Summering av STAR*D-skandalen: Allmänheten blev förråd, miljontals skadades och mainstream-medierna svek sitt uppdrag

0
408

Mad in America, 2025-01-04. Av: Robert Whitaker. Svensk översättning: Lasse Mattila

Förra våren verkade det som att historien om STAR*D-skandalen, som Mad in America har rapporterat om i 14 år, äntligen skulle bli uppmärksammad i mainstream-medierna. Alla ingredienser för en stor avslöjande nyhetsartikel fanns på plats – inklusive ett erkännande inifrån psykiatrin om att denna historia var av djup betydelse för hela vårt samhälle.

Men medierna förblev tysta, och nu håller skandalen på att glida in i glömska. Den amerikanska psykiatrin har klarat krisen. Den kommer inte att behöva konfrontera en allmänhet som chockas av nyheten att den ofta citerade 67-procentiga kumulativa återhämtningsfrekvensen – i den “största och längsta studie som någonsin gjorts för att utvärdera depressionsbehandling” – i själva verket var ett resultat av vetenskapligt fusk. Istället för att granskas har denna siffra fått leva vidare i forskningslitteraturen som ett påstått bevis på antidepressiva läkemedlens effektivitet.

Denna skandal utgör ett historiskt vittnesbörd om den amerikanska psykiatrins etiska misslyckande och i förlängningen National Institute of Mental Health:s (NIMH), som USA:s ledande statliga forskningsinstitut för psykisk hälsa, bristande ansvarstagande. När det gäller mainstream-media är detta en berättelse om hur de fullständigt svek allmänheten och tvingades till tystnad av en medicinsk disciplin som i årtionden har använt media för att främja en berättelse som gynnar dess skråintressen men som motbevisas av dess egen vetenskap.

Här följer en sammanfattning av denna skandal och den skada som har orsakats.

Historien som berättades för allmänheten

När NIMH lanserade STAR*D-studien, som kostade 35 miljoner dollar, lovade man att resultaten snabbt skulle spridas och användas för att vägleda den kliniska vården. Det var välkänt att industrifinansierade prövningar av antidepressiva läkemedel använde inklusions- och exklusionskriterier för att välja ut de patienter som mest sannolikt skulle svara bra på läkemedlet, och att 60-90% av patienterna i den verkliga världen inte kvalificerade sig för sådana studier på grund av sådana kriterier. STAR*D-studien skulle genomföras på verkliga patienter, vilket var anledningen till att den skulle vara av så stor betydelse.

“Med tanke på bristen på kontrollerade data (i verkliga patientgrupper) bör resultaten ha en avgörande betydelse för folkhälsan och vetenskapen, eftersom de erhållits i representativa deltagargrupper/-miljöer med hjälp av kliniska hanteringsverktyg som lätt kan tillämpas i den dagliga verksamheten”, skrev STAR*D-utredarna.

STAR*D-studien gav patienterna upp till fyra försök att hitta ett antidepressivt medel eller en kombination av antidepressiva medel som fungerade. Om ett första antidepressivt medel inte hade lett till förbättring efter 12 veckor kunde ett andra antidepressivt medel prövas under ytterligare 12 veckor, och så vidare genom fyra behandlingsnivåer. Varje gång en patient visade sig ha uppnått en förbättring i slutet av en av behandlingsperioderna skickades patienten till en årslång uppföljningsstudie för att se om förbättringen kunde upprätthållas.

Under 2006 publicerade American Journal of Psychiatry (AJP) fyra rapporter om STAR*D:s resultat. I tre av rapporterna beskrevs andelen patienter som blivit bättre efter studiens första och andra steg, och i november samma år publicerades en sammanfattning av resultaten från studien. Sammanfattningen i den sammanfattande rapporten berättade om en terapeutisk framgång:

“Återhämtningsfrekvensen enligt QIDS-SR16 var 36,8%, 30,6%, 13,7% och 13,0% för det första, andra, tredje respektive fjärde akuta behandlingssteget. Den totala kumulativa återhämtningsfrekvensen var 67%.”

NIMH höll sitt löfte om att snabbt sprida studiens resultat och basunerade ut de goda nyheterna i ett pressmeddelande. “Under alla fyra nivåerna blev nästan 70 procent av dem som inte drog sig ur studien symtomfria.”

Denna siffra på “nästan 70%” var det viktigaste resultatet från denna banbrytande studie, och under de följande åren publicerade STAR*D-utredarna och andra ledande personer inom amerikansk psykiatri mängder av artiklar där den 67-procentiga återhämtningsfrekvensen lyftes fram, med grafik som den nedan som sammanfattar resultaten.

Källa: Gaynes et al: Gaynes, et al. “Vad lärde STAR*D oss? Resultat från en storskalig, praktisk, klinisk prövning för patienter med depression.” Psychiatric Services 60 (2009):1439-1445.

Det kliniska protokollet var tydligt: Om det första läkemedlet inte fungerade, prova ett andra, och om det andra inte fungerade, prova ett tredje eller en kombination av läkemedel, och om det inte fungerade, prova ännu en gång med ett annat antidepressivt läkemedel. Nästan 70% av patienterna i den verkliga världen kan förvänta sig att bli “symtomfria” med denna användning av antidepressiva medel.

Granskning av studien

Rapporten från november 2006 beskrev en terapeutisk framgång. Men läsare som var bekanta med STAR*D-artiklarna från tidigare samma år, där resultaten från den första och andra behandlingsnivån presenterades, kunde se att något inte stämde i denna kedja av publikationer. Framför allt hade det angivna antalet kvalificerade patienter ändrats för varje publikation, från som högst 4 041 till som lägst 2 876. Författarna bytte också från att använda HAM-D som det huvudsakliga instrumentet för att bedöma förbättringarna i steg ett till ett instrument som kallas QIDS i novemberartikeln, utan någon förklaring till varför de hade gjort så.

Dessutom, medan sammanfattningen av novemberrapporten berättade om en kumulativ återhämtningsfrekvens på 67%, avslöjade diskussionsavsnittet i dokumentet att detta delvis var en påhittad siffra. Forskarna hade en teori om att de patienter som hoppade av studien skulle ha fått uppnått förbättring i samma takt som de som stannade kvar, om de hade genomgått alla fyra behandlingsstegen. Utifrån detta antagande lade de till dessa imaginära förbättringar i sin räkning av patienter som hade blivit bra. Utan dessa imaginära förbättringar skulle den rapporterade återhämtningsfrekvensen i artikeln från november 2006 ha varit cirka 50%.

