Vanmakt i en maktposition. Jag har på senare tid reflekterat en del kring maktobalanser och hur dessa påverkar oss människor. Särskilt har jag noterat hur den offentliga makten utövad av våra professionella hjälpare inte alltför sällan tenderar att återtraumatisera eller rent av traumatisera våra redan utsatta medmänniskor.
Egentligen har jag inget emot själva maktobalanserna. De tror jag är ofrånkomliga, kanske rent av behövliga i vissa situationer. Snarare handlar det om hur en maktposition förvaltas, och vilka uttryck och konsekvenser det får.
Tyvärr blir utövande av makten många gånger en ångestreducerande åtgärd i svåra situationer. Ett sätt att härbärgera och försöka ta kontroll över den egna ångesten och skammen i otillräckligheten som många av våra professionella hjälpare känner i en ofta ohållbar arbetssituation.
Vanmakten i en maktposition. Jag har sett många tragiska uttryck för och konsekvenser av denna kombination.
Att besitta makt bär alltid med sig ett stort ansvar. För att vi ska kunna ta detta ansvar på ett sätt som skapar välbefinnande för oss själva, våra medmänniskor och samhället, behöver vi förstå oss själva och våra egna drivkrafter.
När det gäller människovårdande yrken så är det vi själva som är verktyget. Ju bättre vi känner och vårdar det verktyg som vi utgör, desto bättre kan vi också hjälpa de som behöver oss som mest. De som vi dessutom är till för att hjälpa och stödja i livets svårigheter.
Lasse Mattila
