En krokig gammal kvinna av Maria Larsson

1
46

Jag började meditera & plötsligt satt jag på ett berg i en skog. En krokig gammal kvinna med käpp kom emot mig, hon vinkade & log.

Hon satte sig bredvid & tog min hand, hon såg rakt igenom mig – jag kände att vi hade nåt slags band. Hennes ögon var bruna & fyllda av värme, hon sa: “Kom min vän, sätt dig närmre!”

“Jag vill hjälpa dig att finna frid & slippa din oro. Jag ser hur du lider & börjar tappa din tro. Det du går igenom nu är en konsekvens av allt det som varit, du har kränkts & blivit utnyttjad – det är naturligt att du mår skit!

– Din vardag var fylld av nedvärdering av allt som är du, till slut blev det en sanning & den bearbetar du nu. Du vet ditt värde egentligen, men det tar sin tid att hitta den”.

“Du kämpar med att tänka på vad du tänker, så inte hans & de andras ord får makt. Du strålar likt solen & glädje skänker, så bygg nu upp ditt inre i din egen takt.”

Sen satt vi tysta, jag grät en skvätt, mitt i allt kaos visste jag att hon hade rätt. Det tar tid att bryta mönster & jag är ständigt på min vakt. Är så rädd att det gamla åter ska få makt…

Det är väl därför panikångesten kommer, som ett minne från det som var & en rädsla för att den för alltid ska stanna kvar.

Men jag ger aldrig upp, jag kämpar tills jag dör. Han & dem andra som våldtog mig fysiskt & psykiskt, ska få se att det hade dem ingenting för!

Den gamla kvinnan ler – hon vet vad som rör sig i mitt huvud ju!! Hon kramar om mig & säger att “Jag är du, jag kommer från framtiden & vet hur det går, du kommer att lyckas & leva i många lyckliga år!”

Så försvann hon lika fort som hon kom, hon gick där med sin käpp & skrattade gott, hon  ropade högt “Snart är all ångest ett minne blott!”

Där satt jag kvar på berget & undrade om det var ett skämt? Jag som gammal kommer till mig nu för att prata om allt som hänt? Ja, ingenting gör mig förvånad, klart att jag som gammal skulle komma tillbaka som en vålnad. Enbart för att hjälpa allt det som är jag & peppa mig till att ta nya tag!

Nimoria

1 COMMENT

  1. Bra skrivet!
    Får mig att tänka på hur en enda bra kontakt kan vara avgörande i livet, att “styrka” kan komma ur en annan mänska, och hur man bär alla åldrar inom sig på ett sätt.
    Tror det finns en sådan där skrivuppgift i vissa sammanhang, där man ska skriva om hur det är att möta sig själv i en annan ålder, vad som sägs, osv. Bryta dåliga mönster… så länge det är man själv som får definera vad som är det dåliga, annars kanske man snart fastnar i ett nytt eller sämre. Men, jo, jag håller med om att “det tar tid”, men tid borde väl vara allt vi har. De grå männen i Momo börjar man tänka på, fast då börjar väl någon riktigt snubbig bootlicker gapa “Marxist!” trots att man inte sagt något om politik alls.
    Återigen, en bra och tänkvärd text!