Denna text är tidigare publicerad i bloggen dralbinsson.
De stressrelaterade sjukskrivningarna ökar. 25% ökning på fem års tid. De värst drabbade är unga mammor i åldern 30-39 år.[1]
Försäkringskassan skriver att lösningen på detta är att patienterna (mammorna) hittar en bra balans mellan arbete-fritid-vila vilket visserligen är sant, men vilket också får sorteras under lättare-sagt-än-gjort.
Hur löser vården detta? Jo, inom specialistpsykiatrin ser vi en kraftig ökning av remisser med frågeställning ADHD, för denna patientgrupp. Det är alltså småbarnsmödrar som klarat av att ta sig fram genom livet men som får stressrelaterade problem av arbete och hemarbete. När denna patient/mamma kommer till primärvården gör man en neuropsykiatrisk screening av patienten – inte sällan har patienten själv läst på och fått tanken att förklaringen till stressen är en oupptäckt ADHD. Eftersom alla människor har symtom av ADHD (och många mammor upplever småbarnstiden som stressig) så sammanfattar primärvården en symtombild och en funktionspåverkan i en remiss till psykiatrin.
Om vi leker med tanken att psykiatrin inte hinner med att utreda (vilket vi inte gör) och istället skickar dessa patienter till privata utredare så kommer samtliga stressade mammor att få en ADHD-diagnos. Det är extremt ovanligt att privata utredare inte ställer ADHD-diagnoser. När utredningen är klar så träffar patienterna en läkare som ska göra en bedömning om patienten ska behandlas med amfetaminliknande läkemedel och eftersom diagnosen är utredd och klar så får alla stressade mammor som har sökt vård amfetaminliknande preparat.
När jag skriver ”alla” och ”samtliga” så finns det självklart enstaka undantag, men det är verkligen få undantag. En överväldigande majoritet av denna patientgrupp kommer att gå igenom screening, utredning och läkarbedömning och erhålla medicin på andra sidan – en process som tar ett eller ett par år.
En överväldigande majoritet av dessa har ingen som helst nytta av dessa läkemedel. Många får biverkningar. Vissa får allvarliga biverkningar (som aggression, psykos, anorexi, missbruk och hjärt-kärl-problem). Några har nytta av behandlingen och klarar småbarnstiden medan de står på läkemedel, men vården har ingen möjlighet att förutspå vilka patienter som kommer att ha nytta av läkemedel och inte.
Varför krånglar vi till detta till en skyhög kostnad för samhället? När vi vet att alla stressade småbarnsmammor som söker vård med misstanke om ADHD ändå kommer att erbjudas amfetaminliknande läkemedel i slutändan (om vi skulle hinna utreda dem). Varför inte dela ut medicinen till samtliga stressade personer?
De flesta av oss tycker nog att det känns fel att bota stress med amfetaminliknande preparat, men varför blir det så här fel?
Patienter som inte mår väl tenderar att söka förklaringar över nät och i bekantskapskretsen och det är inte svårt att hitta beskrivningar av ADHD som precis passar in på det egna fungerandet – ofta kopplat med en framgångshistoria hur mycket bättre allt blivit efter diagnos.
I Kronoberg har primärvården ett tilläggsuppdrag som handlar om att identifiera, men inte behandla, neuropsykiatriska svårigheter. Eftersom alla människor har neuropsykiatriska symtom är det inte svårt att identifiera detta och skicka en remiss till specialistvården – och frågeställningen är riktad mot neuropsykiatri vilket gör att andra förklaringar åsidosätts.
I utredningsteam, privata eller inte, så tittar psykologerna på symtom gällande koncentrationssvårigheter och impulsivitet. Trots att dessa symtom kan förklaras av en uppsjö av orsaker (inte minst att man är en trött och stressad småbarnsförälder) så tolkas symtomen i utredningen som en neuropsykiatrisk diagnos. ADHD-diagnosen fastslås. Utredningen tar inte någon ställning till om det är lämpligt med läkemedel eller inte – det ingår inte i uppdraget eller i kompetensen.
När patienten därefter träffar en läkare är diagnosen redan klar och det finns egentligen bara en insats som läkaren kan bidra med – centralstimulerande, amfetaminliknande läkemedel.
Efter att alla instanser har gjort allting rätt slutar det med att vi medicinerar stressade småbarnsmammor med starka läkemedel. Ingen av de inblandade instanserna får feed back om hur resultatet blir eftersom läkemedel följs via ytterligare en enhet.
Själv har jag hamnat i en position med fågelperspektiv så att jag kan se bristerna i systemet redan nu och jag är ytterst obenägen att fortsätta driva en vård som handlar om att medicinera bort normala reaktioner på livet. Jag tänker att samhället bör lösa detta problem på annat sätt.
Vad sägs om att erbjuda småbarnsmammor möjlighet att gå ner i arbetstid, med oförändrad lön (alternativt skattesänkningar), under småbarnstiden?
Man skulle kunna tänka sig att skapa föräldragrpper inom vården för strukturhöjande och stressreducerande insatser. Men, det blir ytterligare tider att passa för den redan stressade småbarnsföräldern.
Anders Albinsson
[1] Försäkringskassan. Lägesrapport psykisk ohälsa 2024 – rekordmånga stressrelaterade sjukskrivningar. Försäkringskassan, 2024-11-18. https://www.forsakringskassan.se/nyhetsarkiv/nyheter-press/2024-11-18-lagesrapport-psykisk-ohalsa-2024—rekordmanga-stressrelaterade-sjukskrivningar.
