det största problemet var omgivningens ofta stigmatiserande och medikaliserande bemötande och förhållningssätt gentemot hennes upplevelser.
Winnem avslutade sitt framförande med att dela vad som hjälpt henne att hantera sina inre röster men också de övergrepp som hon upplevt inom psykiatrin. Winnem berättade bland annat att hon, genom att lyssna på och ha dialog med sina röster, fått rösterna att successivt försvinna, och att hon genom amatörteatern funnit både uttrycksformer och ett sammanhang som hon upplevt som hjälpsamt i detta.
Psykiatrin kränker och skadar ofta mer än den hjälper
Första talarpasset sista föredragshållare var Trond Aarre, psykiater och avdelningschef vid Nordfjord psykiatricenter. Aarre pratade om varför psykiska besvär inte är att betraktas som sjukdomar i vanlig mening. Aarre belyste också begreppet ’psykisk sjukdom’ med hänvisning till aktuella kunskapsläget kring vad som är sjukt och vad som är normalt när det kommer till psykisk hälsa.
Under sitt framförande konstaterade Aarre att psykiatrin är ett fält där man idag ofta kränker och skadar i stället för att hjälpa. Aarre förtydligade också att psykiatriska diagnoser inte är namn på något som finns inuti människor, utan enbart konstruerade beskrivningar av symtomkluster. Aarre uttryckte sig inte heller längre tro på det biomedicinska och diagnostiska sättet att se på och förstå människors lidande. Detta då de psykiatriska diagnoserna inte har någon vetenskaplig validitet, vilket också konstaterats av flera internationellt framstående psykiatriker.
Medan medicinska diagnoser anger både en orsak och en prognos på en åkomma, kännetecknas psykiatriska diagnoser ofta av så kallade cirkelresonemang där symtomen blir förklaringar och orsaker till sig själva. En annan begränsning som präglar de psykiatriska diagnoserna är att de bygger på normalfördelningar av mänskliga beteenden snarare än några vetenskapligt fastställda och objektivt mätbara kriterier.
– Då psykiatriska diagnoser enbart beskriver att något är avvikande från normala reaktioner på livets påfrestningar, så kan vi fråga oss vad som till exempel är en normal reaktion på ett sexuellt övergrepp, konstaterade Aarre. – Och exakt var drar vi gränserna mellan det normala och det avvikande?
Enligt Aarre finns det inga giltiga psykiatriska diagnoser. Även om diagnosernas försvarare säger att diagnoserna hjälper oss att finna rätt behandling, menade Aarre att detta inte stämmer. Behandlingarna används ofta för många olika saker, även bortom diagnoserna. Aarre sade också att det är en vanlig missuppfattning att så kallade ”antipsykotiska” läkemedel skulle hjälpa mot psykos och ”antidepressiva” läkemedel mot depression. – Inte heller detta stämmer då läkemedlen inte är några ”magic bullets” som kan riktas mot särskilda problem, konstaterade Aarre. – Läkemedlen har generella effekter på alla människor, inte enbart på dem som har en viss diagnos, fortsatte han.
Aarre avslutade sitt framförande med att konstatera att det är ett missbruk av resurser att satsa på ett verkningslöst system och arbetssätt så som sker inom psykiatrin idag.
– Vi måste förstå människan utifrån dess perspektiv och i sitt sammanhang, vi kan inte fortsätta individualisera lidandet på det sätt som vi gör idag, avslutade Aarre.
Handlar inte om sjukdom
Efter panelsamtal med seminariets första tre talare och en paus var det dags för Jan-Magne Tordenhjerte Sørensen att inta scenen. Sørensen, som är grundare av och ordförande i brukarorganisationen Hvite Ørn, pratade bland annat om psykoser som traumaförlösande och som transformerande erfarenheter, sett utifrån ett utvecklingsperspektiv.
Sørensen delade generöst med sig av sina egna erfarenheter av både psykiatrin och psykoser och berättade bland annat hur han både avlöst och hanterat psykoser på egen hand utan läkemedel (en av berättelserna kan höras i avsnitt sex i vår podd, GALET – om psykisk hälsa och välbefinnande i en ny tid).
