Medicinering vanlig åtgärd vid skolk

1
60

Skolverket, 2019-10-22

Skolfrånvaro kan få stora konsekvenser på längre sikt, inte minst för den enskilde eleven. En del elever remitteras till barn- och ungdomspsykiatrin när inte skolan eller socialtjänsten klarar av problemet. Detta leder ofta till en rad diagnoser och förvånansvärt ofta sker behandling med läkemedel.

Det finns många benämningar på elever som inte deltar i undervisningen. Hit hör exempelvis korridorvandrare, hemmasittare, skolkare och skolvägrare. I första hand ska skolan granska sin egen verksamhet och samverka med vårdnadshavare vid ogiltig frånvaro. Om svårigheterna kvarstår kan socialtjänsten och/eller barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) kopplas in. Hans Ek vid Umeå universitet har bland annat studerat vad som sker inom BUP, men också den samverkan som förväntas ske mellan myndigheterna.

Många och snabbt fastställda diagnoser

Ek redovisar resultatet av en studie av BUP-journaler för tonåringar (13–16 år). Ungdomarna var inskrivna i öppenvården och orsaken till BUP-kontakten var skolk eller skolvägran. Det slumpmässiga urvalet av 20 ungdomar visar en stor variation när det gäller vårdtiden, från ett antal månader till år (147–840 dygn).

Det var vanligt att ungdomarna fick en diagnos fastställd redan vid första behandlingstillfället på BUP. Därefter växte antalet diagnoser under vårdtiden och hälften av ungdomarna fick vardera mellan sju och nio olika diagnoser. För den andra hälften varierade antalet mellan tre och sex. Diagnoserna ställdes av olika behandlare såsom läkare, sjuksköterskor, beteendevetare, socionomer, psykologer och psykoterapeuter. Ek beskriver att i vissa fall var diagnoserna ”oförenliga”, dvs olika diagnoser ledde till en stor mängd skiftande behandlingsåtgärder. Behandlarnas varierande förståelse av elevens tillstånd och bristen på riktlinjer för genomförandet av ett behandlingssamtal, antas ligga bakom den rika floran av diagnoser.

Läs hela artikeln här.

1 COMMENT

  1. Det är väldigt sorgligt och på riktigt något sjukt, i samhället, världen, att medicinering ses som en bra lösning på dessa fenomen(eller vad vi ska kalla dem). Känner själv igen mig som skolkande, fastän det var många år sedan.
    Texten väcker för många tankar för att de egentligen ska rymmas inom en kommentar, men vi kan väl säga att jag är genomkritisk till inte bara skolan som institution utan även andra institutioner.

    Tycker synd om många barn och unga, och jag vet inte om det beror på att jag delvis ser mig själv i dom, och inte alls känner igen mig i det som jag uppfattar som majoriteten av vuxenvärldens uppfattningar på området.

    Det blir liksom i den allmänna mediebilden en snuttifierad analys som stannar vid att köerna är för långa. När det hela egentligen handlar om mer och viktigare grejer. Tänker jag.