Borås Tidning, 2020-05-04
Det vi ser är inte en bortskämd generation som gnäller över att studentbalen har blivit inställd. Det vi ser är krossade drömmar och brustna illusioner, skriver Anna Thom Olin och Ann Hammerlid.
Ungdomsåren är en slitsam process som innebär en svår balansgång mellan behovet av att få vara liten och beroende och samtidigt styras av en glädje och nyfikenhet att utforska världen och pröva sin självständighet. Det är också en tid som präglas av existentiella funderingar: Vem är jag? Vart är jag på väg? Vad är meningen med mitt liv?
Coronapandemin utmanar denna viktiga utveckling på flera olika sätt. Den dynamiska dubbelheten, som beskrivs ovan, går förlorad och det blir lätt dikeskörningar.
Rädslan och oron för att själv bli sjuk och dö eller förlora en älskad person kan upplevas förlamande. Ungdomar som vi möter beskriver en framvällande dödsångest i kampen mot en osynlig fiende. De vittnar om en stark ängslan över att mista någon nära anhörig utan att få möjlighet att ta farväl.
För några är mardrömmen redan ett faktum. Ångesten omvandlar sig till en växande energilöshet som tar fokus från skolarbetet och motivationen att ge det där extra inför studenten när krafterna sinar efter ett intensivt studieår. Panikångesten kommer. Framtidsångesten tränger sig på. De depressiva tankarna ökar. “Är det någon idé att plugga till provet? Har jag ens en chans att få ett arbete?”.
Läs hela artikeln här.
