Att förmedla hopp och tro – personalens viktigaste uppgift?

0
86

När ett tillstånd är komplext och patienten frustrerat uttrycker sin situation bör vårdpersonal ge utrymme för svåra samtal och göra insatserna transparenta för diskussion. Både Ersta psykiatri och Vidarkliniken kunde erbjuda det för stressrelaterade besvär. Båda är nu nedlagda av Stockholms läns landsting. 

En så kallad specialistklinik för svår sjukdom bör kunna hålla läkande samtal om existens, tro och hopp. Om dessutom effektiv behandling saknas blir läkande samtal än viktigare oavsett somatisk eller psykiatrisk diagnos. Dessutom krävs delaktighet inför beslut för känsla av kontroll vilket en sjuk person sannolikt har för lite av i sitt liv.

Föreläsaren och författaren Therese Eriksson har i en pod berättat om sin svåra tid i vården och styrkan att finna tillfrisknande i kyrkan. På samma sätt borde vården kunna stötta i svåra frågor inte minst för den patientgrupp som saknar sådant. Patienter kan dessutom ha svårt att starta nya kontakter vid sidan av vården av olika skäl. I vår sekulariserade del av världen har få kontakt med grupper för svåra frågor och därför borde det vara än viktigare att vården tar ansvar för bättre livskvalite.

Vad hände?

En specialistklinik som inte förmedlar hopp och diskuterar eventuella insatser före beslut borde istället bara ha ansvar för utredning och fastställa eventuell diagnos.

Efter utredning och delgivning av diagnos bokades nästkommande möte med läkare först efter ett halvår. En lång tid då varje dag känns svår, i sysslolöshet och utan trygg kontakt som känns varaktig och inte har kort slutdatum.

Under introduktionsträffen för patienter berättade föredragande läkare lojt att de flesta inte blir friska och kunde inte svara på frågan vad de som blivit friska gjort. Det jag såg var bara en trött föreläsare som inte ens höll koll på siffrorna i sitt lånade presentationsmaterial.

Vid det tredje mötet för anhöriga berättar ytterligare en läkare vilka insatser som finns och jag inser att jag inte fått all information om vad enheten erbjuder. När jag kontaktade kliniken om varför jag fått insatser i dietist och fysioterapeut trots att jag själv varit aktiv kring sådana frågor långt innan utredningen dröjde svaren.

Återkopplingen blev ett meddelade via sköterska om att jag inte skulle ha någon förhoppning att inte samtal skulle leda till något, då de endast erbjuder en insats i taget. Varför jag erbjudits just dietist och fysioterapeut och inte annat får jag inte svar på inom skälig tid. Transparensen om hur läkaren tänker och har kommit fram till sitt beslut är alltså noll.

På det sjätte och sista möte med psykiatriker fick jag nog när även han var passiv och saknade förmåga att förmedla hopp. Det jag tog med mig var att “jag är ledsen att jag inte kan hjälpa till mer”. Att bara få höra från personalen att de förstår min frustration och använda standardfraser, stjälper mer än de hjälper när kommentarerna inte leder till meningsfull kommunikation.

Tillfrisknande och livskvalitet är prio

Jag hoppades dessutom få träffa andra med samma diagnos på exempelvis ett webforum och få tips om platser för att följa forskning i världen. Istället fick jag övningar som jag tillämpat i åratal, som mindfulness och avslappningsövningar.

Jag vägrar att sälla mig till gruppen som tror de inte kan bli friska eller acceptera att bara fånga dagen utifrån den livssituation jag har. Lika lite kan jag inte kan omge mig med personer som undviker att göra patienten delaktig, inte är transparent i resurser för val av insats och framförallt inte kan förmedla hopp i alla möten.

Ulrika Westerberg