Ilska – en oönskad men normal känsla

1
319

Att vara arg när man har varit med om någonting jobbigt, t.o.m traumatiskt, är en normal känsla. Att bli arg när olika slags lidande inte verkar ta slut är också en fullständigt förståelig reaktion. Varför kan psykiatrin då inte bemöta en arg patient och låter det nästan vara tabu att vara arg på en avdelning?

Jag är fullt medveten om att man inte kan ha arga, t.o.m rasande, patienter fritt fram på en avdelning. Det skulle skapa kaos, otrygghet för medpatienter och osäkerhet bland personal. Ändå måste det finnas sätt att validera en patient som är arg över händelser som skadat eller kränkt en. Ilska är en sekundär känsla dvs en flykt för att inte känna den primära som kan vara exempelvis ensamhet, svek, besvikelse, sorg. Många gråter efter ilskan lagt sig, då kommer den primära känslan fram. Men inom psykiatrin, även inom en slutenvårdsavdelning är detta en oönskad reaktion och känsla man inte vill ha på en avdelning. Man vill inte ha en arg patient. Men det är knappast hälsosamt att hålla igen ilska och inte få låta den komma till tals heller då den tillhör vårt normala känsloregister!

Tyvärr har jag själv inte erfarit mycket annat än få undantag att det är absolut inte ok att vara arg på avdelningen. Man förstår inte att ilskan inte är riktad mot personen men personal tar den personligt. Man förstår inte att en patient med trauma inte ens kan hantera o reglera ilska och därför inte kan hjälpa ett raseriutbrott som de ofta skäms för efteråt fastän det aldrig var deras fel. Genom att hindra patienter att känna ilska och ge möjligheter att uttrycka den, vägrar man de en del av läkning, att känna normala känslor, att vara människa!

Många gånger när jag blev arg blev jag triggad av något, ofta blev jag orättvist behandlad, man hade fattat beslut över mitt huvud utan att underrätta mig, dragit in utgång etc. Jag hade inte fått adekvat traumabehandling överhuvudtaget och kunde knappast förväntas att lägga min rättmätiga ilska där den hörde hemma, nämligen hos de som traumatiserat mig. Ofta skrek jag eller sparkade på saker för jag visste inte vart allt raseri skulle ta vägen och ingen gav mig verktyg till det heller. Jag blev till 99% straffad för en normal traumarespons ingen hade lärt mig att hantera. Ofta hamnade ilskan på personal, de som fanns närmast, och de tog det personligt. Ofta larmade de för de blev själva rädda och 3 män brottade ner mig med ett knä i ryggen med frågan ”är du lugn nu?” under tiden jag fick en tvångsinjektion av lugnande. Istället för att förstå jag är arg därför att man har skadat mig så illa och att jag inte har fått hjälp att kunna lägga ilskan på förövarna, så blev jag hotat att vara tyst, våld involverades, tvångsinjektioner eller att flyttas till piva. Blev jag arg på piva har det hänt mer än 1 gång att jag dessutom blev bältad.

När andra läser nyheter om ännu en pedofil som skadat flera barn, kokar de flesta av ilska av ren reflex. Många vill dem till och med illa. Men jag som råkat ut för det får inom psykiatrin, som ska hjälpa mig, inte ens visa min ilska?

Detta är ett återkommande problem och inte bara mig. När patienter blir orättvist behandlade kan de bli arga. När man väntat 1 timme på smärtlindrande eller lugnande pga personalbrist blir också många fullt naturligt arga. Alla har inte förmågan att sitta lugnt och vänta. Men hur ska man då göra på en avdelning att låta patienter få lov att känna ilska, vara rättmätigt arga, ja, t.o.m rasande?

