Myten om den kemiska obalansen

1
215

Originalartikel: Myth of the chemical imbalance, © Council for Evidence-based Psychiatry 2014. Översättning av Anna Nederdal.

Psykofarmaka förskrivs ofta ut till patienter för att bota en ”kemisk obalans”. Inga kemiska obalanser har visat sig förekomma i samband med något psykiskt sjukdom-stillstånd. Det finns heller ingen tillgänglig metod för att testa närvaron eller frånvaron av dessa kemiska obalanser. Nedan följer en kort sammanfattning av forskning som stödjer denna oredovisade fakta.

År 1965, i en artikel publicerad i American Journal of Psychiatry, lade NIMH’s Joseph Schildkraut fram en teori om kemisk obalans vid affektiva störningar. Det var han som sa ”i bästa fall en reduktionistisk förenkling av ett mycket komplex biologisk tillstånd”.(1) Han konstaterade också i skrivande stund att det inte fanns några belägg för att stödja eller motbevisa teorin.

Schildkraut inspirerade en generation forskare att testa teorin. Trotts Schildkraut’s tro att människor med diagnosen depression hade brist på signalsubstansen noradrenalin valde forskarna att snabbt vända sin uppmärk-samhet mot serotonin. Malcolm Bowers vid Yale University, var en av de första att undersöka om deprimerade patienter hade låga nivåer av serotoninmetaboliter i cerebrospinalvätska år 1969. Han studerade åtta deprimerade patienter som alla hade utsatts för antidepressiva medel och meddelade att patienternas 5-HIAA nivåer var lägre än normalt men inte ”väsentligt” låga.(2)

År 1971 meddelade forskare vid McGill Universitetet att de också misslyckats med att hitta en ”statistisk signifikant” skillnad i 5- HIAA nivåer av deprimerade patienter. De misslyckades också att hitta något samband mellan 5-HIAA nivåer och svårighetsgraden av depressiva symptoms.(3)

I en uppföljningsstudie 1974 avslutade Bowers: ”Deprimerade patienter som inte hade exponerats för antidepressiva hade helt normala 5-HIAA värden”.(4 ) Samma år, såg Joseph Mendels och Alan Frazer, forskare vid University of Pennsylvania, på bevisen som hade lett till att Schildkraut lagt fram sin teori och drog slutsatsen: ”den här reviderade litteraturen tyder på att utarmningen av hjärnans noradrenalin, dopamin eller serotonin i sig inte är tillräckligt för att redogöra för utvecklingen av de kliniska syndromet depression”.(5)

1984 studerade NIMH’s utredare återigen teorin av lågt serotonin och blyutredaren James Maas och andra upptäckte att 5-HIAA nivåer varierade kraftigt hos deprimerade patienter. De drog slutsatsen: ”Förhöjning eller förminskning i funktionen av serotonerga systemet i sig är inte sannolikt att förknippas med depression”.(6)

Den sista punkten är i överensstämmelse med en ny och definitiv granskning av all grund-läggande forskning av antidepressiva som publiceras i New England Journal of Medicine.”Ett stort antal studier av noradrenalin och serotonin metaboliter i plasma, urin och cerebro-spinalvätska, liksom post mortem studier av hjärnan hos patienter med depression, har ännu inte identifierat den påstådda bristen tillförlitligt.(7)

Med andra ord, och för att citera den ledande tidskriften The Pharmacological Basis of Therapeutics, data för signalsubstans-hypotesen om förstämnings-syndrom ”är ofullständiga och har inte varit genomgående bra varken diagnostiskt eller terapeutiskt”.

Frånvaron av stödjande bevis har lett till en professionell ”förtroendekris” i teorin om kemisk obalans, som några av nedanstående kommentarer vittnar om:

