Att läka efter våld – berättelser om utsatthet och återhämtning

0
30

I samband med den nationella En vecka fri från våld uppmärksammar Mad in Sweden betydelsen av ett traumamedvetet bemötande av människor som utsatts för våld i nära relationer. Med utgångspunkt i boken Att läka delar Savannah Rosén personliga vittnesmål om våldets konsekvenser, vägar till återhämtning och betydelsen av att bli lyssnad på och förstådd.

Berättelser som behöver bli hörda

Med anledning av den nationella En vecka fri från våld och FN:s Orange Day vill vi dela en sammanställning av vittnesmål från sju kvinnor och två män.

Deras berättelser publicerades med stöd av medel från Länsstyrelsen Västra Götaland under åren 2024–2025, inom ramen för dåvarande Krismottagningen i Kungälv.

Personerna fick fritt reflektera och svara på frågorna:

Vad har du varit med om? Hur har det påverkat dig? Och hur har du läkt?

Personerna ville göra sina röster hörda så att professionella, anhöriga och andra utsatta personer skulle kunna finna inspiration och stöd i bemötandet av de konsekvenser en våldsutsatt person drabbas av. Detta är vad som kallas för brukarmedverkan.

Erik Eriksson, socionom och doktor i socialt arbete, beskriver betydelsen av brukarmedverkan:

Brukarmedverkan i forskning kan bidra till ökad relevans, fördjupad förståelse och mer praktiskt förankrad forskning. Samtidigt är det viktigt att bedriva medverkan på ett seriöst sätt, så att det inte bara blir ”box-ticking” utan någon verklig möjlighet för deltagarna att påverka projektet.

Som författaren Maya Angelou uttryckte det:

There is no greater agony than bearing an untold story inside you.

Petras berättelse – en barndom präglad av rädsla

Mina föräldrar var stränga och uppfostrande ofta med tvång, ibland våld och med isolering. Jag var rädd för min pappa och alltid osäker på var jag hade min mamma. De var alltid närvarande… men aldrig känslomässigt. Ingen sa någonsin ”Jag älskar dig” under min uppväxt. Vad värre var, jag kände det aldrig heller.

Jag upplevde en stark känsla av att vara annorlunda i min familj. Att jag var olik de övriga medlemmarna i familjen. Ett utanförskap där jag behövde anpassa mig för att passa i mallen för hur man skulle vara och uppföra sig och ”sluta vara för mycket”. Ingen utomstående märkte något och jag visste såklart inget annat.

Jag formade tidigt ett beteendemönster som betydde att jag gjorde allt för att blidka men också skydda andra då andras känslor alltid var viktigare än mina. Hela tiden livsviktigt att ”göra allting rätt”. Inget fick bli fel. Ingen får bli besviken eller arg på grund av mig.

Det har varit en svår och utmattande balansgång att hela tiden försöka manövrera de faktorerna. Oupphörligen med övertygelsen, för att duga måste jag ändra på mig. Gränserna för min person suddades ut med allvarliga konsekvenser i framtiden.

Mina upplevelser som liten har lett till en genomgripande rädsla och en känsla av övergivenhet genom hela livet. Jag har kämpat hårt på olika sätt för att kompensera bristen på kärlek och förståelse. Prestation och ambition blev drivkrafter i det. Det gav mig självförtroende att klara mig själv men en väldigt liten självkänsla.

Ur Petras berättelse, s. 11, i Att läka.

Att bli lyssnad på – en förutsättning för återhämtning

I förordet till boken skriver Elisabeth Punzi, legitimerad psykolog, specialist i klinisk psykologi och neuropsykologi samt docent i psykologi vid Göteborgs universitet, om de konsekvenser våldsutsatthet kan få:

Människor som utsatts för psykiska, ekonomiska, fysiska och sexuella övergrepp bär på överväldigande erfarenheter och deras tilltro till andra och syn på sig själva kan skakas i grunden. Deras förmåga att hantera känslor och att vara i relation kan bli begränsad och de kan uppleva sig skadade i både kropp och själ.

Dessutom kan de ha svårt att återge en sammanhängande berättelse om vad de varit med om. Det kan vara svårt att minnas, och särdeles svåra teman eller erfarenheter kan medvetet undvikas.

Om de drabbade inte förmår tala om vad de varit med om kan de istället agera ut, och i handling visa sina erfarenheter och sitt lidande. Deras berättelser kan också bli som gamla hackiga vinylskivor – de upprepar samma sak utan att komma vidare.

Många undviker att tala om det de varit med om, inte bara för att det väcker för mycket lidande, utan för att de erfar att ingen lyssnar på dem.

Punzi lyfter också fram kraften i att få berätta sin historia:

Klienterna delger sina berättelser med sina egna ord. De är sinsemellan olika. Några beskriver hur diagnoser och psykiatriska insatser varit till hjälp, andra fjärmar sig från diagnoser och insatser. Några delger detaljer om sin bakgrund, andra håller sig till nuet.