På en del avdelningar finns rum för avslappning. Varför inte ha ett ljudisolerat rum med boxsäck, ha saker där man kan kasta och sparka på saker utan att man skadas eller något går sönder! Ett löpband där man får springa av sig ilska. Kuddar att skrika i. Låt mig vara arg när jag har blivit utsatt för hemska saker. Tillåt patienter att känna normala känslor och dessutom traumaresponser istället för att tystas, hotas, flyttas, skicka någon ensam på rummet. Det är bra att bli erbjuden samtal men ibland har det stegrats för mycket och det räcker inte att resonera utan man känner explosionen. Låt mig explodera om jag blivit våldtagen! Ge mig en förutsättning istället för att dämpa det normala med lugnande. Det måste få vara ok att bli arg på en avdelning för din psykiska ohälsa! Allt annat är absurt!

Hur bör personal hantera en arg eller rent av rasande patient? För det första, kom ihåg att detta inte är personligt utan du som personal råkar vara den som är på plats att få ilskan över sig. Det har inget med dig att göra. Det har att göra med det jag redan nämnt, trauma, orättvis behandling, orimlig väntan, känslor av förtvivlan som övergår till ilska. Det du bör komma ihåg är att ett lågaffektivt bemötande lugnar. Att tysta ner, hota eller skicka iväg de i ensamhet de redan känner hjälper ingen. Våga stå kvar (såklart inte om våld mot en förhindrar din säkerhet!). Men bemöt ilskan, förstå att den är normal och att det under den finns en mycket sviken och sorgsen människa som behöver dig, validera! ”Jag förstår verkligen hur arg du måste vara, du har all rätt!”. ”Jag hade också varit det i denna situation, du blev fel behandlad!”. Att röra en person då är ofta inte så lämpligt. Erbjud att prata. Är det passerat och ni inte har ett rum för att avreagera sig på ngt sätt, tänk utanför boxen. Fråga ”vad hade du helst velat göra? Skrika, sparka, boxas?” Gå in på ett rum (kanske be medpatient i ett dubbelrum att gå ut en stund om möjligt) och låt patienten skrika i kudden, slå kudden i sängen, riv sönder papper eller gör så som någon gjorde en gång med mig…

Jag minns en enda avdelning med skötare som hade känt mig sen jag nästan kom dit första gången för 21 år sen. De visste att jag bar på så mycket ilska men inte kunde kanalisera den rätt. Istället för att straffa mig gav de mig ett helt paket med bitsockor eller isbitar, följde med mig in i duschrummet där jag skulle kasta det med all kraft mot väggen i duschkabinen, om och om igen. Inget gick sönder mer än isen men jag fick känslan av att förstöra något och till slut var jag dränerad av energi och ilskan hade lagt sig och tårarna kom. Den primära känslan jag aldrig hade kommit åt om de gett mig ex lugnande eller flyttat mig. Tårar som behövde komma ut efter ilskan. Men det var inte många som förstod detta. Tyvärr. Detta borde det bli ändring på. Att bli traumamedveten, att förstå människors normala känslor utan att sjukförklara dem. Vi vet idag att förträngd ilska är skadligt för den fysiska hälsan. Så låt patienter känna det de behöver och som är fullt normalt. Medicinera inte traumaresponser eller normala känsloreaktioner! För då skapar vi fler hälsoproblem än vi redan har!

Bianca X

1 COMMENT

  1. Det var bra skrivet. Orkade inte lusläsa, men förstår själva kärnfrågan, tror jag. Tänker ibland på detta tabu och hur det, som jag ibland tänker, blir överlappande med andra “goda” avsikter, att motverka “hat”. Hat och ilska överlappar ju ofta, och behöver ju inte vara varken sjukligt eller farligt.

    Svårigheten att bemöta det, kanske delvis kan förklaras med en pressad situation för många som arbetar inom vården, och att det tar mer energi att möta någon som är väldigt arg.
    Även hur mänskor allmänt betraktar arga mänskor eller som i en situation beter sig ilsket, och kanske för hastigt avgör att det är sjukligt, inadekvat och hör hemma inom psykiatrin eller sjukvården.

    Jag håller med om att man inte bör medicinera ilska, och knappast mycket annat heller. Men så resonerar nog inte majoriteten eller dom som bestämmer.