Klara är fri

0
484

Efter 182 dagar på flykt med ett handräckningsbeslut hängandes över sig har Klara idag blivit fri från den psykiatriska tvångsvård som hon kände skadade henne mer än den hjälpte. Detta efter digitalt bedömningssamtal med chefsöverläkaren bakom tvångsvården.

I oktober 2022 avvek Klara från den psykiatriska klinik där hon vårdades och medicinerades mot sin vilja. Sedan dess har turerna varit många i ärendet, som med otäck precision synliggjort maktobalanserna och rättsosäkerheten som idag råder inom psykiatrins område i Sverige.

I november 2022 förlängde Förvaltningsrätten tvångsvården i Klaras frånvaro. En dom som vi, utifrån avsaknaden av laglig grund för tvångsvården, överklagade till kammarrätten i december 2022.

I mars 2023 kom domen från Kammarrätten. Kammarrätten avslog vårt överklagande utan motivering och med hänvisning till chefsöverläkarens bedömning om att Klara lider av en allvarlig psykisk störning och har ett oundgängligt behov av sluten psykiatrisk tvångsvård och tvångsmedicinering med depåinjektioner av neuroleptika. Detta trots att vi i vårt överklagande påvisat att inga av de i lagen angivna kriterierna för tvångsvård var uppfyllda. I vårt överklagande hade vi bland annat bifogat en ny medicinsk bedömning av en sakkunnig specialist (psykiater) som motsade chefsöverläkarens bedömning. Vi hade också påvisat att chefsöverläkaren aldrig ens träffat Klara och att hans bedömning, så som han även själv angav till kammarrätten, byggde på fyra år gamla journalanteckningar från två vårdinrättningar varav den ena Klara aldrig ens hade vistats på (!). Den andra vårdinrättningen hade Klara vistats på i totalt tre dygn i mars 2019.

Överklagande med begäran om prövningstillstånd till Högsta förvaltningsdomstolen

Den 24 mars 2023 lämnade vi in vårt överklagande med begäran om prövningstillstånd till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). I vårt överklagande tog vi upp följande principiellt viktiga frågor som skäl för HFD att meddela prövningstillstånd;

  • HFD bör meddela prövningstillstånd gällande huruvida allvarlig psykisk störning och sluten psykiatrisk tvångsvård kan fastställas utan att läkare träffat patienten personligen; utan att det gjorts en utredning som styrker läkarens bedömning; och utan att det ställts någon diagnos (med tydligt angivna diagnoskriterier som kan ställas mot patientens tillstånd).
  • HFD bör meddela prövningstillstånd gällande frågan om sluten psykiatrisk tvångsvård kan fastställas för att motivera tvångsmedicinering med neuroleptika när det saknas fastställd diagnos och där differentialdiagnostiskt övervägande då heller inte gjorts. HFD bör även meddela prövningstillstånd för att klargöra om sluten psykiatrisk tvångsvård kan fastställas för att motivera tvångsmedicinering med depåinjektioner av neuroleptika när patienten får väldokumenterade allvarliga biverkningar av medicinen.
  • HFD bör meddela prövningstillstånd för att klargöra om sluten psykiatrisk tvångsvård kan fastställas i de fall där det saknas dokumenterad plan för den aktuella vården.
  • HFD bör meddela prövningstillstånd för att avgöra om det endast är medicinsk utvärdering som gjorts på delegation av chefsöverläkaren som kan ligga till grund för domstolens bedömning av patientens vårdbehov, eller om medicinsk utredning av sakkunnig specialist som inhämtats och åberopats av patienten har samma värde som utredning som gjorts på klinikens initiativ.
  • HFD bör meddela prövningstillstånd för att tydliggöra vad som avses med “behövlig vård” när det finns alternativa behandlingsmetoder som är mindre ingripande för patienten än tvångsvård.

I skrivande stund väntar vi på HFD:s beslut om prövningstillstånd och om man avser att ta upp dessa principiellt viktiga och prejudicerande frågor eller inte.

Mysteriet med den icke-existerande vårdinrättningen och deras journaler

Efter att ha lämnat in vårt överklagande till HFD intensifierade vi också undersökandet av vad det var för vårdinrättning och journaler som chefsöverläkaren hänvisade till i sin bedömning.

