Fan ta er! Ett vredesmanifest

I min vrede finns en kraft. Att användas. Till förändring. Men inte i sin råaste form. För då är den bara destruktiv.

Jag har aldrig hållit tillbaka min vrede. I stället vände jag den mot mig själv, och var själv-destruktiv. Men det är jag färdig med. Nu vill jag använda min vrede konstruktivt.

För att kunna göra det behövde jag formulera vad jag känner en sådan vrede över. Här kommer ett försök:

• Jag riktar ett ”fan ta er” till mina föräldrar som försummade mig och våldförde sig på mig under hela min barndom.
• Och ett annat ”fan ta er” till andra förövare som ställde sig i kö för att få utnyttja ett sårbart barn, tonåring och ung kvinna.
• Och fan ta grundskolsystemet som inte vågade se någonting och inte ställde några frågor, men som i stället belönade och berömde den duktiga och tysta flickan.
• Fan ta också det barnpsykiatriska systemet som tvingade mig att ha familjeterapi och för att inte någon kunde vara en person som jag kunde lita på (och för att ingen ens försökte). För att de valde att tro på vad de vuxna sa framför att tro på mig. För att de övergav mig och lät mig glida in i droganvändning och prostitution (13 år gammal).
• Fan ta socialtjänsten för att de inte frågade mig om mitt perspektiv på mina egenlevda erfarenheter, men i stället valde att lyssna på mina behandlare och vårdnadshavare och lät dem diktera vem jag var och vad jag behövde.
• Fan ta poliskåren och vårt rättssystem för att de inte skyddade mig. Och far åt helvete för att ni själva använde våld mot mig och fortsatte köra hem mig till en trasig familj och ett trasigt system. Och för att ni talade om för mig när jag återkom som vuxen för att anmäla vad jag fått utstå som barn, att det var för sent och att det inte fanns några riktiga bevis, bara mina ord och påståenden.
• Och far åt helvete med vuxenpsykiatrin för att de la ner så mycket tid på att undersöka vad det var för fel på mig och för att de gav mig behandling mot sina egna rädslor och hemligheter. Fan ta er för alla de behandlingar jag fick för ”sjukdomar” jag aldrig hade och för att ni låste in mig bland våldsamma män för ”mitt eget bästa”.
• Fan ta också den vanliga sjukvården för deras brist på traumamedvetet bemötande och för det avhumaniserande sätt jag som en ”galen person” blev behandlad på. En person som nog inte kände smärta som vanligt folk och därför varken förtjänade smärtlindring eller empati.
• Fan ta de terapeuter som inte kunde hantera råa sanningar och känslor och som i stället krävde verbal och ”ordentlig” vuxenkommunikation när mina barndomstrauman skulle bearbetas och som samarbetade med psykiatrin för att göra mig lydig och anpassa mig till vad som ansågs som normalt. Far åt helvete allihop som talade om för mig att jag inte arbetade hårt nog för att läka och för att ni inte litade på mig och min kunskap om mig själv. Fan ta er för er brist på empati och för era stora egon och er förälskelse i er egen expertis.
• Fan ta vårt universitetssystem för att det inte tillåter människor att vara annorlunda och för er oförmåga att se värdet i studenter som skiljer sig från mängden och för att ni inte stöttar oss genom ert utbildningssystem så vi också kan ta en examen.
• Far åt helvete alla arbetsgivare som behandlade mig som om jag enbart var ett ersättningsbart objekt och för att ni krävde att min kreativitet skulle schemaläggas.
• Fan ta mig själv. För att jag trodde på allt som sas till mig – om mig. För att jag trodde att jag förtjänade hur jag behandlades. Fan ta mig för att jag arbetade så hårt på att bli en bättre människa, så att jag skulle få lov att existera i systemen, på arbetsmarknaden, som en människa som bidrar till vårt samhälle. Eller få lov att existera – alls. Någonstans. Överhuvudtaget.

