Att arbeta med barn och unga med icke-medikaliserande perspektiv

0
96

Medikaliseringen av barns känslor och beteenden upprätthåller lidandet och behöver ersättas med mer hållbar kontextuell förståelse. Det säger Sami Timimi, professor och barn- och ungdomspsykiater, i samband med workshop arrangerad av brittiska organisationen A Disorder for Everyone.

Torsdagen den 17 november arrangerade brittiska A Disorder for Everyone, AD4E, en workshop med temat Att arbeta med barn och ungdomar; ett icke-medicaliserat tillvägagångssätt. Workshopen hölls av professorn och barn- och ungdomspsykiatern Sami Timimi.

Workshopen, som lockade deltagare från hela världen, riktade sig till alla som arbetar med barn och unga i sin vardag och som är oroade av den ökande medikaliseringen av barns och ungas problem. Syftet med workshopen var att synliggöra de idag dominerande biomedicinska perspektivens ovetenskaplighet och ohållbarhet men också att visa på alternativa sätt att se på och förstå våra barns och ungas lidande.

Under workshopen redogjorde Timimi, med stöd av aktuell forskning, för ovetenskapligheten i dagens psykiatriska diagnoser med fokus på ADHD, autism och depression. Diagnoser som Timimi konstaterar vara sociala konstruktioner snarare än vetenskapliga och objektiva beskrivningar av våra barn och unga och deras verklighet.

Exemplet ADHD

När det gäller ADHD påvisade Timimi att det inte finns, och heller aldrig har funnits, några vetenskapliga belägg för att diagnosen skulle vara och representera något genetiskt eller neurologiskt fenomen. Enligt Timimi har forskningen aldrig kunnat påvisa något specifikt samband mellan våra gener eller neurobiologi och de beteenden som ofta förknippas med och diagnostiseras som ADHD. I stället sker diagnostiseringen utifrån en normalfördelning av mänskliga beteenden, subjektivt bedömda av professionella i en kulturell kontext.

Att diagnostiseringen av ADHD är en högst subjektiv och ovetenskaplig praktik visas enligt Timimi tydligt av de ja- och nej-påståenden som ingår i en ADHD-utredningen, däribland frågan ”Har ofta svårt att vänta på sin tur”. Hur ofta ör ofta?, frågade sig Timimi, för att exemplifiera hur subjektiva och kulturellt betingade bedömningarna kring barns och ungas beteenden är.

Bild på ett barn med skylten adhd.

Vidare redogjorde Timimi för aktuell forskning som, trots tolkningarna om att ADHD skulle vara neurobiologisk och genetisk sjukdom, inte visar detta. Tvärtom visar forskningen att det inte finns några betydande skillnader mellan barn som får eller fått diagnosen ADHD och de barn och unga som inte fått den.

Som en ytterligare aspekt av problematiken kring diagnosen ADHD beskrev Timimi att diagnosen i sig är en predikator för problem senare i livet. Detta gäller bland annat sociala relationer, självskadebeteende samt upplevd livskvalité. I detta hänvisade Timimi bland annat till internationell forskning som visat att utfallet för barn som fått diagnosen, jämfört med barn med motsvarande problem men som inte fått diagnosen, var betydligt sämre när det gäller de nämnda aspekterna.

Marknadskrafternas påverkan på diagnostiken

Timimi lyfte under workshopen även upp de strukturella och samhälleliga aspekterna av den ökande medikaliseringen och diagnostiseringen av barn och unga. Hur marknaden och läkemedelsindustrin marknadsfört och skapat varumärken kring psykiatriska diagnoser. Detta beskrev Timimi som ett exempel på samtidens neoliberala kultur där fokus ligger på tävling och konkurrens, snarare än empati och mellanmänskliga relationer. Enligt Timimi genomsyrar detta idag så gott som samtliga samhällsområden från vården till skolan, ofta med förödande konsekvenser för våra barn och unga. Att vi ser känslorna som något patologiskt driver på såväl medikaliseringen, diagnostiseringen och medicineringen av normala mänskliga beteenden, menade Timimi.

Timimi konstaterade också att sett till utfallet av samhällets stöd till våra behövande barn och unga så ser välfärdssystemet ut att skapa långtidspatienter med sina kontraproduktiva och ineffektiva sätt att förstå och bemöta lidandet. Detta istället för att förebygga och avhjälpa problemen och utmaningarna som våra barn och unga trampas med i sin vardag.

Alternativa perspektiv till medikaliseringen

Under workshopen lyfte Timimi även upp alternativen till dagens medikaliserande perspektiv när det gäller barns och ungas normbrytande och problemskapande beteenden. Timimi menar att det är fullt möjligt att förstå och hjälpa våra behövande barn och unga utan psykiatriska diagnoser. Diagnoser som ofta tenderar att stigmatisera och befästa problemen som oftast kan härledas till psykosociala orsaker mer än till genetiska eller neurologiska.

Timimi avslutade workshopen med ett antal nyckelbudskap till deltagarna, däribland att man som terapeut eller annan stödperson för barn och unga inte ska överskatta sin egen betydelse för förändringsprocessen. Processen som till största delar sker utanför de relativt få och korta mötena som man som terapeut eller stödperson har med barnen och ungdomarna. Timimi menade också att den främsta framgångsfaktorn i förändringsarbetet är relationen och den relationella alliansen mellan stödpersonen och den unge, och att fokus därmed ska också läggas där.

Som ett annat huvudbudskap nämnde Timimi faktumet att psykiatriska diagnoser i sig är irrelevanta om vi ska förstå och bemöta barns och ungas problem. I stället för diagnoser och symtombeskrivningar är det viktigare att söka förståelse för de ofta komplexa psykosociala orsakssambanden som våra barns och ungas lidande har. Även om diagnoserna ofta kan vara vägen till vissa insatser, vilket de ju inte behöver vara enligt Timimi, beskriver de i sin natur aldrig några förklaringar till problemen. Snarare har diagnoserna en stigmatiserande och försvagande effekt när det gäller våra barns och ungas inneboende kraft och potential, sade Timimi.

”Berättelser om lidande är också berättelser om överlevnad” / Sami Timimi

Timimi menade också att det mesta av våra barns och ungas lidande handlar om fullt förståeliga och normala reaktioner på livets påfrestningar och att det också är viktigt att förstå problemens meningsbärande funktioner. Funktioner som allt som oftast är sprungna ur svåra livserfarenheter och de psykologiska skador som dessa genererat. Detta innebär att berättelserna om lidandet också är berättelser om överlevnad, om vi ser uttrycken för lidandet som överlevnadsstrategier i stället för sjukdomstillstånd, menade Timimi.

Som ytterligare en framgångsfaktor nämnde Timimi aktiveringen av barns och ungas egna sociala nätverk. Nätverk ofta bestående av fler än enbart den närmaste familjen.

Vi behöver förstå att de idag dominerande biomedicinska och farmakologiskt inriktade perspektiven skapar och upprätthåller lidandet, och att dessa perspektiv behöver ersättas med mer hållbara kontextuella perspektiv, avslutade Timimi.

Lasse Mattila