  • ”Teorin om kemisk obalans som skäl till depression och ångest anses numera som inte giltig enligt många neuroforskare” (Dr David D. Burns, professor i psykiatri, Stanford University)
  • ”Kemisk obalans är en slags förra-århundradet tänkande. Det är mycket mer komplicerat än så. ”(Dr. Joseph Coyle, professor i neurovetenskap vid Harvard Medical School).
  • “Efter årtionden av försök att bevisa [kemisk-obalans teorin], står forskarna fortfarande tomhänta. ”(Marcia Angell, tidigare redaktör för The New England Journal of Medicine).
  • ”Trots pseudovetenskapliga termer som” kemisk obalans ” vet ingen riktigt vad som orsakar psykisk sjukdom. Det finns inget blodprov eller hjärnscanning för egentlig depression. ”(Dr Darshak Sanghavi, klinisk fellow vid Harvard Medical School).
  • ”Vi känner inte till etiologin om någon av de psykiska störningarna i dagsläget.” (Tidigare forskningsdirektör vid American Psychiatric Association).
  • ”Forskning har ännu inte identifierat specifika biologiska orsaker till någon av dessa [mentala] störningar.” (Amerikanska kongressens rapport, med titeln: The Biology of Mental Disorders, New Developments in Neuroscience).
  • ”Resultaten av decenniers studier om utarmning av neurotransmittorer pekar på en ofrånkomlig slutsats, låga nivåer av serotonin, noradrenalin eller dopamin orsakar inte depression.” (Professor Irving Kirsch, Harvard Medical School)
  • ”Vi vet fortfarande inte förhållandet mellan biologi och psykiska sjukdomar.” (Carol Bernstein tidigare president för American Psychiatric Association)
  • ”Patienter har fått diagnosen kemisk obalans, trots att inget test finns för att stödja ett sådant påstående, och det finns inte någon riktig uppfattning om hur en korrekt kemisk balans skulle se ut.” (Dr David Kaiser Psychiatric Times)
  • ”Som en vetenskaplig satsning tycks teorin om att lågt serotonin orsakar depression vara på gränsen till kollaps. Detta är som det ska vara, naturvetenskap är i slutändan att självkorrigera . Idéer måste ge ge vika för bevis. ”(Dr Jonathan Rotten, Psychology Today)
  • “En enkel biologisk reduktion styr alltmer de psykiatriska hönshuset … [vi] har lärt oss att tillskriva psykisk sjukdom till felaktig biokemi i hjärnan, defekter av dopamin eller en brist på serotonin. Det är biobabbel så djupt vilseledande och ovetenskaplig som de psykobabbel den ersatte.” (Andrew Skull, professor i historia i psykiatri, Princeton University, Lancet).(8)

Trots att forskare testat giltigheten om teorin kemisk obalans i över 40 år – och trots bokstavligen tusentals studier – finns det fortfarande ingenting som styrker teorin.

Originalets titel: Myth of the chemical imbalance
© Council for Evidence-based Psychiatry 2014

Källor

1. Schildkraut J.,1965, The catecholamine hypothesis of affective disorders: a review of supporting evidence, American Journal of Psychiatry, 122: 609-22

2. Bowers M., 1969, Cerebrospinal fluid 5-hydroxyindoleacetic acid and homovanillic acid in psychiatric patients, International Journal of Neuropharmacology, 8 255-262

3. Papeschi R., 1971, Homovanillic and 5-hydroxyindoleacetic acid cerebrospinal fluid of depressed patients, Archives of General Psychiatry, 25: 354-58

4. Bowers M., 1974, Lumbar CSF 5-hydroxyindoleacetic acid and homovanillic acid in affective syndromes, Journal of Nervous and Mental Disease, 158: 325-30

5. Mendels J., 1974, Brain biogenic amine depletion and mood, Archives of General Psychiatry, 30: 447- 51

6. Maas J., 1984, Pre-treatment neurotransmitter metabolite levels and response to tricyclic antidepressant drugs, American Journal of Psychiatry, 141: 1159-71

7. Belmaker R.H., Galila Agam, et al., 2008, Major Depressive Disorder, New England Journal of Medicine, 358: 55-68

8. Quoted in Davies J., Cracked: why psychiatry is doing more harm than good (London: Icon (2013))

1 COMMENT

  1. Många mänskor jag träffat, utanför och innanför professioner, hävdar med bestämdhet, att man MÅSTE förenkla. Jag ser detta som ett billigt knep att vinna övertag och annars förlöjliga eller förklara någon som mindre vetande. Tror det hela också kan bottna i en överdriven tro på “evidens”, eller att den naturvetenskapligt influerade vetenskapen kan förklara det som det sekulära inte kan förklara. Som jag ser det är vetenskap idag delvis en business, och delvis mycket politik. Det senare kan visserligen vara bra, om det innehåller visioner, som inte mestadels styrs av ekonomiskt kortsiktighet. Tänker lilla jag.