Vad vi vet men väljer att inte göra något åt i diagnossamhället

1
732

Brister i barns hemmiljö utifrån deras relation till sina primära omsorgsgivare påverkar barns utveckling och hänger tätt samman med beteendeproblematik senare i livet.

Det är i dagens forskning välbelagt att såväl omsorgsbister, som den påföljande beteendeproblematik dessa kan orsaka, påverkar dessa individers utveckling och sociala status hela resten av deras liv. Detta i form av sämre social status och fler sociala samt hälsomässiga problem än barn som inte utsatts för följande omsorgsbrister (Felliti, 2014).

Barn med en otrygg anknytning präglas i högre grad av en emotionell osäkerhet i sitt umgänge med kamraterna (Sroufe 1999). Det gör att de lättare överväldigas av de starka positiva och negativa känslor som alltid åtföljer samverkan mellan yngre barn. Resultatet kan bli att de stör andra barns aktiviteter, vilket ökar sannolikheten för avvisande och uteslutning. En s.k. negativ transaktionell kedja uppstår där de barn som mest behöver goda relationer för att kompensera för tidiga negativa sociala erfarenheter är de som har den lägsta sannolikheten att lyckas etablera dem. För att bryta denna utveckling krävs att andra vuxna hjälper till att ordna lek och samverkan mellan barnen. Både under- och överengagemang hos föräldrar i barnens aktiviteter leder till lägre social status mellan kamraterna (Ladd och Hart 1992). Socialsekreterarens uppgift blir alltså här enbart att utforska hur föräldern med ett ”lagom” engagemang kan stötta barnets relationer till jämnåriga. Upptäcks istället bristerna som ligger till grund för barnets relationssvårigheter tidigt, är prognosen mycket bättre för att barnet kan hjälpas att inte utveckla social problematik och ohälsa senare i livet.

Föräldrarnas uppfattning av barnets temperament har betydelse för dess uppträdande gentemot barnet, och påverkar därmed utvecklingen av barnets temperament (Pauli-Pott. 2003). Föräldrarna får alltså en mycket stor betydelse för vilket grundtemperament barnet ska utveckla i vuxen ålder. Korrelationen mellan vrede i 8-10års åldern är så hög som 0,45 för förekomsten av låg självkontroll i 30-årsåldern (Caspi, Edler, Bern 1987). Resultaten visar att män som i 8-10års ålder beskrevs av sina mödrar som argsinta i 40-års åldern hade lägre social status än barn som beskrivits som mindre argsint. Om ett helt samhälle gör detsamma och beteendet internaliseras i exempelvis en neuropsykiatrisk diagnos kan vi förstå hur prognosen för detta barn försämras.

CAN-studien (Raninen, Leifman 2012) visar att stödinsatser för barn med föräldrar med missbruksproblematik inte sätts in tidigt när barnen är små som en preventiv åtgärd utan när barnen är gamla nog för att själva ha fått problem, exempelvis med att klara skolan, annat utanförskap, känna sig orolig, ängslig och att vara deprimerad.

Hur bra är då samhällets yttersta skyddsnät, socialtjänstens barnutredare, på sitt viktiga jobb att upptäcka dessa brister i hemmiljön innan det blir ett beteende? Sedan 2007, då Madeleine Cocozza påvisade i sin avhandling “The Parenting of Society: From Report to Support, har det sett ut så här:

“Reports filed by professionals were not investigated adequately, and the lack of criteria of specifying how reports are to be evaluated creates a risk that maltreated children will not be found. The professional reports were handled in a way that increased the risk that professionals will have negative experiences with Social Services that consequently can lead them to refrain from filing reports.” (Cocozza 2007)

År 2013 följs avhandlingen upp med boken ”Barn far illa!”, en analys av bristerna i dagens samhällsbygge.

”Oftast är det socionomer som gör dessa utredningar. De är generalister och har inte specifik kunskap om barns behov. Deras utbildning är kopplad till sociala problem, men arbetet med barns skydd är tvärvetenskapligt och handlar även om medicin, psykologi och juridik. Idag är det inte ovanligt att det är 22-åriga socionomer utan specifik kunskap om barns behov som ska utreda mycket allvarliga fall”, säger Madeleine Cocozza.

Hur har socialtjänsten då svarat an på detta? Har man tagit åt sig av den forskning som finns kring barns utsatthet och skapat en mer samstämmig modell för att bedöma barns utsatthet i hemmiljö? Har man ställt någon sorts minimigrund för utbildning eller kunskapsnivå över socionomexamen eller skapat organisatoriska funktioner som tillgodoser de kunskapsbrister som existerar?

Inte alls. Rättsosäkerheten och bristen på samstämmiga bedömningskriterier lever och frodas i högsta välmåga.

Det som i stället har skett är att flera olika socialtjänster tagit till sig vissa delar av familjeterapeutiska tekniker kring hur de kan samtala med familjer och aktivera nätverk för att tillgodose barnens skydd utan att behöva placera dem utanför hemmet.