Sørensen reflekterade också över skillnaderna i psykiatrins sjukförklarande förståelse av psykoser och till exempel shamanska traditionens syn. Medan psykiatrin ser psykoser som uttryck för allvarlig psykisk sjukdom, ser den shamanska traditionen ofta psykoser ur ett andligt perspektiv och som en möjlighet till personlig utveckling och transformation. Sørensen tog också tydligt avstånd ifrån den idag dominerande sjukdomsmodellens syn på psykos och jämförde psykiatrins resonemang kring psykoser med psykologisk krigsföring när det gäller att odla förvrängda föreställningar bland allmänheten. Sørensen förtydligade också att han inte nekar att det finns problem och att psykoser också kan bli mycket begränsande. – Men det handlar inte om sjukdom, menade Sørensen.
Det som Sørensen konstaterade hade hjälpt honom, bortom psykiatrin och dess behandlingsalternativ, var bland annat samhörighet med andra, självhypnos och spiritualitet genom schamanism. Han lyfte även upp den fysiska aktivitetens och träningens betydelse för återhämtningen och den personliga transformationen.
Från objektifiering och förklarande till systemisk och kontextuell förståelse
Nästa person ut i programmet var Tor-Johan Ekeland, professor emeritus i psykologi och i hälso- och socialvetenskap vid Volda universitet i Norge. Även Ekeland pratade om behovet av att förstå psykiskt lidande utifrån människors livsvillkor och inte som ett uttryck för biologiska fel.
Under sitt framförande belyste Ekeland bland annat läkarvetenskapens och psykiatrins misslyckade 200-åriga projekt att försöka kategorisera psykiskt lidande likt hur medicinsk vetenskap kategoriserat somatiska problem. Ekeland ansåg att försöken att kategorisera psykiskt lidande utifrån biologi snarare spätt på galenskapen inom psykiatrin. – Det är uppenbart att vi behöver förstå lidandet på ett annat sätt, menade Ekeland.
Ekeland pratade också om skillnaden mellan att förklara och att förstå och att vi måste gå ifrån biomedicinens förklarande och objektifierande syn till mer systemisk och kontextuell förståelse när det gäller psykiskt lidande.
Även Ekeland pratade om psykoser och refererade bland annat till boken ”Dröm i vaket tillstånd – berättelser inifrån psykoser” (fri översättning, min anm.), som beskriver psykoser som sinnets flykt från en verklighet som är svår att bemästra. – Vi måste sluta behandla psykoser och snarare se dem som ett mänskligt fenomen och ha dialog med de som upplever dessa, menade Ekeland. – Detta kräver dock lyhördhet och ofta också ett stort tålamod, avslutade Ekeland.
Rum för ovisshet och ångest i stället för snabba förväntade svar
Måste man vara psykisk sjuk för att vilja ta sitt liv, och vad är det att vara psykiskt sjuk? Eller är kategorin om psykisk sjukdom bara en tom kategori som egentligen står för vårt behov av att kontrollera det ”okontrollerbara” och okända som skrämmer oss och som får oss att känna oss otillräckliga? Det var några av frågorna från filosofen och rådgivaren Farhan Shah, som var andra talarpassets sista talare. Shah pratade om dödsönskningar som vår tids stora obehag och om hur det kan vara kontraproduktivt att moralisera över denna i sig radikala frihetspotential. Shah talade även om hur en humanisering av framtidens hållbara välfärdstjänster skulle kunna se ut.
Shah uttryckte sig även se en komplexitet i huvudtemat för dagens seminarium, alltså ”Om det inte handlar om psykisk sjukdom – vad är det då?”. Detta då denna fråga bjuder till föreställningar som riskerar att bli lika förtryckande som de idag dominerande perspektiven som både individualiserar och sjukförklarar lidandet. Shah efterlyste snarare flera öppna och förutsättningslösa samtal om människors inre liv och livsomständigheter än frågeställningar som ska leda till givna svar som passar in i samhällssystemet. – Vi behöver ställa fler frågor snarare än att komma med svar, menade Shah. – Allt inom systemet är förutsägbart och frågorna leder ofta till förväntade svar. Stillheten och icke-svaren är ångestskapande då svaren ännu är ovissa – och vi behöver bli mycket bättre på att hantera denna ovisshet, fortsatte han.
