Jag tänkte alltid att min traumatiska uppväxt ägde besvären och att dessa otaliga händelser av kaos och svek ensamt skulle ha ansvaret, men sanningen är att samhället och inte minst den psykiatriska vården har vållat stor skada. Det är med delat ansvar som jag har lidit till den grad att jag valde att vända mig bort från allt hopp om stöd och hjälp.
Min paniska skräck inför att möta psykiatrin avhöll mig från att söka den vård och det stöd som jag egentligen hade behövt under större delen av mitt vuxna liv. Att leva med psykisk ohälsa utan att våga dela med sig av vad som pågår är ett smärtsamt utanförskap där ensamhetskänslor trängs med skuld och skam.
Som ett hemligt liv där all energi måste läggas på ytan för att inte råka avslöja sig. Universitetsstudier och karriär i en akademisk värld, relationer både i arbetslivet och i den egna familjen som ska fungera, ekonomi på plats och inte minst ett välordnat yttre, men där kaos, smärta och sorg råder innanför. Att leva det hemliga livet kändes alltid som ett stort svek mot mig själv. Allt detta hemlighetsmakeri bara för att det en gång gick så galet med den hjälp jag ville ha och själv sökte för inom psykiatrins vård.
Jag var 17 år gammal när jag först sökte mig till barn- och ungdomspsykiatrin för att hålla mig levande och skyddad från att begå självmord. Månader av svält och minimala timmar med sömn hade tagit det sista av mina krafter och viljor. Inläggningen gick fort men veckorna på avdelningen fylldes av en segdragen kamp och jag fann inte den hjälp jag hade hoppats på. Istället för enskilda samtal med psykolog startades en utredning där familjesamtalen var obligatoriska. Jag avvisade beslutet om att blanda in mina föräldrar och jag ville inte sitta i samma rum som mamma och pappa. Jag såg mig själv som en förlorare redan innan start.
Jag vädjade till personalen på BUP avdelningen att få slippa familjesamtalen men jag tjatade förgäves och fick finna mig i att samtalen ingick i utredningen av mig och min situation. Det första samtalet blev precis som befarat och jag kände mig både slagen och förnedrad. Jag bestämde mig för att sätta stopp för fler av dessa och jag valde det enda sättet jag kunde. Det fanns inga alternativ och jag var trängd av många vuxna.
Efter ett allvarligt självmordsförsök genom hängning på avdelningen orsakade jag kaos bland personalen och de inlagda barnen. Många grät och planer sattes igång. Föräldrar hämtade sina barn och kristeam var på plats. Plötsligt agerade ansvariga läkare snabbt och beslutsamt. I kaoset blev jag feldiagnostiserad som schizofren och påbörjade medicinering med tung neuroleptika. Med intyg om tvångsvård blev jag också förflyttad till ett annat sjukhus med slutenvård för vuxna.
Min nya avdelning blev ett hem för några månader och jag tvingades leva med alla de komplexa känslor som följer etikens dilemmor inom slutenvården. Jag var inte mogen för detta och kunde inte begripa med förståndet hur olika tvångsåtgärder tillämpades. Jag var en tonåring uppfylld av starka känslor som förstärktes ytterligare i en skräckinjagande miljö.
På min nya avdelning insåg personalen att jag varken var schizofren eller psykotisk och vårdintyget togs bort efter en omprövning. Jag skulle ändå vistas på avdelningen eftersom mitt mående var så pass dåligt med ständiga tankar på självmord. Till skillnad från förra stället hade jag här tillgång till ett team med läkare, psykolog, kurator och behandlingsansvarig. Upplägget kändes mer professionellt och uppstyrt och jag började knyta an till en psykologpraktikant som hette Peter. Vi hade samtal de dagar han var på plats och det var hos honom jag fann det stöd jag hoppats på från början.
Det handlade inte bara om min bakgrundshistoria i samtalen med Peter utan om min rädsla för andra patienter på avdelningen. Han lärde mig mycket om de vanligaste psykiatriska diagnoserna och kunskapen gjorde mig mindre rädd. I många av våra samtal behövde jag prata om vården i sig, om feldiagnosen och vad som kan ha legat till grund för den, men också kring komplexiteten i slutenvårdens behandling.
