• AKTUELLT •
Terapi beskrivs ofta som en väg till återhämtning, men ibland leder behandlingen till motsatsen. En ny artikel från Mad in the UK belyser varför det kan vara så svårt att berätta om negativa erfarenheter av terapi – och hur maktobalans, skam och bristande rapporteringssystem riskerar att göra terapiskador osynliga.
Terapi beskrivs ofta som en väg till återhämtning och personlig utveckling. Men vad händer när behandlingen i stället leder till skada? I en ny artikel i Mad in the UK lyfts de hinder som gör det svårt för människor att berätta om negativa erfarenheter av terapi – och varför sådana berättelser så sällan blir hörda.
Författaren menar att personer som söker terapi förväntas agera som välinformerade konsumenter innan behandlingen börjar, trots att de ofta befinner sig i en utsatt situation. Om något går fel förväntas de sedan kunna dokumentera, analysera och bevisa vad som hänt – samtidigt som de hanterar konsekvenserna av den skada de upplever.
Maktobalansen försvårar
En central fråga är den maktobalans som ofta finns mellan terapeut och klient. Terapeuten har vanligtvis utbildning, professionell status och tolkningsföreträde, medan klienten befinner sig i en beroendeställning. Om behandlingen upplevs som skadlig kan det därför vara svårt att veta om problemet ligger hos terapin eller hos en själv.
Enligt artikeln leder detta till att många tvivlar på sina egna upplevelser och avstår från att framföra kritik.
Skador kan vara svåra att identifiera
Till skillnad från många fysiska vårdskador utvecklas negativa effekter av terapi ofta gradvis. De kan handla om ökad skam, förlorad tillit, försämrad självkänsla eller ett ökat beroende av terapeuten. Eftersom förändringarna sker över tid kan det vara svårt att avgöra när de började och vad som orsakade dem.
Bristande system för rapportering
Artikeln lyfter också att det i många fall saknas tydliga och tillgängliga vägar för att rapportera skador från psykoterapi. Även när möjligheter finns upplever många att processen är komplicerad eller att deras berättelser inte tas på allvar.
Författaren efterlyser därför ett större erkännande av att även terapi kan medföra risker och menar att erfarenheter av skadlig behandling behöver tas på större allvar – både inom professionen och i forskningen.
Ökad öppenhet kan stärka förtroendet
Artikeln avslutas med en uppmaning att skapa en kultur där det är möjligt att tala öppet om negativa erfarenheter av terapi, utan att det ses som ett ifrågasättande av psykoterapi i sig. Författaren menar att ett större fokus på transparens, uppföljning och patienters erfarenheter i förlängningen kan bidra till både säkrare behandling och ökat förtroende för psykoterapin.
Länk till originalartikeln:
🔗 Why therapy harm is so difficult to report (Mad in the UK, 2026-07-07)
