Mad in America, 2024-09-13. Av: Ally Riddle. Svensk översättning: Lasse Mattila
Psykiatrins tendens att stämpla icke-normativa känslor som störningar och sjukdomar bidrar till emotionell orättvisa, förvränger den känslomässiga självförståelsen och fördjupar ojämlikheten.
En växande kritik mot den moderna psykiatrin fokuserar på hur dess biomedicinska modell ramar in känslomässiga upplevelser – särskilt de som ligger utanför samhällets normer – som individuella dysfunktioner som ska behandlas snarare än som svar på komplexa sociala och miljömässiga faktorer. I en ny artikel som publicerats i Synthese konstaterar Zoey Lavallee och Anne-Marie Gagné-Julien från McGill University att detta synsätt vidmakthåller vad de kallar “affektiv orättvisa” och främjar en form av diskriminering som marginaliserar individer som stämplats som psykiskt sjuka. Något som i slutändan snedvrider hur vi förstår våra egna känslor.
“Denna artikel tar upp ett viktigt uttryck för psykiatrisering som fortfarande är föga studerad i litteraturen, nämligen psykiatriseringen av våra känsloliv. Det vill säga det ökande inflytandet av psykiatriska konceptualiseringar på hur vi tolkar våra egna och andras känslor, särskilt när dessa känslor är extrema, oroande, ovanliga eller på annat sätt radikalt avviker från vad som anses vara ‘normalt'”, skriver Lavallee och Gagné-Julien.
“I den här artikeln kommer vi att argumentera för att biomedicinska konceptuella ramverk som sjukförklarar normavvikande känslor kan vara en källa till orättvisa. Vi kommer att särskilt uppmärksamma hur denna form av orättvisa drabbar psykopatologiserade personer. Det gäller alla som av medicinsk personal eller andra uppfattas som psykiskt sjuka, oavsett om de har fått psykiatrisk behandling eller diagnos eller inte.”
Genom att undersöka hur den biomedicinska modellen sjukförklarar icke-normativa känsloupplevelser belyser Lavallee och Gagné-Julien hur psykiatrin tystar och misskrediterar giltiga känslomässiga reaktioner, vilket förstärker systemiskt förtryck. Deras analys belyser skadorna av patologiseringen av känslor, en process som förvränger känslor som psykiatriska symtom samtidigt som sociala och strukturella faktorer försummas. Denna kritiska studie kräver en omedelbar omvärdering av psykiatrins roll i utformningen av emotionell självförståelse och uppmanar forskare och praktiker att avveckla de snäva ramar som upprätthåller orättvisor.
Lavallee och Gagné-Julien tillägger:
“Vi hävdar att processer och metoder för sjukförklarandet av känslor, under inverkan av psykiatrisering, skadar psykopatologiserade människor. Detta genom att påverka dem att förstå sina egna normavvikande känslor med hjälp av en fattig uppsättning tolkningsresurser som skapar orättvisa nackdelar och som förhindrar tillgång till mer stärkande sätt att förstå sina egna känsloliv.”
Eftersom den biomedicinska berättelsen om psykisk ohälsa fortsätter att genomsyra utrymmen utanför kliniken – ett koncept som kallas psykiatrisering av samhället – sträcker sig dess inflytande till olika aspekter av vardagslivet. Detta genomgripande psykiatriska språk och begrepp fortsätter att forma hur vi förstår och tolkar andra och våra egna upplevelser. Något som får betydande konsekvenser för det individuella och kollektiva välbefinnandet.
I en ny artikel undersöker författarna Zoey Lavallee och Anne-Marie Gagné-Julien från Center for Research in Ethics vid McGill University en mindre utforskad aspekt av psykiatriseringen: psykiatriseringen av känslor. De menar att den biomedicinska modellens betoning på att diagnostisera och behandla icke-normativa känsloupplevelser främjar en form av affektiv orättvisa. Denna dominerande modell som sjukförklarar känslor leder till systemisk diskriminering och marginalisering av individer som betecknas som psykiskt sjuka, och påverkar även hur individer förstår sina egna känslomässiga upplevelser.
Under de senaste decennierna har det blivit alltmer fokus på “medikalisering”, den process genom vilken frågor som tidigare betraktats som icke-medicinska omdefinieras och behandlas som medicinska tillstånd. Denna process har genomsyrat området psykisk hälsa och kallas för samhällets psykiatrisering och kännetecknas av att psykiatrins diagnosmanual, DSM, har utvidgats och att diagnoserna har ökat. Något som bidragit till det biomedicinska synsättets dominans. Det biomedicinska synsättet sträcker sig bortom traditionella medicinska miljöer, genomsyrar sociala praktiker och kulturella institutioner, tillskriver psykisk nöd och lidande till medicinska sjukdomar och tar bort uppmärksamheten från sociala och miljömässiga faktorer.
I den här artikeln undersöker forskarna ett specifikt uttryck för psykiatrisering: psykiatrisering av känslolivet eller psykiatriska begrepps påverkan på hur individer tolkar sina egna och andras känslor.