I min skräck fanns känslor av ilska och sorg inför alla dessa livsöden som ständigt var närvarande. När larmen tjöt gömde jag mig under min säng på avdelningen och jag höll för öronen. Jag hade redan bevittnat nedbrottning, spruta med lugnande och bältesläggning. Jag höll på att sprängas i bitar av alla starka känslor, förvirrande och motsridiga tankar kring vad som är rätt och fel, vem som bär skuld och känslan av övergrepp med kränkning av värsta sort. Känslan av bestraffning gjorde sig ofta påmind och jag mindes alla bestraffningar med aga eller uteslutning som jag själv fått utstå under min uppväxt.
En oro växte bland personalen över att min tid på avdelningen skulle bli ytterligare ett trauma för mig och man började påbörja en utsluss med provutskrivningar. Jag hade hunnit bli så fäst vid Peter att bara tanken på en utskrivning gjorde mig sjukare och ett liv utan en fortsättning med honom som stöd i en värld av skräck, kändes inte möjlig. Jag hade sett skräcken i min egen familj på hemmaplan och alltid önskat en trygg värld därutanför att söka tröst i. Nu visste jag att skräcken finns överallt i värlen och det enda trygga i mitt liv var Peter.
Provutskrivningarna innebar att jag skulle tränas i att lämna avdelningen under kortare och längre stunder, men alternativet att åka hem var egentligen det värsta tänkbara. Det var ju hemmet jag hade flytt för att överleva från första början.
Samtidigt som jag förstod att det måste gå till så här så var jag uppfylld med alla känslor av ilska, sorg, rädsla, övergivenhet i stort kaos. Jag kände mig knappast friskare i det men jag visste att jag aldrig mer skulle riskera att förlora min kontroll till psykiatrin igen. Att riskera en feldiagnos med konsekvenser av medicinsk behandling och tvångsvård, fråntagen makten över mig själv. För mig var det ett övergrepp som vilket annat övergrepp som helst, något olagligt kränkande i det. Känslan av bestraffningen för att må dåligt och söka hjälp kvävde min redan låga självkänsla.
Den slutgiltiga utskrivningen kändes oöverkomlig och avskedet till Peter var förödande. Jag förstod inte de etiska principerna med förbud mot privat umgänge efter vårdens tid och jag kunde aldrig släppa tanken på om Peter bara blint följde råden eller om han ens ville ha med mig att göra. Jag blev osäker på kärleken i sig och vad kärlek är. Att den är ojämlik och förbjuden, att den är skamlig eller otillräcklig och ovärdig eller så farlig att den måste lydas under lagar. Min unga hjärna förstod inte allt det här men sveket kändes desto tydligare. All tillit och allt av värde försvann ur mig som en sista vindpust.
Kärleken var inte romantisk utan på djupet nödvändig för min utveckling, min självkänsla och all min tro. Allt det som jag hade saknat fick jag av Peter genom samtal, genom vägledning, tröst och uppmuntran. Grymheten i att slita bort mig från detta kändes större än alla gånger min egen mamma hade övergivit mig.
Åren gick och i omgångar sökte jag efter Peter utan resultat. Jag letade även i Danmark då han hade starka kopplingar dit men allt såg svart ut. I mina tankar fanns funderingarna över om han verkligen var i livet men även dem om att han kanske inte önskade kontakt med mig.
Det var först efter trettio år som jag fick ett brev tillbaka från honom och i det brevet stod att han ville ses. Att möta honom vid tågstationen var en unik känsla och det var ett återseende fyllt med positiva spänningar. Vi träffas regelbundet som goda vänner idag och kärleken är densamma. Den står fast, är varken överskridande eller ojämlik, utnyttjande eller respektlös utan genuin. Peter säger kort och gott att kärlek är kärlek och måste inte alltid sönderanalyseras.
Ändå kategoriserar vi kärlek och vi varnas för den och kärleken styrs ibland av etiska principer där människans brist på urskillningsförmåga försakar de viktiga undantagen. Det finns alltid undantag som är viktigare än principen och jag tänker med smärta på alla anknytningsstörda barn som får smaka på den viktiga och sanna kärleken för att sedan bli förbjuden att äta färdigt. För en del barn kan hoppet om kärleken i sig och det egna värdet bli raserat för all framtid. Det går att reparera säger de lärda men vi som gått i flera psykoterapier och eviga samtal med psykologer och behandlare vet att anknytning inte kommer billigt.