Shah konstaterade att vi ofta frågar vad vi kan ge andra människor utifrån vår kapacitet och vår förmåga, men att det är också viktigt att vi ställer oss frågan vad vi tar ifrån människor med vår närvaro. Som medmänniskor och som terapeuter och behandlare.
Under sitt föredrag berörde Shah även debatten om nollvisionen kring självmord. En debatt som nyligen förts även i Sverige. Shah uttryckte sig se vissa utmaningar med tanken om nollvisionen, sett utifrån människors egenmakt och suveränitet.
– Om vi möter människors dödsönskan med psykiatrins biomedicinska synsätt så är gränsen tunn för paternalism där vi åtar oss en överordnad position att veta bättre. Denna maktutövning blir snabbt till kontroll och kränkning av den andre, menade Shah.
Detta väcker också en grundläggande fråga om huruvida vår önskan om nollvision kring suicid också står för en narcissistisk längtan efter kontroll och makt, en längtan som väcks av den inre ångest och den inre osäkerhet som den andres dödsönskan väcker i oss, sade Shah.
Shah uttryckte också att när vi underkänner det självdestruktiva så underkänner vi också mänsklig frihet. Något som lätt leder till moralisering och sjukförklarande av det mänskliga lidandet.
Ser vi dödsönskan som en önskan att avsluta livshämmande identiteter snarare än en önskan att avsluta livet i sig, får vi andra perspektiv på lidandet, beskrev Shah. När vi håller vår egen ångest på en armlängds avstånd skapar vi distans och bortser ifrån den mellanmänskliga potentialen i mötet. Därför behöver vi i stället omfamna och härbärgera vår egen ångest, menade Shah.
I stället för att åta oss en överordnad position och det tolkningsföreträde som denna ger är konsten enligt Shah snarare att våga möta den andre på dennes premisser. Att skapa empatisk närvaro och ett rum för ovisshet och ångest i stället för att försöka finna snabba och ytliga svar. – Först då kan vi ta tillvara den relationella kapaciteten och potentialen i mötet – och därigenom bidra till förändring, sade Shah.
Shah konstaterade också att det trots den mänskliga närvaron gentemot människor i livskriser, där dödsönskningar kan bli lockande, aldrig finns några garantier för att människor inte gör val som leder till självdestruktivitet. Denna risk och osäkerhet utgör vår existentiella utsatthet, som vi inte delar med några andra levande varelser. I mötet med människolivet som en oändlig rikedom bör vi bygga upp ett mod att leva med risk och ovisshet. Vi bör undvika att luta oss mot metafysiska eller vetenskapliga verktyg för visshet. Detta då dessa verktyg kan lätt reducera oss till mekaniska ting och styrda marionetter, fortsatte Shah.
– Det kommer alltid att finnas en avgrund mellan människor. Vi kan inte överta den andras existens och inte heller den andras val. Och vi kan inte heller fullt ut förstå den andra. Därför är det viktigt att inte falla in i en naiv och romantiserad hållning till den mänskliga närvaron, varken epistemologiskt eller mellanmänskligt, avslutade Shah.
”Vi behöver förstå livets komplexitet”
Efter lunch och panelsamtal med medverkande i det andra talarpasset, inleddes dagens tredje och sista talarpass av Linn Getz, läkare och professor i medicinsk beteendevetenskap samt chef för forskningsenheten för allmänmedicin vid Norges teknisk-naturvetenskaplige universitet, NTNU. Getz talade bland annat om utmaningen att lära framtida läkare om den konstgjorda uppdelningen mellan kropp och själ, och hur vi möter vårt föråldrade biomedicinska paradigm i dörren när patienten vill ha svar.
Under sitt framförande lyfte Getz de psykosociala faktorers betydelse för vår hälsa och nämnde bland annat den amerikanske ACE-studien från 1990-talet där man undersökte svåra barndomserfarenheters betydelse för vår hälsa genom livet. En studie som bland annat visade att svåra barndomserfarenheter är mycket vanligt förekommande, men också att ju högre grad vi exponeras för barndomstrauma, desto sämre är utfallet gällande både vår fysiska och psykiska hälsa. Getz nämnde även ”barndomsförgiftning”, eller den toxiska stress som uppstår i samband med barndomstrauma, som central orsak till den ökande psykiska ohälsan i samhället.
