Föreställ dig att du har lämnats av någon du håller kär – någon nära – det kan vara en partner, förälder, en nära vän eller annan viktig person. Det sker genom ett plötsligt dödsfall eller en plågsam separation. Blunda och visualisera denna person och hur det skulle kännas om hen försvann abrupt i dag.
Sorgen efter denna chock blir långvarig och du får snart problem med sömnen. Det gör att du får problem i vardagen, du får svårt att klara dina arbetsuppgifter eller vardagliga åtaganden. Till slut blir det ohållbart och du går till vårdcentralen för att få hjälp.
På vårdcentralen skriver läkaren ut en insomningstablett och då läkaren anser att
sorgebearbetningen har dragit ut på tiden så ordinerar denne även en antidepressiv medicin eller SSRI. Du sjukskrivs på deltid med diagnosen depression.
Du påbörjar medicineringen enligt ordination och det verkar fungera bra till en början. Du får upp förhoppningarna om att kunna fungera normalt igen och att få slippa känna det tunga täcket av sorg som vilar över dig sedan flera månader tillbaka.
Efter någon vecka börjar du dock märka av en del konstiga effekter. Du är uppe på nätterna, går i sömnen och vaknar med vaga minnen om vad du gjort under natten. Du börjar också känna dig märkligt uppvarvad, rastlös och får ångestattacker under dagarna.
Du börjar bli rädd. Du berättar för din familj och de blir oroliga över ditt beteende. De anser att du måste söka hjälp igen och att du nog tänker för mycket på förlusten; att du ältar. Du tänker dock att det är tabletterna, men när du säger det så ifrågasätter de det.
Efter ytterligare lite tid så börjar paniken växa och nu börjar det bli olidligt. Sömnproblemen återkommer med full kraft. Du blir alltmer övertygad om att det är medicinerna, men du vågar inte sluta med dem med rädsla för att det ska bli ännu värre.
En kväll är paniken, skräcken och ångesten så olidlig att du tror att du håller på att tappa
förståndet. Du blir så pass rädd att du söker akut till psykiatrin.
Där får du träffa en läkare som verkar vilja hjälpa dig. Han lyssnar bra och du berättar om hur allt eskalerat sedan du började med tabletterna. Du berättar om ångestattackerna, skräcken och rastlösheten. Han frågar om din depression och om du har någon psykisk sjukdom i familjen.
Du berättar att du förlorat en nära anhörig och att det tagit dig väldigt hårt. Du minns att du hade en släkting med schizofreni och så din moster som ibland legat inlagd på grund av
förlamande depression. Läkaren säger att då finns det ”hereditet”.
Dina anhöriga ringer avdelningen och är oroliga, du ger tillåtelse till att sekretessen hävs. Du blir inlagd.
En ny läkare finns på avdelningen. Hon har pratat med den tidigare läkaren och de är överens om att du lider av vanföreställningar. De menar att din symptombild inte stämmer överens med de biverkningar du påstår dig ha. Du har enligt dem fastnat i ett ältande efter sorgen och du har fått för dig att medicinerna är farliga.
De föreslår en snabb och effektiv behandling för att ta dig ur det psykosnära tillstånd som du enligt dem befinner dig i. Metoden kallas elbehandling eller ECT, det är en behandling där de för elektricitet genom främre delen av hjärnan för att framkalla epileptiska anfall. Du blir ännu mer rädd. Du känner dig missförstådd och nu vill du skriva ut dig.
Du ringer din familj och berättar om vad läkarna sagt och att de vill behandla dig med
elchocker. Dina anhöriga tycker att du ska lyssna på läkarna; ”de vet nog vad de gör”.
Nu infinner sig en känsla av total panik och av att vara helt utelämnad och övergiven. Du
försöker skriva ut dig, men då får du veta att de har beslutat om LPT (lagen om psykiatrisk
tvångsvård) och att du nu inte längre kan välja att lämna avdelningen. Du försöker övertyga personal och läkare om att du inte är sjuk, att du mår bra och att det är medicinerna som gjort att du mått dåligt. De beter sig avvisande.
Samma dag får du veta att man har beslutat att behandla dig med ECT under tvång, att du nu inte får välja om du vill genomgå behandlingen. Du ringer frenetiskt dina anhöriga och flera av dina vänner. Personalen på avdelningen ber dig att sluta och snart framkommer det att din familj har talat med din läkare och att alla är överens om att detta är det bästa för dig.
Frågor att reflektera över:
- Vad känner du i denna situation?
- Vad gör du och hur agerar du?
- Varför agerar du så?
- Varför agerar dina anhöriga som de gör?
- Vad har du för rättigheter?
Det här händelseförloppet kan drabba vem som helst av oss, ingen är immun. Inom loppet av några dagar kan du ha förlorat alla dina rättigheter och allt det du nu tar för givet. Att vid ett sådant tillfälle dessutom bli sviken av anhöriga är bland det mest traumatiska man kan uppleva och vissa återhämtar sig aldrig helt.
Detta är en fiktiv berättelse men den baseras på många av de öden som jag mött genom åren, inte bara i Sverige utan även internationellt. Detta är strukturellt och systematiskt inom den västerländska psykiatrin och samhällskulturen, samtidigt som de flesta människor är dåligt förberedda inför en liknande händelse och ytterst få känner till vilka rättigheter de har i en sådan situation. Det gäller både den drabbade och anhöriga.
Majoriteten av dessa berättelser hörs och synliggörs aldrig, dels på grund av stigmat och skammen som det innebär att ha utsatts för liknande övergrepp, dels för att det troligtvis finns ett motstånd i oss att vilja ta del av denna plågsamma verklighet. Och ytterligare några berättelser får vi aldrig ta del av även om vi skulle vilja, då de dör ut med de som inte överlever traumat och sveket från omgivningen.
Dunja Grisell
Peer supporter och psykiatrikritisk aktivist
Svårt, för jag känner ingen som jag tror jag skulle känna sorg för om den försvann, och tror aldrig jag kommer göra det heller. Så jag kan bara delvis sätta mig in hur det exempelvis oftast är för en förälder som förlorar ett barn, eller (oftast) för ett barn som förlorar sin förälder. Antar att det nästan alltid är en mycket smärtsam upplevelse, som kan påverka under lång tid, ofta kanske hela livet. Och inget som psykiatrin i dagens läge har resurser eller känner är nog som ingår i deras verksamhetbeskrivning. Tyvärr, kanske.
Det är bra att detta med sorg nämns, för det kan ju komma av väldigt mycket och bli såpass drabbande och långvarigt att det förvandlas om till något som anses behöva medicineras. Vilket jag tror gör mer skada än nytta.
Tror både samhällsekonomer och personer som arbetar inom psykiatrin, inte vill acceptera detta med förlängd eller akut sorgreaktion, att förståelsen av det kanske är för begränsad, eller att man förväntar sig att alla bara kan bryta ihop och komma igen, oavsett vad det handlar om. Ligger väl lite i själva kommunikationen också. Kan tänka mig att det kanske inte känns så lockade för många att öppna sig om sina förluster eller sorger, inför en psykiatri, som är inriktad på att ställa(oftast andra diagnoser) och medicinera.