I kontakt med sekreteraren för den vårdinrättning som Klara senast vårdats på konstaterar sekreteraren att inte ens chefsöverläkaren själv vet vad det är för vårdinrättning som han hänvisar till eller vad det är för journalanteckningar som hans bedömning bygger på. Detta är också det formella svaret som vi den 6 april fått från chefsöverläkaren.

Motsägelsefulla utlåtanden och kontakt med Socialstyrelsen

I samband med vårt undersökande av den faktiska grunden till chefsöverläkarens beslut om tvångsvård uttryckte chefsöverläkaren i kontakt med Klaras anhöriga en förvåning över kammarrättens dom. Detta då att han även själv ansåg att vi hade hela bevisföringen på vår sida.

Men trots att chefsöverläkaren uttryckte sig anse att vi hade rätt i sak avsåg han inte att avsluta den psykiatriska tvångsvård som drabbat henne hårt och som drivit henne på flykt. Ett av skälen till detta angav han vara juridiska hinder och att han inte kan avsluta tvångsvården utan ett personligt möte och en personlig undersökning av Klara. Att chefsöverläkaren kunnat fastställa att Klara lider av en allvarlig psykisk störning och besluta om den psykiatriska tvångsvården utan att träffa Klara tycktes inte besvära chefsöverläkaren. Inte heller att hans bedömning enbart byggde på en fyra år gammal journalanteckning från en vårdinrättning där Klara vistats på i tre dygn i mars 2019 (förutom de icke-existerande journalanteckningar från ”den försvunna vårdinrättningen”).

Utifrån chefsöverläkarens uttryckta juridiska omöjlighet att avsluta tvångsvården utan ett personligt möte och undersökning kontaktade jag Socialstyrelsen för att fråga om vilka möjligheter en chefsöverläkare har att i den givna situationen avsluta tvångsvården utan ett personligt möte.

Socialstyrelsens svar var tydligt.

Chefsöverläkaren har fullt mandat att besluta på vilket sätt bedömningen av Klaras tillstånd sker. Chefsöverläkaren kan göra bedömningen i telefon, i ett digitalt möte eller i ett personligt möte. Det är helt upp till chefsöverläkaren att bestämma.

En oväntad vändning och ett digitalt bedömningssamtal

Efter felaktiga och irrelevanta hänvisningar till lagrum som skulle förhindra chefsöverläkaren att avsluta den psykiatriska tvångsvården utan ett personligt möte öppnade chefsöverläkaren plötsligt upp för ett digitalt bedömningssamtal. Ett samtal som ägde rum idag.

I samtalet, som varade i cirka 30 minuter, lovade chefsöverläkaren Klara att genast återkalla handräckningsbegäran och efter konsultation av Socialstyrelsen avsluta den psykiatriska tvångsvården. Klara har idag fått bekräftelse på återkallelsen av handräckningsbegäran och inväntar nu på den formella bekräftelsen på upphörandet av den psykiatriska tvångsvården.

Efter 182 dagar som gömd är Klara nu åter fri

Efter 182 dagar som efterlyst och på flykt, utan möjlighet att träffa sin familj och sina närmaste och utan möjlighet att delta i samhällslivet, är Klara nu åter fri. Fri i bemärkelsen att kunna röra sig fritt i samhället, att kunna delta i samhällslivet och att kunna söka den vård som hon behöver och har rätt till. Det betyder mycket. Frågan är om hon någonsin kommer att bli fri från de trauman som svensk hälso- och sjukvård och psykiatrin åsamkat henne. Med rätt stöd så tror jag det.

Nu är det upp till hälso- och sjukvården och psykiatrin att bemöta de behov och önskemål som Klara har när det gäller adekvat stöd. Att erbjuda personcentrerad och rättighetsbaserad vård, som är den enda vägen från psykiskt lidande till ett aktivt samhällsliv och välbefinnande. Det hade jag verkligen unnat Klara, liksom alla de tiotusentals andra som årligen vårdas med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård i Sverige.

Lasse Mattila