För människor som inte fått kärlek och trygghet under uppväxten så krävs ett enormt engagemang av behandlare och den skadade tilliten kräver mer än vanligt av en relation. Den behandlande måste vara extremt uthållig med tålamod och pålitligheten får inte på något vis rubbas på förrän långt fram i behandlingen, då man arbetar med att reparera vardagens fel och brister. Detta arbete kommer långt senare i behandlingen och efter att en absolut tillitsfull relation är byggd av kärlek och allt vad den innebär. Avbrutna viktiga relationer för dessa barn påverkar negativt och ännu ett svek läggs till i högen där det yttersta tecknet på lågt värde samlas.
Jag får många frågor idag om vad som hände sen och vad det var som gjorde att livet blev bra eller bättre. Det är som att människor antar att livet blev bra, men blev det verkligen så bra och hur mäter vi det? Är det bra för att jag lyckades med högre studier och att hålla mig verksam i yrkeslivet, att ha hus och god ekonomi? Är det för valet av yrke i att hjälpa dysfunktionella familjer genom behandlande samtal, precis som om att jag därmed är hel själv? Eller är det för att min fåfänga gjorde valet åt mig att aldrig någonsin låta alkohol eller andra droger slita ut mig? Jag sköter min kropp alldeles ypperligt utåt, men är det att klara livet bra när varje cell skriker efter näring och sömn eller en tröstande mänsklig kram?
Att ge upp hoppet om hjälp och stänga av sina egna behov för att lägga all energi på att gå fram som en bulldozer, är det att må bra? Jag gjorde allt för att hålla mig undan inte bara psykiatrin utan kärleken till mig själv. Att ge och ge till andra men ständigt förvägra mig själv kärlek, är det att må bra och lyckas? Att inte tillåta sig att äta eller njuta av någonting i livet, inte ens en varm dusch under en kall dag. Nej det gick inte bra och jag föll igen i medelåldern när kroppen sa till, hjärta och huvud protesterade vilt.
Den här gången visste jag att ytan inte hjälper och att det skulle komma att krävas ett hårt och djupt arbete. Jag har under åren testat korta och högst tillfälliga samtalsserier utifrån KBT men det har aldrig givit mig någon öppning och jag tänker att det har med anknytning att göra. Istället blev det psykoanalysen där jag troget går fyra dagar i veckan för fjärde året i rad. Kärleken i den är den viktigaste jag har fått och jag gör nya upptäckter som att jag har en kropp att ta hand om och vårda och jag har upptäckt att det finns kärlek inuti den där kroppen inte bara för andra utan för mig. Att veta det här räcker inte, att läsa om det är inte nog utan det måste ända ner i själen och det har med värdet av en själv att göra. Så för att känna kärlek till mig själv var jag först tvungen att bli älskad av någon. För jag var aldrig ett älskat barn, inte på det sätt jag behövde. Att bli älskad på riktigt krävs att gå på djupet vilket kostar tid, pengar och energi som alla inte har och det är en orättvisa som jag bär på. Men jag kan heller inte avsäga mig den här egna satsningen. För jag måste ta den, jag vill inte bara överleva, jag vill upptäcka mig själv och jag vill göra upp med mig själv, jag vill återskapa den första kärleken som inte fanns och jag vill känna värme i min avstängda kropp. Jag vill känna mig värdig livet utan att behöva ge av hela mig tills det inte finns något kvar och jag vill kunna ta emot utan att bli skrämd.
Jag skriver romaner, långa och korta texter, brev och dikter, där smärtsamma minnen och känslor bearbetas genom ord vid sidan av samtalen på mottagningen jag går. Det hjälper för att sortera och få perspektiv på saker och ting, men jag skriver också för att beröra människor och samtidigt väcka liv i viktiga frågor. Etiska reflektioner och värdegrunder läser vi om, men går vi tillbaka till dessa i vardagen när vi ska fatta beslut i stundens hetta eller låter vi våra egna känslor styra? Och när vi väl lutar oss tillbaka på etiska principer för att skydda oss själva eller patienten, vad gör vi då med undantagen?
Är det undantagen som ska betala det största priset när det kanske är just undantagen som behöver mest? Den frågan avslutar jag med.
