• PERSONLIG BERÄTTELSE •
I en personlig och reflekterande essä beskriver Christoffer Kalfjäll hur en djup existentiell kris ledde honom från självanklagelser till frågor om de system som formar människors liv. Det är en berättelse om ångest, skapande, psykiatri och sökandet efter ett språk för det lidande som inte alltid ryms i vårdens förklaringsmodeller.
Kvällarna är alltid vemodiga. Då är min ångest som störst.
Den här helgen har jag varit alldeles själv och jag tycker egentligen inte om det.
Tre nya låtar till bandet förändrar ingenting. Jag skapar i rus och när jag är klar kommer baksmällan. Det är priset jag betalar för att vara mig själv i mitt rätta element.
Skulle någon ringa mig nu och vilja prata om något alldeles alldagligt, sådant människor brukar prata om, skulle jag framstå som allt annat än intelligent. Jag skulle inte kalla mig intelligent ens i mina bästa stunder heller – ordet har fått med sig dystra konnotationer från historien. I alla händelser vill jag stå så långt ifrån dem jag kan.
Givetvis tycker jag om att verka intelligent. En gång i tiden räddade det livet på mig.
Jag hade bestämt mig för att ta mitt liv vid ett par tillfällen, men mindes psykologernas mantra: Det är inte ditt fel. Tack vare mitt fåfänga behov fylldes jag av avsmak efter försöken, följt av ett driv att ta reda på vems felet egentligen var. Ett driv som bara fortsatte att växa.
Jag fann systemfrågorna
Det var så jag fann systemfrågorna.
Det enda individer egentligen kan anklagas för är den blinda lydnaden till system – i övrigt är de oskyldiga som blommor. Systemen är gamla och vår tids människor kan inte lastas för deras brister. Vi måste våga se förbi människan för att klart och hårt kunna analysera systemen som hovrar över henne.
Tyvärr är det världens svåraste grej att göra. Vi är så inprogrammerade på varandra att människa och system har flutit ihop. Jag har haft ett helvete att angripa system utan att såra individer.
Psykologer och läkare satte en säkerhetsvakt i rummet därför att de inte visste några andra råd än att se mig som en fysisk risk när ångesten och vreden gav mig munläder från Hades.
När jag säger att jag hyser all respekt för människor men ingen alls för systemen så menar jag det. Vårt trygghetssystem, som ofta kallas det bästa i världen, är fortfarande en löjlig eftergift till alla välanpassade och strävsamma människor som stör sig på bidragstagande slöfockar.
Bidragstagaren
Jag är en bidragstagande slöfock. Den är alltid välkommen som vill anklaga mig.
Men när de som gör det märker att jag kan tala för mig och att de därför måste lägga sin övertro på systemet som insats blir de vemodiga. Jag lägger ofta band på mig om jag märker denna bräcklighet i tid, men ibland måste jag släppa efter – bara för att se vad som händer.
Det har sagts av arbetskritiker att arbetet har blivit en ny Gud. Det tog lång tid och otaliga katastrofer, med horder av döda människor, innan kristendomens prästerskap släppte sitt grepp om folket.
Om jag riskerar att såra någon med mitt munläder blir det viktigt att jag håller igen. Men det kommer också att påverka min respekt för henne.
Hennes plats och roll i systemet intresserar mig inte. Orkar hon lägga sin tro som insats är jag glad att hon vågar utmana mig. Jag får sällan chansen att säga ut vad jag tänker.
Men det är hennes inre som fångar mitt intresse på allvar. De sociala koderna och de tysta signalerna har jag svårt att förstå. Vad hon tänker och känner, och vem hon är under skinnet, är det som naturligt väcker min nyfikenhet. Till min nackdel har jag märkt att lojaliteten till system, hela eller trasiga, ofta associeras med godhetssignaler.
När patientinflytandet blev för mycket
Jante har verkligen misslyckats. Eftersom jag befinner mig på botten av samhällshierarkin vet somliga inte hur de ska hantera mig. Försöker jag vara förmer än andra, eller försöker jag bara uttrycka smärta och lidande?
Jag kan uttrycka mig så pass att psykiatrin slutade släppa in mig, trots att jag var i behov av deras vård. Det förundrade till och med poliserna som körde dit mig. Två gånger.
Mina föräldrar tog över slutenvården på grund av det. Psykiatrin kunde inte ha en patient som fick personal sjukskrivna genom att vända verksamheten ut och in och peka på bristerna, och som dessutom talade om hur personalen skulle göra sina jobb.
De vågade inte skicka chefer på mig heller – trots att jag krävde det – eftersom jag tog patientinflytandet bokstavligt. Vilket man alltså inte ska göra.
Konfrontationsdagen
Kvällarna är alltid vemodiga. Då är ångesten som störst. Då tänker jag på det.
Mina föräldrar ville kontakta IVO.
“Gör det”, sa jag. “Men lämna mig utanför.”
Jag är en bulldozer och skulle göra våld på mig själv om jag sattes i en rättssal för att argumentera enligt förminskande kommunikationsregler. Det skulle bli en symbolhandling, och det duger inte.
Eftersom cheferna är så noga skyddade från demokratin vilar jag i stället och gör min konst efter behag.
Konfrontationsdagen kommer. Det gör den alltid.
Christopher Kalfjäll