Det fanns en annan varningsflagga. I rapporten framgick det inte hur stor andel av patienterna som var fortsatt bättre efter ettårsuppföljning. Hur många av dem som hade blivit symtomfria förblev bra? Allt som STAR*D-utredarna skrev var att återfallsfrekvensen under uppföljningen var högre för dem som hade gjort flera försök att återhämta sig. De publicerade en graf som påstods visa hur stor andel av de 1 518 patienter i uppföljningsstudien som förblev bättre, men eftersom det inte fanns någon diskussion om hur grafiken skulle läsas var det omöjligt att förstå siffrorna.

Trots att dessa varningssignaler fanns i artikeln från november 2006, skulle de flesta sannolikt ha slutat ifrågasätta STAR*D-resultaten om det inte vore för psykologen Ed Pigotts ihärdiga granskningsarbete. Han kunde se att något inte stämde. När han genom en begäran om utfående av allmän handling fick tag på STAR*D-protokollet, kunde han och hans kollegor – med start i en artikel från 2009 – i detalj visa hur forskarna bakom STARD hade avvikit från protokollet för att överdriva de rapporterade återhämtningsfrekvenserna.

I en artikel från 2010 förklarade Pigott och hans kollegor även grafiken som visar ettårsresultaten. Av de 4 041 patienter som ingick i studien var det endast 108 som hade återhämtat sig och sedan förblivit bra fram till studiens slut efter ett år. Detta motsvarade en dokumenterad ‘stay-well rate’ på 3%. Alla de övriga patienterna hade antingen aldrig blivit bättre, blivit bättre och sedan återfallit i depression eller hoppat av studien. Detta var ett resultat som inte alls stämde överens med den “kumulativa återhämtningsfrekvensen” på 67% som presenterades för allmänheten som bevis på att antidepressiva läkemedel är effektiva.

Mad in Americas recension av Pigotts artikel från 2010 hade titeln: “STAR * D-skandalen: En ny studie sammanfattar allt” (The STAR*D Scandal: A New Paper Sums It All Up). År 2011 publicerade Pigott ett dokument med titeln “STAR*D: A Tale and Trail of Bias”, som i detalj redogjorde för protokollöverträdelserna, och Mad in America publicerade de dokument som han hade erhållit genom att begära ut allmänna handlingar. Allmänheten hade nu enkel tillgång till källdokument som berättade om hur STAR*D-utredarna hade avvikit från protokollet för att få fram sin uppblåsta 67-procentiga återhämtnigsfrekvens.

Pigott och hans kollegor publicerade 2015 och 2018 artiklar om STAR*D-studien, och varje gång granskade Mad in America artiklarna. I vår bok Psychiatry Under the Influence från 2015 skrev Lisa Cosgrove och jag ingående om STAR*D-skandalen. Den fungerade som ett exempel på den ”institutionella korruptionen” inom psykiatrin, driven av både läkemedelsindustrins och psykiatrins egna intressen.

Trots att Pigott och hans kollegor publicerade sina resultat i fackgranskade vetenskapliga tidskrifter förblev mainstream-media tysta om denna utmaning av STAR*D:s resultat. Istället citerade vanliga medier, som The New Yorker, STAR*D som bevis för antidepressiva medels effektivitet. Såvitt jag kan se var det enda undantaget från denna medietystnad när Medscape rapporterade om Pigotts artikel från 2010, och denna rapport bekräftade att 3% ”stay-well-graden” var korrekt.

Även om det fanns skribenter, som Bruce Levine, som skrev om STAR*D på andra webbsidor, som CounterPunchv, förblev mainstream-medierna tysta. The New York Times, The Washington Post, Los Angeles Times och så vidare. Pigotts dekonstruktion av studien, som var välkänd för Mad in Americas läsare, hamnade inte i några större publikationer.

RIAT-omanalysen

År 2019 fick Pigott och hans kollega Jay Amsterdam, som är professor emeritus i psykiatri vid UPENN, tillgång till data på patientnivå från STAR*D-studien genom initiativet Restoring Invisible and Abandoned Trials (RIAT). Detta initiativ hade inrättats 2013 för att göra det möjligt för forskare att omanalysera data från offentligt finansierade studier, särskilt när det fanns anledning att tro att de ursprungliga resultaten kan ha rapporterats på ett felaktigt sätt. De andra medlemmarna i deras team var Thomas Kim, Colin Xu och Irving Kirsch.

En RIAT-omanalys innebar att deras publicerade resultat skulle få en samhällelig godkännandestämpel för att korrigera forskningsprotokollet. Pigott och hans medarbetare kunde nu gå igenom fallrapporterna för var och en av de 4 041 patienter som ingick i studien och bedöma deras framsteg genom studien. Deras HAM-D-poäng vid baslinjen, om deras HAM-D-poäng visade att de hade blivit bättre i slutet av ett av behandlingsstegen, och om de hade hoppat av innan de hade blivit bättre. De kunde sammanställa dessa resultat genom att följa det ursprungliga fastställda protokollet.

STAR*D-utredarna hade i sin rapport från november 2006 angett att 67% av patienterna hade återhämtat sig i slutet av alla fyra behandlingsnivåerna (2 460/3 671). I en artikel som publicerades i BMJ Open i augusti 2023 konstaterade Pigott och medarbetare att om protokollet hade följts skulle 1 089 av 3 110 patienter rapporterats ha återhämtat sig efter alla fyra behandlingsstegen (35%).

Med tillgång till data på patientnivå kunde Pigott och hans medarbetare dessutom publicera en exakt beräkning av hur var och en av de tre protokollöverträdelserna hade använts av STAR*D-utredarna för att blåsa upp återhämtningsfrekvensen.