Maya Rondahl
Tack för dina fina reflektioner! Det finns så mycket i behandlar-klient alliansen som behöver lyftas utan denna skamskräck och fy attityden som ofta råder. Jag tänker att det föder ett osunt och utåt sett ett osynligt problem. Många klienter är dessutom högkänsliga och tabun som är så stora att de inte ens kan lyftas och tänkas kring gör något med relationen. Den bör inte vila på allt detta, utan på öppenhet, att våga prata om allt detta utan att enbart hänvisa till principer eller att mekaniskt rapa upp vad som står i läroböckerna om gränser . Det handlar om extremt starka känslor och behov. Men som du säger, det finns så mycket att tänka kring!
Tack själv! 🙂 Upptäckte din kommentar först nu. Jag håller med om det du skriver, men tänker också att det inom psykiatrin kan finnas en rädsla hos patient/klient att vara FÖR öppen. t.ex. eftersom en del som sägs kanske delas av behandlare/professionell med andra i ett team, och där finns väl alltid en psykiatriker med, som kanske är mer benägen att rekommendera psykofarmaka än vad behandlaren(psykolog, psykoterapeut, kurator, osv) är.
Sedan apropå öppenhet så, ja, det är väl lite svårt på sätt och vis. Att få ha lite av ett skal är ju viktigt som skydd också.
Egentligen tror jag mycket bottnar i att vi på många sätt skapat ett för mänskan onaturligt system där vi istället för att förlita oss på varandra behöver upprätta ett system av experter. Också onaturligt eftersom vi inte riktigt från början kan bygga det förtroende som krävs för att kunna vara öppen och dela varandras erfarenheter, typ.
Shit! När jag läser det där om feldiagnostiserad som schizofren och medicinerad med neuroleptika så är ordet som först dyker upp: Stackare! och meningen: Så himla fel.
Det var en bra rubrik också som sammanfattar lite vad det handlar om, och jag kan känna igen mig i men än mer, beröras av, en del av det där med att psykiatrin och samhället orsakar.. kalla det skada, trauma eller men för livet.
Det där med psykologpraktikanten får mig att tänka, 1) det är inte “optimalt” att välja en praktikant eftersom risken för tidigare avslut än vad man önskar är uppenbar, 2) allt institutionaliserat stöd är livsfarligt, just eftersom det också när det gäller stöd inte riktigt går att dra en sund gräns mellan privat och professionellt. Liknande tankar tänker jag apropå varför välfärd ses som något gott i sig. En enorm värlfärd kan vara dåligt fungerande ändå och principerna och riktlinjerna, bestämmelser osv, kan förstöra hur mycket som helst. Bättre då att inte ha några institutioner och profesisonella alls, kan jag tänka. Både när jag tror jag tänkt hela tanken klart och när jag inte gjort det. 3) Man har ofta inte så många “stödjare” att välja bland och som sårbar/utsatt är det väldigt lätt att gripa efter dom halmstrån som tycks sticka ut. Men det kan vara dumt att gripa efter halmstråna också. Är man inte tillräckligt godtrogen inför professionella(trots att dom både kan vara direkt skadliga och i slutändan haft en negativ effekt) så kan man få en diagnos för det också.
Det bästa, tror jag, vore om man på förhand kan få veta ganska mycket om en “behandlare”. Och inte ställas i något antingen-eller-läge, där man tvingas acceptera någon av ett fåtal. FÖrmodligen hade jag valt bort dom flesta. Jag kan mycket väl förstå att mänskor väljer bort både psykiatri och socialtjänst. SJälva utbildningarna och vidareutbildningarna ger jag inte speciellt mycket för. Ofta viktigare vad personerna i fråga djupast tror på eller hur deras övertygelser hänger samman. OM man känner dom tillräckligt väl osv. Beror väl mycket på ålder också, tänker jag.
Kärlek är typ ett lika komplicerat ämne som förståelse och håller med om att allt inte bör sönderanalyseras. Analyser kräver väl ofta just den slags reduktionism som gör en längre berättelse eller verkligt god översikt omöjlig. Mystik kan också blir något slags sönderanalyserat eller som leder in i religion och sekt-miljöer, “respekt” för präster och liknande grejer som jag inte tål.
Det var bra och fint det där du skrev på slutet om kärlek också. Lite som ett motargument till alla som hävdar, att man måste älska sig själv först innan man kan älska någon annan. Jag tycker sådana där snusförnuftiga ordspråk är sjukt jobbiga oftast, så som “bara man själv kan hjälpa sig själv”.
Går att tänka/skriva mycket mer utifrån det du delat med dig av, men ska hejda mig själv lite, tänker jag.