Sjukförklarandet av känslor
Författarna hänvisar till Pisemennys definition av en underkategori av emotionell orättvisa som kallas “emotionell patologisering”, en form av feltolkning av känslor som uppstår när “känslor förvrängs genom att de ses genom en medicinsk lins, eftersom de betraktas som symtom på psykiatrisk sjukdom eller störning”, vilket sker både i kliniska och sociala sammanhang.
Författarna ger ett flertal exempel på sjukförklarandet av känslor. Exempel där förståeliga känslor förvrängs och därefter avfärdas eller anses illegitima på grund av patologisering. Mest anmärkningsvärt är fallstudien av en patient vid namn Dora, som utsattes för sexuella övergrepp och därefter diagnostiserades med hysteri av Freud.
Författarna skriver:
“Sjukförklarandet av känslor skapar skada genom att förvränga (ofta marginaliserade) människors förståeliga känslor och genom att misstolka dessa känslomässiga reaktioner som symtom på något psykiatriskt tillstånd. Därmed döljer de också sociala och strukturella faktorer som bidrar till de känslomässiga processerna.”
Forskarna menar att de sjukförklarande processer och metoder bygger på både det dominerande biomedicinska synsättet inom psykiatrin och på diskrimineringen av människor som upplever ett psykiskt lidande.
Den biomedicinska psykiatrins roll i sjukförklarandet av känslor
Det biomedicinska synsättet inom psykiatrin, där psykiska sjukdomar anses bero på avvikelser i fysiologiska eller neurobiologiska system, spelar en avgörande roll för sjukförklarandet av känslor. Denna modell tenderar att betrakta känslor främst som symtom på psykiska sjukdomar och störningar, och minimerar inverkan av sociala och strukturella faktorer.
Detta synsätt döljer den sociala kontextens roll i känslomässiga reaktioner genom att fokusera på individuell patofysiologi och genom att avkontextualisera känslor från deras sociala ursprung. Författarna ger exempel på premenstruell dysforisk störning (PMDD) och oppositionell trotsstörning (ODD), som båda involverar olika känslomässiga normer.
Diskrimineringens roll i sjukförklarandet av känslor
Diskriminering eller sanism, som de beskriver som ett “dolt” förtryckarsystem, definieras som ett “system av diskriminering och förtryck som systematiskt missgynnar individer som har fått psykiatriska diagnoser eller som uppfattas vara i behov av psykiatrisk behandling”.
Författarna hävdar att sanism är en kritisk faktor för att avfärda och misskreditera giltiga känslomässiga reaktioner på sociala förhållanden, inklusive sådana som kännetecknas av förtryck och diskriminering. Något som leder till att psykopatologiserade personer framställs som opålitliga, irrationella och icke trovärdiga. De menar att i ett sanistiskt samhälle är individer som uppfattas som psykiskt sjuka särskilt sårbara för att deras känslor sjukförklaras, vilket leder till att dessa känslor systematiskt avfärdas och undermineras.
Sjukförklarandet av känslor – en form av orättvisa
Författarna visar hur sjukförklarandet av känslor manifesterar sig som en emotionell orättvisa som påverkar den egna självförståelsen.
De skriver:
“När en känsloupplevelse sjukförklaras inom den biomedicinska psykiatrin tolkas den som ett uttryck för en inre dysfunktion som bör behandlas eller botas med biomedicinska verktyg. Sjukförklarandet av känslor är således en emotionell förståelseprocess, eftersom det är en process för att förstå en känslomässig upplevelse med hjälp av biomedicinskt språk och andra tolkningsverktyg.”
Det finns visserligen alternativa förståelsemodeller, men den biomedicinska modellens dominans undertrycker andra tolkningsverktyg och begränsar individen till en snäv förståelse av sina känslomässiga upplevelser. Detta förvärrar effekterna av diskriminering och sanism och bidrar till sjukförklarandet av en själv och till känslomässig desorientering.
Författarna skriver:
“Orättvisa i tolkningen och förståelsen av känslor kan inte bara undergräva förmågan att förstå sina egna känslor utan också förmågan att kommunicera dessa känslor till andra, inklusive känslomässiga upplevelser av förtryck som diskrimineringen i sig medför.”
Avslutningsvis anger författarna sitt syfte med studien och skriver:
“Vi hoppas att denna artikel motiverar ytterligare kritiska analyser av skärningspunkten mellan diskriminering och psykiatrisering. Vi vill också uppmuntra utforskning av vägar för att utmana dominerande biomedicinska berättelser om normavvikande känslor. Målet med studien är att dekonstruera orättvisa begränsningar av känslomässig upplevelse och självförståelse. Detta är särskild viktigt för marginaliserade individer som betraktas som psykiskt sjuka och som ofta möter dessa begränsningar.”
Artikeln bidrar till forskning som utmanar den dominerande biomedicinska berättelsen om känslor som avviker från samhällsnormer, utvidgar vår förståelse av känslomässiga upplevelser och självförståelse och riktar vår uppmärksamhet mot sociala och miljömässiga faktorer för att förstå icke-normativa känslor och beteenden.
****
Lavallee, Z., & Gagné-Julien, A.-M. (2024). Affective injustice, sanism, and psychiatry. Synthese, 204(3), 94. https://doi.org/10.1007/s11229-024-04731-8 (Länk)
