Ljuga eller konsekvens – psykiatrins moment 22

1
300

Säger du att medicinerna inte fungerar, eller ännu värre skadar dig, riskerar du inte bara få indragen ersättning från Försäkringskassan, du riskerar också andra mediciner, inlåsning och diagnoser.

Det är en risk få tar då de flesta hamnade i psykiatrin i första taget för de saknade rätt stöd och behovsuppfyllning från sin omgivning/anhöriga – vilket gjort att de i desperation och med brist på resurser förlitat sig på ett system som är marknadsfört att hjälpa just dem. Och ett system vars mediciner också som oftast påverkar energi, kognition och allmän hälsa negativt. Kanske fanns energin att bryta sig loss där från början för en del, men medicinen satte stopp.

Så många ljuger. Antingen om att de köper sin diagnos, att de tar sina mediciner eller att psykiatrin hjälper dem. Antingen ljuger de för sig själva eller för psykiatrin. Stockholmsyndromet och psykiatrin går hand i hand. För börjar de tala sanning, eller gå emot vad systemet har tillskrivit dem. Tja, då kan de få en ny uppsjö av mediciner, diagnoser och med det nya biverkningar och även nytt bemötande av omgivningens diagnosbetraktare som nu ser individen som ännu mer besvärlig, ännu mer sjuk, ännu mer farlig för sig själv och ännu mindre kapabel att ta hand om sig själv och sina livsbeslut.

Det är ett moment 22. För att neka psykiatrisk vård på premissen att mediciner skadar och diagnoser skapar social diskriminering är enligt mig en sund sådan. Men enligt en vårdande psykiater ett tecken på någon störning. Att inte fatta egna beslut och bygga sin egen identitetsuppfattning och världsbild är nämligen inte ett koncept som psykiatrin köper. Därför väljer många att ljuga. Ljuga sig ur psykiatrin. Ljuga sig undan fler övergrepp. Ljuga sig undan fler skador av mediciner, mer trauma av tvångsinlåsning och fler skador från elchockerna. Och även ljuga för sig själva då de hamnat i motsatsen till vad systemet har marknadsfört. Mer psykiskt lidande, värre psykiatriska symtom och mer hjälplöshet.

När man inser att psykiatrin inte alls hjälper dig hantera livets påfrestningar på ett utvecklande sätt, utan snarare handlar om att maskera individens svar på livsupplevelser, kallade symtom för psykisk sjukdom, och transformera lidande till livslånga statligt subventionerade drogberoenden.

När man inser detta. Vad gör man då? När sanningen inte kan yttras till dem som marknadsförs ska vara till ditt stöd och din hjälp. Vad är det för ett system som man måste ljuga sig för att ta sig ur? När systemet är farligare än vad du nu än sökte hjälp för. Vad gör man då, annat än att ljuga? Tiga? Försöka fly?

Albin Gustafsson

1 COMMENT

  1. Bra och sann text igen Albin! Skulden ligger på psykiatriker, psykiatripersonal men ffa alla dem som med sitt tysta och okritiska medgivande bara låter allt ske och vara som det är. T.ex. “Jaha, men har experten sagt så, då är det väl så och *rycker lite på axlarna*”