  1. Det fanns 607 patienter som deltog i studien men som inte var tillräckligt deprimerade för att vara berättigade till studien (studien krävde en baslinjepoäng på HAM-D på 14 eller högre), och ytterligare 324 som saknade en baslinjepoäng. I sin första rapport om förbättring efter den första behandlingsfasen hade STAR*D-utredarna med rätta noterat att dessa 931 patienter inte uppfyllde kvalifikationskriterierna och därmed inte var “utvärderingsbara” patienter. STAR*D-utredarna smög dock in denna grupp på 931 patienter i sin räkning av förbättringar när de rapporterade resultaten från nivå två, och de fortsatte att inkludera denna grupp som “utvärderingsbara” patienter när de publicerade sin kumulativa återhämtningsfrekvens i november 2006. Detta innebar att 570 patienter lades till i deras räkning av patienter som blivit bättre.
  2. I protokollet angavs att HAM-D skulle användas för att bedöma förbättringar. Vid klinikbesöken skulle klinikerna också administrera ett oblindat verktyg, Quick Inventory of Depressive Symptomatology (QIDS), för att bedöma hur patienterna mådde. Eftersom studien var avsedd att efterlikna vård i det verkliga livet skulle detta instrument användas för att bedöma om doserna skulle ändras och om andra läkemedel – till exempel sömnläkemedel – skulle ordineras. I ursprungliga protokollet angavs uttryckligen att “forskningsresultat inte samlas in på kliniken” och att QIDS därför inte skulle användas som ett resultatinstrument. I sin rapport från november 2006 använde dock STAR*D-utredarna QIDS-poängen för att rapportera återhämtningsfrekvenser, utan att nämna HAM-D-poängen. Denna övergång till ett oblindat instrument, ett instrument som inte skulle användas för att rapportera forskningsresultat, ökade antalet remitterade patienter med 195.
  3. Även om det ursprungliga protokollet inte innehöll några uppgifter om hur avhopp skulle räknas, angavs i en artikel från 2004 av STAR*D-utredarna att patienter som saknade poäng på HAM-D i slutet av varje behandlingssteg “antogs inte ha någon förbättring”. Detta innebar att de skulle betraktas som misslyckade i behandlingen. Som nämnts ovan antog STAR*D-utredarna istället att om de patienter som hoppat av studien hade stannat kvar i alla fyra behandlingsnivåerna, skulle de ha blivit bättre i samma takt som de som stannade kvar i studien. Detta tankeexperiment, som förvandlade “behandlingsmisslyckanden” till patienter som blivit bättre, innebar att antalet patienter som blivit bättre ökade med ytterligare 606.

Med dessa tre protokollöverträdelser (och ytterligare en mindre) ändrade STAR*D-utredarna återhämtningsekvationen från 1 089/3 110 (35%) till en ekvation på 2 460/3 671, en återhämtningsfrekvens på 67%. Överträdelserna av protokollet ökade antalet patienter som blivit bättre med 1 371, vilket innebär att 56% av de rapporterade förbättringarna berodde på dessa bedrägerier.

Medierna förblir tysta

I september 2023 publicerade MIA en lång rapport med titeln “The STAR*D Scandal: Vetenskapligt tjänstefel i stor skala.” (The STAR*D Scandal: Scientific Misconduct on a Grand Scale). Vi lade också upp en namninsamling på change.org där vi krävde att American Journal of Psychiatry (AJP) skulle dra tillbaka uppsatsen från 2006. Även om AJP:s chefredaktör Ned Kalin ignorerade vår petition, som hade undertecknats av mer än 2000 personer, verkade den ändå väcka en reaktion. I december publicerade AJP en kommentar av John Rush, huvudansvarig forskare för STAR*D-studien, tillsammans med fyra av hans kollegor. Kommentaren var ett försök att försvara deras artikel från november 2006.

Deras svar till Pigott och kollegorna, arrogant i tonen, avslöjade ett fullständigt förakt för sanningen.

Den mest graverande överträdelsen som Pigott och hans medarbetare hade identifierat var hur STAR*D-utredarna räknade förbättringar. De inkluderade 931 patienter som antingen saknade en HAM-D-poäng vid baslinjen eller, baserat på sin HAM-D-poäng, inte var tillräckligt deprimerade för att kvalificera sig för studien.

Som STAR*D-utredarna hade medgett i sin rapport om resultaten i steg ett var denna grupp inte “utvärderingsbara” patienter. I sin kommentar med titeln “The STAR*D Data Remain Strong: Reply to Pigott et al.” anklagade STAR*D-utredarna Pigott och hans kollegor för att tillämpa “post-hoc-kriterier” (i efterhand bestämda kriterier, red. anm.) för att felaktigt ta bort dessa patienter från sin omanalys av återhämtningsfrekvensen.

De skrev:

“Det analytiska tillvägagångssättet som Pigott tillämpar har betydande metodologiska brister … totalt 941 patienter som ingick i våra ursprungliga analyser togs bort från Pigotts och hans kollegors omanalyser baserat på deras post-hoc-kriterier. Skälet till att dessa deltagare togs bort från den longitudinella analysen verkar spegla en allvarlig missuppfattning av syftet med Rushs och hans kollegors artikel. Den stora skillnaden i remissionsfrekvens som uppstod är sannolikt ett resultat av att Pigott och hans kollegor uteslöt hundratals patienter med låga symtompoäng vid tidpunkten för studiens avslutande.”

Och..:

“Effektivitetsstudier syftar genom sin utformning till att vara mer inkluderande och mer representativa för verkliga förhållanden än effektstudier. Genom att ta bort data från över 900 studiedeltagare från sina omanalyser misslyckades Pigott och hans kollegor med att belysa syftet med inkludering. Det verkar som om författarna skapade regler för att i efterhand definiera vilka försökspersoner som skulle inkluderas, vilket utelämnade många försökspersoner som upplevde stora förbättringar under en eller annan av studiens nivåer.  På så sätt blir urvalet snedvridet och underskattar den faktiska återhämtningsfrekvensen.”

Och ännu mer:

“Det verkar som om [Pigott et al] skapade regler för att i efterhand definiera vilka och vad som skulle ingå.”

Genom att publicera denna kommentar hade AJP nu lagt till sitt namn i skandalen. Pigott och hans kollegor hade specifikt beräknat utfall enligt protokollet. Detta var hela poängen med deras RIAT-omanalys. Trots detta presenterade AJP nu en anklagelse för sina läsare som uppenbarligen var falsk. Rush och hans kollegor, tillsammans med AJP, verkade räkna med att läsarna antingen inte skulle vara tillräckligt nyfikna för att läsa Pigotts artikel eller att de, även om de gjorde det, skulle avfärda den eftersom den ifrågasatte etablerade synsätt inom deras yrkesområde. De förlitade sig på att STAR*D-författarna – viktiga opinionsledare inom depressionsfältet – skulle tas på sitt ord och antas tala sanning.

För dem som hade läst Pigotts artikel och förstått dess RIAT-definierade metodik var det samtidigt uppenbart att STAR*D-utredarna inte kunde ge någon ärlig förklaring för att försvara sin artikel från november 2006. Istället hade de hittat på denna “post hoc”-anklagelse i ett försök att ifrågasätta Pigotts och hans kollegors trovärdighet. Detta verkar uppfylla de juridiska kriterierna för förtal, med tanke på att både STAR*D-författarna och AJP visste att Pigott och hans kollegor inte hade gjort något sådant.