Getz redogjorde även för en skotsk studie som visade på socioekonomiska faktorers betydelse för psykisk hälsa. Studien visade bland annat att psykisk ohälsa är vanligare i socioekonomiskt utsatta grupper, där den ofta sammanfaller med fysiska sjukdomar. Multimorbiditet, alltså flera samtida kroniska sjukdomar, uppträder också tidigare hos socioekonomiskt utsatta grupper, vilket pekar på ett behov av ett vårdsystem som kan hantera både fysiska och psykiska hälsoproblem mer samordnat än vad som sker idag.
Getz pratade även om neuroplasticitet, om hjärnans förmåga att anpassa sig och omstrukturera sig genom att skapa nya kopplingar mellan nervceller. Något som sker som svar på lärande, livserfarenheter eller skador. Något som Getz såg som hoppfullt när det gäller att bearbeta svåra livserfarenheter i syfte att förebygga och avhjälpa psykiskt lidande.
Avslutningsvis efterlyste Getz bredare perspektiv även inom psykiatrin. Perspektiv där även psykosociala faktorers påverkan på vår hälsa har en betydligt större plats än vad som är fallet idag. Detta för att vårdsystemet också hade kunnat ta hänsyn till komplexiteten när det gäller orsakssambanden bakom lidandet. – Tyvärr är komplexitet inte ett begrepp som många läkare förstår, konstaterade Getz kritiskt.
Enligt Getz hade de bredare perspektiven kunnat bidra till mer personcentrerad och kvalitativ vård. – Vi behöver förstå livets komplexitet för att kunna förebygga och avhjälpa psykiska lidandet. – Den viktigaste förebyggande insatsen när det gäller psykisk ohälsa är att säkra att barn får en trygg uppväxt, summerade Getz.
Psykiatrins behandlingar en modern häxjakt
Tredje talarpassets andra talare var förskolepedagogen och traumaterapeuten Inger-Mari Eidsvik. Eidsvik, som också har egenupplevd erfarenhet av psykiatrisk tvångsvård och tvångsmedicinering, delade med sig av sina erfarenheter av psykiatrin och dess farmakologiska behandlingar, däribland med så kallade antipsykotiska läkemedel eller neuroleptika, som hon beskrev höll på att bli hennes död. Eidsvik har på senare tid också förekommit i norsk media efter att hon, utifrån de orättfärdiga och kontraproduktiva tvångsåtgärder som hon blev utsatt för, stämt norska staten för människorättsbrott. En rättssak som i skrivande stund pågår i Oslo tingsrätt och som väntar sitt avgörande under de närmaste veckorna.
Eidsvik talade också om huruvida psykos bör förstås som en sårbarhet eller som en gåva, och om det kan finnas en mening för patienten bakom det man kallar psykos. Eidsvik ställde inledningsvis också frågan om orsaken till psykos kan vara ett levt liv, baserat på den enskildes traumabiografi, snarare än något psykopatologiskt.
– Om inte psykos hade en funktion så hade den inte funnits. Biomedicinsk psykiatrin försöker, eller ens vill, inte förstå denna funktion och psykosers bakomliggande orsaker, konstaterade Eidsvik.
Eidsvik jämförde behandlingen av de som idag lider av psykos med 1400- och 1500-talets häxjakt. – De som tidigare brändes offentligt på bål på grund av deras normbrytande upplevelser och föreställningar, de medicineras idag i tysthet, menade Eidsvik.
Även Eidsvik lyfte tidiga livserfarenheters betydelse för både den fysiska och psykiska hälsan. Utifrån sitt arbete som traumaterapeut förespåkar Eidsvik, i likhet med seminariets övriga talare, att vi behöver se och förstå människors lidande och uttryck i ett sammanhang bestående av både livserfarenheter och övriga livsomständigheter.
