Expressen, 2019-09-11
Var det verkligen rätt att stänga de psykiatriska institutionerna eller borde Beckomberga och Långbro fått vara kvar? skriver Amanda Sandholm (V), undersköterska i akutsjukvården.
Året var 1967 och i Sverige fanns då cirka 35 000 inskrivna patienter på psykiatriska institutioner, likt Beckomberga och Långbro i Stockholm. Alla dessa platser var slutenvårdsplatser inom psykiatrin.
I juli 2014 fanns det enligt SKL 4 425 slutenvårdsplatser i bruk för inneliggande sluten psykiatrisk vård.
1995 genomfördes den stora psykiatrireformen i Sverige och de psykiatriska institutionerna, likt Beckis och Långbro, stängdes ner. Människor som levt där stora delar av sina liv skulle ut i det fria klara sig på öppenvårdskontakt.
25 år senare är problemen enorma
Snart 25 år efter att portarna stängdes står psykiatrin i Sverige på ruinens brant. Människor med flerdiagnoser bor på våra psykiatriska akutvårdsavdelningar och rättspsykiatriska kliniker landet runt. Unga människor blir under flera år liggande på vårdavdelningar som är till för att behandla människor med akut psykiatrisk problematik.
Varför? För att det saknas plats för dessa människor. Människor som inte passar in i skolboksexemplen på behandling och läkning. Människor som är för trasiga och sjuka för att klara av öppenvården. Människor som fått nya trauman och beroenden av vår vård och sjukvård.
Människor som vill leva men inte vet hur man gör det utan stöd och tillsyn dygnet runt. Människor som vet att de kommer ta sitt liv så fort dörrarna till avdelningen öppnas. Människor som vet hur man dör men har glömt hur man gör för att leva.
Ska lösningen vara att människor tar sina liv, hamnar i missbruk och beroende och utan hem?
Psykiatrireformen är nog i efterhand det mest ogenomtänkta man har gjort i svensk sjukvård. Det fanns en tanke och ett genomförande men ingen konsekvensanalys.
Läs hela artikeln här.