För att samhället ska kunna tillgodose barnens behov av skydd har det under åren framarbetats flera olika standardiserade metoder. Som exempel på sådana kan nämnas ”Signs of safety”, FREDA kortfrågor, PATRIARK och ”MI” som är ompaketerade förenklade modeller ”fur alle” med olika delmoment uppbyggda utifrån familjeterapeutisk forskning och forskning om våld i relationer. De är trots deras relativa ytlighet och grunda teoretiska förankring ett mycket bättre sätt att jobba på än några andra modeller socialtjänsten förfogat över tidigare, så jag är därför delvis positiv till den utvecklingen.

Genom att enbart sätta materialet i händerna på samma 22-åriga socionomer kommer dock inte socialtjänstens chefer lösa problematiken på samstämmighet och bristen på gemensamma kriterier av våld eller utsatthet, samt hur man får reda på dessa brister.

Varför arbetar man då på att först ge metodik för hur skyddet av barnen ska tillgodoses innan man grundligt klargjort en samstämmighet av vad behovet av skydd är och hur vi forskningsbaserat bedömer och utreder detta enhetligt?

Är inte en grundförutsättning att vi först vet vad vi behöver skydda barn ifrån innan vi bygger upp metoder för skyddet från detta vad? Att implementera någon sorts basal gemensam förståelse för att hitta tecken på våld och missförhållanden innan vi bygger upp metoder för att hitta skyddet från de missförhållanden som vi kanske har, eller kanske inte har, hittat?

Annars blir frågan: Skyddet som ska ges från vad? Svaret blir: Det beror på vilken socialsekreterare du möter, i vilken organisation den jobbar och vad den har haft engagemang, förmåga och möjligheter att lära sig i den organisationen.

Den 24 mars 2020 släpptes till exempel rapporten multiutsatta barn från Allmänna barnahus. Den visar att en allvarliga och upprepade barnmisshandeln inte har minskat, vilket den lindrigare har gjort. 45 % av de utsatta barnen upplever minst två ”Adverse childhood experiences” ACE:s), 20 % upplever 3 eller fler ACE:s. Fast vi vet att ACE:s förekommer i kluster och mängden ACE avgör hur stor skadan blir för barnet på kort såväl som lång sikt, är det vanligt att endast en ACE undersöks i socialtjänstens utredningar. Inte nog med det: Hur den undersöks är också det oerhört varierande.

Då det i tidigare forskning framkommit att socialtjänstens utredare sällan pratade med barnet de utredde är det idag en ministandard att ha ett samtal med barnet.

Oftast hålls i utredningar just ett samtal med barn och ett eller ett par med barnets föräldrar. Vad man pratar om och frågar om i dessa samtal, hur man analyserar vad som framkommit och hur man hanterar den informationen, är dock oerhört varierande.

Att överhuvudtaget tänka att man kan få till ett bra samtal om svåra saker och göra en heltäckande bedömning av ett okänt barn genom ett samtal som okänd vuxen är också oklart vilken forskning man lutar sig på för att komma till denna slutsats.

Varför arbetar socialtjänsten då inte med att först utforma metoder för att hitta och utreda vad riskerna för barnet är, innan metoder för att tillgodose skydd från dessa risker införs?

Vad är det som säger att en sådan omvänd implementering som ivrigt påhejad av förvaltningens chefer inte riskerar att leda till att ännu fler barn blir kvar i hemmiljöer som riskerar att skada dem på det sätt som jag i tidigare artiklar och publikationer tagit upp?

Jag har inte fått några svar.

Det enkla och cyniska svaret jag tänkt ut är dock att den ena delen (skydda genom nätverk) kan generera direkta besparingar till förvaltningen genom att andelen placeringar (och därmed kostnader) sjunker. Att ha ett effektivt, samstämmigt och forskningsbaserat sätt att utreda barns hemmiljö kan inte göra det, snarare tvärtom. Fler barn i skadliga hemmiljöer kan upptäckas och behöva skydd.

Det hade varit underbart med fungerande genvägar och klatschiga modeller som hade kunnat ersätta en kunskaps- och forskningsdriven organisation. Som forskningen visat har det dock aldrig fungerat tidigare och det fungerar inte heller nu i praktiken.

Utbildningsnivån måste därför upp på en helt annan nivå hos de anställda för samhällets mest utsatta barn om de först och främst ska kunna hitta och därefter på ett bra sätt stötta dessa barn. Gärna via ytterligare familjeterapeutisk kompetens där nätverk med naturliga relationer och resurser involveras. Där även de positiva delarna hos föräldrar och omgivning lyfts upp och allianser etableras för barnets bästa.

Vilken socialtjänst går först?

Rikard Marteleur

1 COMMENT

  1. Mycket bra och intressant skrivet! Ja, det är nog mycket som glöms bort eller trängs undan i dagens utredningar och system i allmänhet. Känns som om det är många svåra nötter att knäcka rörande det mesta du tar upp. Många problem som hänger ihop, typ. Knäcks bara den ena problemet kanske det inte långsiktigt kommer funka eftersom den andra eller de andra nötterna inte knäcks. Typ.