Det faktum att Rush och hans kollegor publicerade sin kommentar var dock ett tecken på att skandalen var på väg att bli känd för allmänheten. Strax efter att deras kommentar dök upp i AJP publicerade Psychiatric Times en omslagshistoria om Pigotts studie. Den hade titeln ”STAR*D störtat från tronen?” (orig. ”STAR*D Dethroned?”) med ingressen “Sedan 2006 framstår STAR*D som en ikon som vägleder behandlingsbeslut för egentlig depression. Men vad händer om den är trasig?” (orig. “Since 2006, STAR*D stands out as an icon guiding treatment decisions of major depressive disorder. But what if it is broken?”). Det var i detta ögonblick som det verkade som om tystnaden i mainstream-media skulle brytas.

I sin essä redogjorde John Miller, redaktör för Psychiatric Times, för den inverkan STAR*D haft på psykiatrin. “För oss inom psykiatrin är detta, om BMJ-författarna har rätt, ett enormt bakslag, eftersom alla publikationer och politiska beslut som baseras på STAR*D-fynden och som blivit klinisk dogm sedan 2006 måste granskas, omprövas och eventuellt dras tillbaka”, skrev han.

Vid denna tidpunkt var alla ingredienser för en sensationell nyhetsartikel på plats. Detta var ett erkännande från psykiatrin om att det var angeläget att granska Pigotts omanalys. Om analysen visade sig hålla, skulle det stå klart att förskrivare av antidepressiva medel – och hela samhället – hade blivit allvarligt vilseledda av STAR*D-utredarna. Konsekvensen av detta skulle vara en betydande samhällelig skada.

Efter att Psychiatric Times hade uttalat sig skickade flera personer e-post till redaktörer på stora tidningar och berättade om den pågående skandalen och uppmanade dem att skriva om saken. Och om medierna behövde någon ytterligare anledning att skriva om historien så kom den i mars 2024, då psykiatrikerna Nicolas Badre och Jason Compton publicerade ett brev i Psychiatric Times med titeln ”STAR*D: Det är dags för försoning och tillbakadragande” (orig. ”STAR*D: It’s Time to Atone and Retract”). De redogjorde i detalj för etiska plikten som psykiatrin nu stod inför.

“STAR*D har haft en enastående genomslagskraft och citeras flitigt i våra läroböcker … Vissa kanske tycker att det är trivialt att konstatera att antidepressiva läkemedel är effektiva hos 67% av patienterna, men effekten av antidepressiva läkemedel var inte lika allmänt accepterad före STAR*D. STAR*D har mer än någonsin tidigare bidragit till att mätta de psykiatriska läroböckerna, vilket har stärkt denna uppfattning.”

Och..:

“Vi anser att STAR*D:s betydelse och dess konsekvenser för det psykiatriska området är alltför allvarliga för att avfärdas. STAR*D citeras och används alltför ofta för att motivera nuvarande förskrivningspraxis.”

“Det anseende som vårt område åtnjuter i den moderna medicinens tidsålder vilar på trovärdigheten i våra vetenskapliga strävanden. Den riktning vårt fält historiskt har följt har alltför ofta dikterats av dogmer snarare än av evidens. Vi bör inte fortsätta att göra detta misstag.”

“Även utanför den akademiska världen har psykiatrin utsatts för mer granskning från allmänheten än något annat medicinskt område. En del av denna kritik har varit obefogad, men mycket av den har varit välförtjänt. Det bästa försvaret för vårt område på denna arena verkar vara att vi håller oss till de högsta principerna för hederlighet.”

“Slutligen, och viktigast av allt, har vi en etisk skyldighet gentemot våra patienter att ta en ärlig titt på de bevis som härrör från vår forskning när vi fattar beslut som kommer att påverka deras mentala hälsa. Våra patienter, vår bransch och vår integritet kräver en bättre förklaring av vad som hände i STAR*D än vad som hittills har lämnats. I brist på detta är den bästa återstående åtgärden ett tillbakadragande av studien.”

Berättelsen var serverad för medierna, med dokumenten prydligt uppradade. Den ursprungliga rapporten från 2006 med de varningstecken som nu kunde identifieras. Ed Pigotts ihärdiga jakt på “sanningen”. RIAT-analysen som publicerades i en ansedd tidskrift och som identifierade de protokollbrott som STAR*D-utredarna hade använt för att kraftigt blåsa upp återhämtningsfrekvensen. Brevet från Rush och hans kollegor som försvarade deras arbete och som lätt kunde visas sakna trovärdighet. Och slutligen, artikeln i Psychiatric Times som berättade om den extraordinära inverkan som STAR*-studien hade haft på förskrivningsrutinerna. Det fanns en lista över personer att intervjua. När det gällde att konkretisera den skada som hade uppstått kunde reportrar intervjua patienter som hade fått antidepressiva läkemedel utskrivna sedan 2006. De kunde fråga patienterna: Skulle du ha fattat ett annat beslut om din medicinering om du hade känt till de verkliga STAR*D-resultaten, inklusive att endast 3 % fortfarande mådde bra efter ett år?

Men trots att redaktörer på stora tidningar kontaktades och Pigott och Amsterdam hade kontakt med en och annan reporter, gick månaderna utan att några artiklar om STAR*D-skandalen publicerades i massmedia. Och för varje månad som gick av tystnad började möjligheten att allmänheten någonsin skulle få reda på denna skandal att försvinna.

I oktober skickade Pigott och hans kollegor ett brev till AJP:s redaktör Ned Kalin, där de redogjorde för de “vetenskapliga fel” som fanns i artikeln från november 2006 och som berättade om en 67-procentig återhämtningsfrekvens. De krävde också att artikeln skulle dras tillbaka. Med tanke på att det kom från författarna till omanalysen gav denna begäran om tillbakadragande medierna ännu en möjlig nyhetskrok för historien.

Mad in America publicerade en kopia av Pigotts och hans kollegors brev och begäran om återkallelse av studien, men medietystnaden fortsatte. Kalin svarade aldrig på brevet. Nu har det gått nästan 18 månader sedan Pigott och hans kollegor publicerade sin RIAT-omanalys. Det verkar därmed som att denna skandal aldrig kommer att spridas utanför Mad in America-”ghettot”. Med andra ord: medan skandalen är välkändför våra läsare, kommer den att förbli okänd för allmänheten.