Individen själv huvudpersonen för sin hälsa
Dagens sista talare var Magnus Jonas Slagsvold Støre, yoga- och andningsterapeut med egenupplevd erfarenhet av psykisk ohälsa. Slagsvold Støre, som varvade sitt framförande av praktiska andningsövningar, talade bland annat om sin syn på psykisk ohälsa som växtvärk i en mognadsprocess av vår genuinitet. Inspirerad av Auyrveda, en traditionell indisk läkekonst som fokuserar på att balansera kropp, sinne och själ genom kost, örter, livsstilsanpassningar och naturliga terapier, definierade Slagsvold Støre också hälsa som konsten att vara sig själv. – I dagens samhälle har vi mycket fokus på sjukdom och att kartlägga sjukdomen, men vi pratar sällan om vad hälsa är, menade Slagsvold Støre.
Slagsvold Støre uttryckte sig se lidandet som funktionellt med en terapeutisk potential och effekt, och talade också om hur vi kan lösa våra problem genom att nå en annan medvetandenivå genom traditionella “andliga praktiker”. Den viktigaste faktorn för att hitta tillbaka till hälsa är just att bli medveten om och lära känna sig själv och att leva ett liv som är menat för oss så att vi kan blomstra, uttryckte Slagsvold Støre. – Den viktigaste personen för vår hälsa är inte en psykiatriker eller terapeut utan vi själva. Det viktigaste jobbet för behandlaren, menade Slagsvold Støre, är att skapa en atmosfär och en stämning som kan väcka människors vilja och förmåga att finna en förlorad livsriktning igen.
Även Slagsvold Støre uttryckte sig se ett stort behov av bredare perspektiv än det idag dominerande biomedicinska. Samtidigt såg han en risk att vi diagnostiserar systemet så som systemet idag diagnostiserar funktionella reaktioner på livets påfrestningar. Något som enligt Slagsvold Støre skulle vara kontraproduktivt om vi vill uppnå en förändring.
Från objekt till subjekt
Efter dagens sista panelsamtal var det dags att summera det under dagens sagda. För den formella summeringen för Mad in Norway stod Mette Ellingsdalen, Vegard Høgli och Tore Ødegård, samtliga med gedigen erfarenhet inom fältet.
Det som Ellingsdalen, Høgli och Ødegård lyfte upp som några av de centrala budskapen under dagen var behovet av att gå från objekt till subjekt i bemötandet av människor i svåra livssituationer samt vikten av att vi inte kommer med nya lösningar som liknar det förra. Att nya förklaringar kan vara lika dogmatiska som diagnossystemet som vi vill förändra är en ständigt närvarande risk när vi strävar efter en samhällelig förändring. Ellingsdalen, Høgli och Ødegård sammanfattade dagen med att konstatera att det vi idag ser som och kallar ’psykisk sjukdom’ egentligen är att vara en människa och att livet innehåller upp- och nedgångar, glädjeämnen och lidande. Allt detta ingår i livet och är mänskligt, det är inte något sjukt.
Medmänsklighet, förståelse och hopp
Seminariet, som inleddes och avslutades med musikaliska inslag av norska låtskrivaren Kjellaug med egenupplevd erfarenhet av psykiatrin, utmanade den dominerande biomedicinska förståelsen av psykiskt lidande och öppnade upp för alternativa sätt att tänka. Genom personliga berättelser, kritiska perspektiv och forskningsbaserade insikter betonade talarna behovet av att förstå människors lidande utifrån deras livsvillkor, erfarenheter och sammanhang, snarare än genom diagnostiska kategorier.
Deltagarna lyfte vikten av dialog, öppenhet och holistiska perspektiv, där individens egenmakt och samhörighet är centrala. Psykiskt lidande framställdes som en mänsklig upplevelse som kan bära potential för utveckling och förändring, snarare än som en sjukdom att medicinera bort.
Seminariet inspirerade till förändring genom att visa på möjligheterna i en mer rättighetsbaserad, personcentrerad och systemisk vård. Och budskapet är tydligt: för att möta psykisk ohälsa behöver vi lämna förenklade diagnosmodeller bakom oss och tillsammans skapa ett stödsystem som främjar medmänsklighet, förståelse och hopp.
Lasse Mattila