Fan ta alltihop. Vem som helst av er kunde ha gjort en stor skillnad i mitt liv i stället för att lämna det helt till mig att ta mig ur min misär. Jag lärde mig att jag bara var värd stöd ifall jag gjorde som jag blev tillsagd, ifall jag accepterade era sanningar om mig och om hur samhället ska fungera (och jag i det). Jag fick klargjort för mig att jag måste anpassa mig till systemen om jag alls vill bli accepterad. Tyvärr kan jag inte det. Har aldrig kunnat det. Anpassa mig. Fastän jag försökt så hårt. Så misslyckades jag alltid, totalt.

”Vrede är ren fantastisk kraft. Ifall du kan kontrollera den, kan den förvandlas till en kraft som kan sätta hela världen i rörelse.” / William Shenstone

Och nu har jag slutat försöka anpassa mig. Nu förlåter jag mig själv. Inte resten av er. Men jag kommer inte heller att behålla min vrede i den här råa och destruktiva formen. Jag förvandlar den och jag använder den, bättre och bättre för varje dag som går. I mina framtidsplaner finns det ingen plats för bitterhet. Nuförtiden bara är jag mig själv, och ber inte om ursäkt för vem jag är. Jag säger far åt helvete och fan ta er – ärligt och ofta. Lika ärligt som jag säger tack, jag uppskattar dig och vad du gör, jag hyser respekt för dig och vad du gör, och jag älskar dig och vad du gör.

Min driv att förändra och förbättra kommer från mitt behov av att se saker och ting precis som det är, varendaste dag. Jag lyssnar på min magkänsla och när den säger att något är fel, så vågar jag säga det högt, oavsett vilka konsekvenser det medför för mig.

Jag förlåter också mig själv när jag missförstår, drar förhastade slutsatser, tar för snabba beslut, blir rädd, ställer till oreda – för jag är bara människa. Och jag lär mig hela tiden.

”Bitterhet är som en cancer. Den äter på sin värd. Men vrede är som en eld. Den bränner allting rent.” / Maya Angelou

En av den orättvisa maktens starkaste vapen är se till att människor fortsätter att skylla sin olycka enbart på sig själva (fattigdom, våld, kvinnoförakt, rasism, orättvis särbehandling på grund av funktionsnedsättningar osv.) Människor som känner sig skyldiga skuldbelägger och skammar sig själva – och förblir tysta och passiva. Som flicka eller kvinna så ses din vrede som speciellt opassande. Men skit i det – jag är arg. Jag har anledning att vara arg. Och eftersom jag inte har någon plats för bitterhet i mitt liv, eller hämnd, så använder jag min vrede till att säga det jag vill ha sagt. Av den enkla anledningen att jag har behov av att bli hörd.

Jag är inte mentalsjuk, inte störd, inte förvirrad, inte galen, inte inkapabel, inte emotionellt omogen, inte dum eller trotsig. Det var era svar på varför jag var (är?) om jag var (är). Men jag skiter i era svar. De är inte mina. Om min enda chans att få vara med i ett enda system, vilket som helst, är att jag tar på mig mina tilldelade roller och iklär mig era etiketter – så säger jag nu formellt upp mig. Fan ta allt det här. Jag vill inte längre vara med på era villkor.

“Eller så upptäcker du kanske att den riktiga källan till din vrede är att du har hållit tyst om dina verkliga behov alldeles för länge.” / Toko-pa Turner

Jag har ett starkt behov av att få sagt det jag vill ha sagt, att få berätta vad jag har upplevt och vad jag lever med, vad jag tänker, känner och förstår. Det är så jag vill finnas i världen. Så jag kommer att fortsätta att känna, undersöka, ta till orda och dela med mig.

Vrede är bara en känsla. Inte bättre, och inte sämre än någon annan känsla. Min vrede är mestadels kommunikation riktad till mig själv, som meddelar mig vad jag behöver, men min vrede talar också om för mig vad som behöver förändras i vårt samhälle, i världen. Och det är – väldigt mycket.

Katarina Lundgren