Pigott, Amsterdam och kollegorna fortsätter sin analys av data på patientnivå i STAR*D-studien och granskar påståenden som STAR*D-utredarna har gjort i andra artiklar som de har publicerat. Deras pågående arbete kommer säkert att avslöja andra aspekter av denna skandal, till exempel att STAR*D-utredarna inte har rapporterat allvarliga biverkningar och läkemedelsinducerade självmordstankar. Det verkar dock osannolikt att sådana framtida rapporter kommer att få mainstream-media att agera, med tanke på att de uppenbara vetenskapliga fel som avslöjades av deras RIAT-omanalys inte gjorde det.

Det verkar alltså som om den amerikanska psykiatrin kommer att klara krisen och undvika att behöva stå till svars inför allmänheten för sina vetenskapliga felaktigheter och för att ha marknadsfört en falsk 67-procentig återhämtningsgrad till allmänheten. Istället kommer den 67-procentiga återhämtningsfrekvensen att finnas kvar i forskningslitteraturen, redo att citeras av media i artiklar om fördelarna med antidepressiva medel.

Den 10 december berättade New York Times i en artikel med titeln “7 saker som alla borde veta om antidepressiva medel” (orig. ”7 Things Everyone Should Know About Antidepressants”)ännu en gång för läsarna att “en stor studie av flera antidepressiva läkemedel visade att hälften av deltagarna hade förbättrats efter att ha använt antingen det första eller andra läkemedlet som de försökte, och nästan 70 procent av människorna hade blivit symtomfria av det fjärde antidepressiva läkemedlet.”

Så löd nyheten som New York Times fann lämplig att trycka.

Ett avgörande ställningstagande från den amerikanska psykiatrin

Denna skandal ställde den amerikanska psykiatrin, och i förlängningen även National Institute for Mental Health (NIMH), USA:s ledande statliga forskningsinstitut för psykisk hälsa, inför ett existentiellt ställningstagande. Ett ställningstagande som skulle definiera deras relation till samhället. Skulle den amerikanska psykiatrin göra det rätta och undersöka om rapporten från november 2006 om STAR*D-resultaten borde dras tillbaka?

Det var allt som John Miller och Psychiatric Times krävde av American Journal of Psychiatry och “fältet” psykiatri. Starta en offentlig utredning av denna fråga och avgöra om artikeln ska dras tillbaka.

Normerna för tillbakadragande av en artikel i en medicinsk tidskrift är tydliga. I en artikel från 2011 om tillbakadragande i en medicinsk tidskrift konstateras följande:

“Artiklar kan dras tillbaka om deras resultat inte längre anses trovärdiga på grund av vetenskaplig oredlighet eller fel, om de plagierar tidigare publicerat arbete eller om de bryter mot etiska riktlinjer. . .  Även om tillbakadragningar är relativt sällsynta är processen viktig för att korrigera litteraturen och upprätthålla förtroendet för den vetenskapliga processen.”

Det här fallet uppfyller kriterierna. Den 67-procentiga återhämtningsfrekvensen som publicerades i AJP i november 2006 kunde inte längre “betraktas som trovärdig på grund av vetenskaplig oredlighet”. En återkallelse av artikeln var “nödvändig för att korrigera litteraturen och upprätthålla förtroendet för den vetenskapliga processen”.

World Association of Medical Editors är en global organisation som samlar medicinska tidskriftsredaktörer för att främja höga redaktionella standarder och god vetenskaplig publiceringssed. I sin “Professional Code of Conduct” anger organisationen specifikt att: “Redaktörer bör korrigera eller dra tillbaka publikationer vid behov för att säkerställa integriteten i det vetenskapliga underlaget. De ska också följa upp alla anklagelser om felaktigt beteende som rör forskningen, granskaren eller redaktören tills ärendet är löst.”

Slutligen är det uppenbart att detta är en berättelse om forskningsbedrägeri. Det finns en uppenbar avsikt att vilseleda. Att 931 personer som inte var kvalificerade till studien inkluderades i sammanställningen av förbättringar är inte ett exempel på ett omedvetet vetenskapligt misstag. Snarare smögs denna grupp av icke kvalificerade patienter tillbaka till listan över utvärderingsbara patienter för att blåsa upp den kumulativa återhämtningsfrekvensen. Övergången från att använda HAM-D för att bedöma återhämtningsfrekvensen till QIDS-instrumentet, som enligt protokollet uttryckligen inte skulle användas för att bedöma utfall, är ett annat tydligt exempel på en avsikt att vilseleda.

Det finns tre huvudkategorier av oredlighet i forskning – fabricering, förfalskning och plagiering. Och detta är ett fall av “förfalskning” av resultat, i motsats till “fabricering” av data. Förfalskning definieras som “manipulering av forskningsmaterial, utrustning eller processer, eller ändring eller utelämnande av data eller resultat så att forskningen inte är korrekt representerad i forskningsprotokollet”.

Badres och Comptons brev med rubriken ”STAR*D: Det är dags för försoning och tillbakadragande” sammanfattar på bästa sätt den etiska utmaning som RIAT-analysen innebar för den amerikanska psykiatrin. Nyckelordet de använde var “atone” (ev. försoning), som naturligtvis har en betydelse som härrör från bibliska skrifter. I Bibeln är försoning, som en online-definition säger, “processen att fixa relationer som har brutits av felaktiga handlingar”. Det är ett framträdande begrepp inom både judendomen och kristendomen, där det hänvisar till idén att människor måste sona sina synder mot Gud.”

I fallet STAR*D kunde förfalskningen av resultaten ses som en “synd” mot vetenskapens normer, vilket försämrade “relationen” mellan en medicinsk profession och den allmänhet som den är tänkt att tjäna. Badre och Compton hävdade att i avsaknad av en övertygande förklaring från STAR*D-utredarna till deras protokollöverträdelser, måste fältet, för att reparera sin relation till allmänheten, erkänna sin förfalskning av data och dra tillbaka studien. Detta så att den inte längre färgade evidensbasen för antidepressiva läkemedel.

Det kommer inte att bli någon försoning

STAR*D-skandalen kan tyckas vara en “engångsföreteelse” av förfalskning, men den kan bäst beskrivas som ett irriterande kapitel i en större berättelse om hur den amerikanska psykiatrin misslyckats med att fullgöra sin plikt att vara en trogen förmedlare av vetenskapliga rön till den amerikanska allmänheten. Detta har varit särskilt sant när det gäller dess kommunikation till allmänheten om depression och fördelarna med antidepressiva läkemedel.

Detta pågående misslyckande kan spåras tillbaka till publiceringen av DSM-III år 1980, då den amerikanska psykiatrin antog en “sjukdomsmodell” för att kategorisera och behandla psykiskt lidande. Vid den tidpunkten lanserade American Psychiatric Association (APA) en PR-kampanj för att sälja in den nya modellen till allmänheten (en kampanj som till stor del finansierades av läkemedelsföretag). Allmänheten informerades om att forskning hade visat att psykiskt lidande handlade om sjukdomar i hjärnan och att det fanns anledning att tro att de berodde på kemiska obalanser. Vi fick veta att psykofarmaka löste dessa kemiska obalanser, precis som insulin mot diabetes.

Detta var en berättelse om ett stort medicinskt framsteg. Den andra generationens antidepressiva läkemedel, de så kallade SSRI-läkemedlen, började med Prozacs introduktion på marknaden 1988. SSRI hyllades som genombrottsmediciner, liksom den andra generationens “atypiska” antipsykotika läkemedel. Under tiden flödade läkemedelspengar till APA för att främja denna sjukdomsmodell, och till akademiska psykiatriker som fungerade som deras “key opinion leaders”.

Den amerikanska allmänheten organiserade sitt tänkande och sin användning av psykiatriska tjänster kring denna berättelse om ett stort medicinskt framsteg. Diagnostiseringen av depression och andra psykiska störningar ökade dramatiskt, och så även förskrivningen av psykofarmaka. Utgifterna för psykofarmaka i USA steg från cirka 800 miljoner dollar 1987 till nästan 40 miljarder dollar 20 år senare.

Detta var den styrande offentliga berättelsen när STAR*D-studien genomfördes. År 2005, ett år innan STAR*D-rapporterna publicerades, publicerade APA ett pressmeddelande där man berättade om hur en undersökning hade visat att “75 procent av konsumenterna tror att psykiska sjukdomar vanligtvis orsakas av en kemisk obalans i hjärnan”. Detta, sa APA:s ordförande Steven Sharfstein, var bevis på “goda nyheter för [allmänhetens] förståelse för psykisk hälsa”. En psykiater är, enligt pressmeddelandet, en “specialist som är särskilt utbildad för att diagnostisera och behandla kemiska obalanser”.

Samma år publicerade APA en brischyr, “Let’s Talk Facts About Depression”, som levererade samma budskap: “Antidepressiva läkemedel kan förskrivas för att korrigera obalanser i nivåerna av kemikalier i hjärnan.”

Men medan den amerikanska psykiatrin informerade allmänheten om antidepressiva och andra psykofarmakas underverk, berättade den vetenskapliga litteraturen en helt annan historia om fördelarna med “sjukdoms”-modellen för vård. Forskarna lyckades inte hitta bevis för att personer som diagnostiserats med allvarliga psykiska störningar led av en kemisk obalans. Psykofarmaka, i stället för att åtgärda kända kemiska obalanser, visade sig istället framkalla avvikelser i neurotransmittorfunktionen. Dessutom visade NIMH-studier på dåliga långsiktiga resultat.

När det gäller antidepressiva läkemedel visade en sökning i den vetenskapliga litteraturen – litteratur som publicerats före 2006 – att det finns en del att berätta:

  • 1984 rapporterade NIMH att man i en studie av deprimerade patienter inte hade lyckats finna bevis för att en skada i det serotonerga systemet var en primär orsak till depression. Detta var det första av många sådana misslyckanden, och i den tredje utgåvan av APA:s Textbook of Psychiatry, som publicerades 1999, erkändes detta faktum och man skrev att årtionden av forskning “inte har bekräftat monoaminutarmningshypotesen” (serotonin är en monoamin). År 2005 skrev Kenneth Kendler, chefredaktör för Psychological Medicine, att “Vi har jagat efter stora enkla neurokemiska förklaringar till psykiatriska störningar och inte hittat dem.”
  • Före introduktionen av antidepressiva läkemedel ansågs depression ha ett episodiskt förlopp. Epidemiologiska studier på 1980-talet visade dock att depression nu hade ett mer kroniskt förlopp, vilket fick åtminstone några att oroa sig för att antidepressiva läkemedel skulle orsaka en kronifiering av tillståndet. År 1994 skrev den italienske psykiatern Giovanni Fava: “Antidepressiva läkemedel mot depression kan vara till nytta på kort sikt, men förvärrar sjukdomsförloppet på lång sikt genom att öka den biokemiska sårbarheten för depression … Användning av antidepressiva läkemedel kan driva sjukdomen till ett mer elakartat förlopp som inte kan behandlas.”
  • När vårt samhälle började använda SSRI-läkemedel ökade invaliditeten till följd av affektiva sjukdomar dramatiskt. En anledning till detta var att SSRI-preparaten visade sig öka risken för att en person med unipolär depression skulle drabbas av en manisk episod och få diagnosen bipolär sjukdom. Enn diagnos med en mycket mindre gynnsam prognos. I en NIMH-studie från 1995, där man följde upp hur det gick för deprimerade personer med och utan medicinering under en sexårsperiod, fann man att de som “behandlades” för sjukdomen löpte tre gånger större risk än den obehandlade gruppen att drabbas av “upphörande” av sin “huvudsakliga sociala roll” och nästan sju gånger större risk att bli “arbetsoförmögna”.

  • Före STAR*D-studien hade NIMH finansierat två mindre studier som gav en jämförelse av ettårsresultat för medicinerade och omedicinerade patienter i den “verkliga världen”. I en studie av 118 öppenvårdspatienter som fick bästa möjliga kliniska vård svarade endast 26% på det antidepressiva läkemedlet under det första behandlingsåret (vilket innebär att deras symtom minskade med minst 50% på en skattningsskala), och endast cirka hälften av den gruppen hade ett “ihållande förbättring”. Endast 6 % av patienterna såg sin depression helt försvinna för att aldrig återvända under den årslånga studien. I en studie av 84 patienter med omedicinerad depression hade 85 procent av patienterna tillfrisknat efter ett år. Dessa två NIMH-studier gav resultat som var raka motsatser: 6% återhämtning för dem som behandlades med antidepressiva medel och 85% återhämtning för dem som undvek läkemedlen.

Det vetenskapliga underlaget gav anledning att förutse att STAR*D-resultaten skulle bli dåliga och öka oron för att antidepressiva medel på längre sikt ökade sannolikheten för att den medicinerade depressionen skulle bli kronisk. Det var också vad RIAT:s omanalys av patientdata visade. Endast 35% återhämtade sig efter fyra behandlingsnivåer, och endast en liten handfull av de 4 041 som ingick i studien hade en ihållande förbättring efter ett år.

STAR*D-utredarna hade dock investerat i berättelsen om hur antidepressiva läkemedel var en effektiv behandling. Detta var den berättelse som deras yrkesgrupp hade drivit, och de hade också omfattande kopplingar till de läkemedelsföretag som sålde antidepressiva, där de fungerade som deras ”key opinion leaders”. De 12 STAR*D-författarna listade sammanlagt 151 jävsförbindelser till läkemedelsföretag. Åtta av de tolv hade kopplingar till Forest, tillverkaren av Celexa, det studieläkemedel som gavs i studiens första steg.

I stället för att rapportera resultat som skulle undergräva den offentliga berättelsen om framsteg, räddade STAR*D-utredarna denna berättelse och gav den till och med en starkare grund genom att rapportera att nästan 70% hade blivit “symtomfria” i slutet av de fyra behandlingsstegen. De dolde också ettårsresultaten och gav ingen information om de allvarliga biverkningar som patienterna kan ha upplevt (även om sådan information faktiskt samlades in under studien). Som en följd av detta var den enda “evidensbaserade” informationen som framkom i studien den “nästan 70-procentiga” återhämtningsfrekvensen.

Som Badre och Compton föreslog i sitt brev gav RIAT-omanalysen faktiskt psykiatrin en möjlighet att “sona” för sina tidigare synder, inklusive förfalskningen av resultaten i STAR*D-studien. Som de skrev har psykiatrin “en etisk skyldighet gentemot våra patienter att ärligt granska den evidens som vår forskning har genererat när vi fattar beslut som påverkar deras mentala hälsa.” Om AJP, APA och NIMH som svar på RIAT-omanalysen hade inlett en utredning i denna fråga och offentliggjort den, skulle det ha varit ett bevis på att psykiatrin – när den gick vidare – faktiskt uppfyllde sin “etiska skyldighet att ärligt granska den evidens som vår forskning har genererat.”

Men att förvänta sig att det skulle hända var som att vissla i vinden.

Vi kan nu se att den amerikanska psykiatrin har valt att inte ta den chansen. Istället har man valt att fortsätta på den inslagna vägen sedan mer än 40 år tillbaka, att prioritera sina skråintressen framför sin “etiska plikt” gentemot allmänheten. Detta val framgår av det brev som STAR*D-utredarna publicerade och i vilket de felaktigt anklagade Pigott och hans kollegor för att ha använt “post-hoc-kriterier” för att minska antalet kumulativa remissioner/förbättringar bland patienterna. Det syns också i det faktum att AJP:s chefredaktör, Ned Kalin, inte ens brydde sig om att svara på brevet från Pigott och Amsterdam, där de begärde att artikeln från november 2006 – och andra STAR*D-artiklar – skulle dras tillbaka.

Det vi därmed kan konstatera är att de förfalskade resultaten kommer att finnas kvar i litteraturen, och det kommer inte att finnas någon försoning för fältets synder.

Även medierna sviker oss

Även om det kan verka svårt att förstå mediernas tystnad, med tanke på den dokumentation som finns om STAR*D-skandalen, finns det en historia som kan bidra till att förklara den. Mediernas återhållsamhet med att rapportera om resultat som hotar skråets intressen är inte ny, och dess rötter finns i en strategi som antogs av läkemedelsindustrin och dess opinionsbildare för mer än 30 år sedan.

Efter att ha publicerat DSM-III förstod APA att man behövde uppvakta medierna för att marknadsföra sin sjukdomsmodell. Det gjorde man på flera sätt, bland annat genom att regelbundet hålla “mediadagar” för att berätta om fältets framsteg när det gällde att förstå biologin bakom psykiska störningar. Men också genom att att dela ut priser till medier som publicerade artiklar som berättade om sådana framsteg. 1988 lanserade Eli Lilly sitt antidepressiva läkemedel Prozac  på marknaden (i Sverige säljs Prozac under det generiska namnet Fluoxetin, red. anm.). Snart hyllades det i medierna som ett genombrottsläkemedel, med berättelser om hur det åtgärdade en kemisk obalans i hjärnan. Pillret dök till och med upp på tidningsomslag.

Eli Lilly – och i förlängningen den amerikanska psykiatrin – ställdes dock snart inför en PR-kris. I kliniska prövningar hade Prozac visat sig framkalla självmords- och våldstankar hos ett betydande antal patienter. 1990 hade så många människor fått en dålig reaktion på Prozac att en Prozac Survivors Support Group hade bildats. Många som skadats av läkemedlet hade tagit sina klagomål till advokater, och på sommaren samma år fångade särskilt en rättegång allmänhetens uppmärksamhet. Fem veckor efter att ha börjat med Prozac gick Joseph Wesbecker in på ett tryckeri i Louisiana där han arbetade och öppnade eld med ett AK-47 automatgevär, dödade åtta och skadade 12. Offren för skjutningen och deras familjer stämde Eli Lilly, och plötsligt var “genombrottet glans” runt Prozac i fara.

Sedan fick Eli Lilly det genombrott de behövde. Citizens Commission on Human Rights (CCHR), som var knuten till Scientologirörelsen, utfärdade ett pressmeddelande där man uppmanade kongressen att förbjuda denna “mördardrog”. Eli Lilly slog snabbt till, eftersom man nu hade en metod för att misskreditera denna oro. “Dessa stämningar drivs på av scientologigruppen, som har en historia av att kritisera användningen av psykiatriska läkemedel”, hette det.

Eli Lilly finslipade ett budskap i fyra punkter till medierna. Detta var en fråga som togs upp av scientologer; omfattande kliniska prövningar hade visat att Prozac var säkert och effektivt; de självmordsrelaterade och mordiska händelserna berodde på sjukdomen och inte på läkemedlet; och människor som skulle kunna få hjälp skräms bort från behandling av sådan kritik, och det var detta som var det verkliga hotet mot allmänheten. Eli Lilly anordnade medieträningssessioner för de akademiska psykiatriker som företaget betalade för att vara sina ”key opinion leaders”, och lät dem öva på att framföra detta budskap.

Denna strategi gav omedelbart utdelning för Eli Lilly. En artikel i Wall Street Journal informerade läsarna om att scientologirörelsen var en “kvasireligiös/affärsmässig/paramilitär organisation” som “förde krig mot psykiatrin” och att den hade angripit Prozacs säkerhet. Detta “trots att läkare som inte var knutna till Eli Lilly under de kliniska prövningarna hade funnit att det fanns en lägre tendens till självmordstankar med Prozac än med andra antidepressiva medel eller med stärkelsekapslarna som gavs till en kontrollgrupp”.

Denna PR-strategi hade visat sig vara anmärkningsvärt framgångsrik, och den blev en modell för psykiatrin och dess ”key opinion leaders” att använda när de svarade på kritik i media. Kritikerna var scientologer (eller så kallades de för “plattjordingar” eller någon annan term som undergrävde deras kritik), och alla medier som publicerade sådan kritik var oansvariga eftersom det kunde avskräcka allmänheten från att få hjälp med behandling. En ansvarsfull media skulle vända sig till akademiska psykiatriker som de experter som man kunde lita på när det gällde att informera allmänheten om fördelarna med psykofarmaka.

”Key opinion leaders” – och den amerikanska psykiatrin – kunde förvänta sig att detta argument skulle skydda deras skråintressen. Journalister som bevakade “hälsa” förväntades intervjua “experterna” för sina artiklar, och det innebar att vända sig till akademiska psykiatriker för citat och förklaringar om forskningsresultat. Hälsoreportrar och deras redaktörer på mainstream-media tog till sig budskapet från dessa ”key opinion leaders” om att det var oansvarigt att rapportera om artiklar som ifrågasatte effekten av psykofarmaka. Detta eftersom det gav trovärdighet åt kritiker som var partiska och motiverade av en fientlig inställning till psykiatrin.

Kort sagt, för mer än 30 år sedan antog läkemedelsföretagen och den amerikanska psykiatrin en PR-strategi för att undergräva kritik mot den berättelse om framsteg som de berättade för allmänheten. Det var en strategi som i huvudsak kuvade mainstream-medierna och gjorde dem rädda för att göra egna undersökningar av den vetenskapliga litteraturen.

Mediernas tystnad kring RIAT-omanalysen speglar den institutionella rädsla som finns. Författarna till STAR*D-studien är de experter som vanliga medier vänder sig till när de rapporterar om psykofarmakas effektivitet. Och även om Psychiatric Times öppnade upp för möjligheten att stora tryckta medier skulle rapportera om denna skandal, är det nu uppenbart att inte ens denna öppning var tillräcklig för att övervinna den institutionella rädslan.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: den amerikanska psykiatrin har framgångsrikt gjort mainstream-media till sin tjänare, och i det här fallet har det lett till ett journalistiskt misslyckande av episka dimensioner.

Skada skedd

Den skada som förfalskningen av STAR*D-resultaten har åsamkat samhället är följande: Vårt samhälle har nekats informerat samtycke om fördelarna med dessa läkemedel. Om det inte vore för förfalskningen av STAR*D-resultaten skulle vår samhälleliga användning av dessa läkemedel sannolikt ha varit mycket mer återhållsam.

På individnivå valde de som började ta ett antidepressivt läkemedel efter publiceringen av STAR*D-rapporterna att göra det utifrån uppfattningen att forskningen hade visat att två tredjedelar av de behandlade patienterna blev helt återställda och att deras symtom försvann. Samtidigt som många kan berätta om hur antidepressiva läkemedel förbättrade deras liv, finns det också tusentals som berättar om hur dessa läkemedel förstörde deras liv.

De berättar om hur de har blivit maniska på en SSRI-medicin och fått diagnosen bipolär sjukdom, om sexuell dysfunktion, om tardiv dysfori (en bestående form av depression), om en smärtsam form av agitation som kallas akatisi. De berättar om om fruktansvärda abstinenssymtom när de försöker trappa ner sina antidepressiva läkemedel och om bestående skador på nervsystemet som kvarstår även efter att de har slutat med medicinerna. Och dessa patienter, som har klarat sig dåligt på antidepressiva läkemedel, berättar regelbundet om hur de informerades om att de hade en kemisk obalans och fick lite information om de möjliga riskerna med långvarig användning.

Historien om STAR*D-skandalen avslöjar att flera institutioner har svikit allmänheten. Med tanke på den betydelse som STAR*D-studien har haft för förskrivningen av antidepressiva medel hade American Journal of Psychiatry (AJP), American Psychiatric Association (APA) och National Institute of Mental Health (NIMH), USA:s ledande statliga forskningsinstitut för psykisk hälsa, alla en skyldighet att göra RIAT-analysen känd för allmänheten.

Så även hela den amerikanska medicinen. Majoriteten av recepten på antidepressiva läkemedel skrivs ut av allmänläkare. BMJ Open är en medicinsk tidskrift av allmänt intresse, och man skulle kunna hoppas att andra medicinska tidskrifter i sina ledare skulle ha kommenterat Pigotts omanalys och uppmanat till en utredning av STAR*D-studien, som visat sig ha en djupgående inverkan på förskrivningsmetoderna. Det medicinska fältet som helhet har en skyldighet att skydda sin evidensbas från att besudlas av “förfalskning” av resultat. Men såvitt jag vet har det inte förekommit något upprop från andra medicinska tidskrifter om denna skandal i den “största och längsta” studie av antidepressiva medel som någonsin genomförts.

Det är den slutsats som kan dras av en genomgång av STAR*D-skandalen. Amerikansk psykiatri, NIMH, det större medicinska samfundet och mainstream-media … alla kan ses ha förrått  samhället och allmänheten genom att inte göra denna skandal känd.

Robert Whitaker


Robert Whitaker är en amerikansk journalist och författare som har vunnit många priser som journalist inom medicin och vetenskap, bland annat George Polk Award for Medical Writing och National Association for Science Writers’ Award för bästa tidskriftsartikel. År 1998 var han med och skrev en serie om psykiatrisk forskning för Boston Globe som var finalist till Pulitzerpriset för Public Service. Hans första bok, Mad in America, utsågs av Discover Magazine till en av de bästa vetenskapsböckerna 2002. Anatomy of an Epidemic vann 2010 Investigative Reporters and Editors bokpris för bästa undersökande journalistik. Han är utgivare av madinamerica.com. Han är Clinical Assistant Professor (Adjunct) vid Lewis Katz School of Medicine vid Temple University, Department of Psychiatry and Behavioral Science.