Gemensamt för dem är att de upplevt en kraft i berättandet. Ofta ser de även konstnärliga uttryck som en form av berättande. Att använda kroppen, måleri och andra icke-verbala uttryck kan vara avgörande för en människa som dels upplever att orden inte räcker till, dels att orden blir utslitna, tappar sin innebörd.

Agens i den egna berättelsen sammanhänger med agens i det egna livet.

Tid, kontinuitet och ett traumamedvetet bemötande

I förordet beskriver Elisabeth Punzi också hur professionella kan ta emot berättelserna:

Att på djupet lyssna till en annan människa kräver vilja, koncentration och uthållighet, förmåga till inlevelse och gott minne. Med detta kan vi människor faktiskt förstå varandra, trots att vi aldrig fullt ut kan veta vad en annan person faktiskt varit med om eller vad hen känner.

Detta är dock inte lätt att uppnå i nutida verksamheter som alltmer präglas av styrning, tidsoptimering och så kallade stuprör (som på ett ”uppsnofsat” språk kan kallas för specialisering).

För att en människa ska kunna återhämta sig efter våldsutsatthet krävs tid och kontinuitet. I boken framhävs vikten av lyssnande, inlevelseförmåga och att låta samtal ta tid.

Det borde vara självklarheter men kan istället uppfattas som upproriskt eller oseriöst.

Vikten av samtal, traumamedvetenhet och ett personcentrerat, empatiskt bemötande är dock allt annat än upproriskt eller oseriöst. Tvärtom är det humant och forskningsbaserat.

Det stärker inte bara klienternas agens. Det stärker även agensen hos professionella som kan använda sin kompetens och skapa insatser som är relevanta för just den person de möter.

Det betyder inte att strukturerade metoder inte ska finnas. Struktur gör att vi kan hålla fast vid det vi vill göra och använda vår koncentration, uthållighet, inlevelse och minneskapacitet.

Som de sammansatta varelser vi är behöver vi både struktur och flexibilitet, och det gäller både klienter och professionella.

Från ”Vad är det för fel på dig?” till ”Vad har hänt dig?”

I strävan att arbeta på detta sätt har professionella till sin hjälp ett forskningsbaserat ramverk som tagits fram av forskare, professionella, klienter och anhöriga i Storbritannien.

Ramverket, Power Threat Meaning Framework (PTMF), sätter klientens berättelse i fokus och har översatts till svenska.

Det refereras i boken, med fokus på vikten av att i det kliniska mötet utgå från frågan:

”Vad har hänt denna människa?”

Frågan indikerar att människor har en historia och en livssituation. I boken ges exempel på hur ekonomi och en svår livssituation försvårar stabilitet och återhämtning – psykologiska svårigheter kan inte ses isolerat.

Boken förmedlar, precis som Power Threat Meaning Framework, ett öppet synsätt på trauma, kriser och övergrepp samt på bedömning av varje enskild person och vilka insatser hen behöver.

Denna öppenhet innefattar att man i psykiatrisk vård och i psykosocialt stöd behöver integrera patientens berättelse och kreativa inslag och på så sätt utveckla en holistisk syn på människan, på trauma och övergrepp, och på behandling och återhämtning.

Detta är viktigt både för patienter och för professionella som kämpar med att erbjuda stöd, behandling och gott bemötande inom verksamheter som inte alltid skapar de bästa förutsättningarna för detta.

Det går att ändra på.

Elisabeth Punzi avslutar sitt förord med orden:

Denna bok uppmanar oss att börja.

En kvinnas berättelse – om att lämna och läka

Det skulle gå många år innan jag hittade rätt hjälp genom traumaterapi som jag sökte privat. Det som gjorde att jag verkligen kände att hjälpen var rätt var det som hände inom mig och hur det hjälpte till att förändra mönster i mina nära relationer.

Jag tvingades se och förstå att jag, trots allt jag helt utan skäl gått igenom, all destruktiv psykisk och fysisk misshandel, ändå hade en egen relation till mina barn som jag ju älskade mest i hela världen.

Och om jag skulle kunna nå deras tillit igen måste jag se vad jag själv, oavsett anledning, satt för spår hos dem utan att gå i minsta försvar. Bara ta det. Bara se det som det var i deras värld och genom deras ögon.

Och ge dem tillbaka möjligheten att få en mamma som har integritet, egna gränser och som fullt ut kan se deras behov och möta upp dem i det.

Ju mer jag förstod min egen roll i denna familjedynamik, kunde jag stanna upp i den utan att hänvisa till mitt förflutna eller min utsatthet som allt kom sig av.

Ju mer jag kunde stanna i den rollen som var bara jag, oavsett och orka stå kvar i det, desto starkare växte jag mig och gick från att känna mig som ett offer för omständigheterna till att se mig som en kapabel kvinna som kan ta ansvar.

Och att genom min nya kunskap och genom det kunna ta val i nuet på hur jag skall hantera och göra.

Nu insåg jag verkligen att jag är och alltid har varit min egen lyckas smed. Inte förstått att vi alla har den rollen faktiskt. Det var nu min frigörelse blev verklig.

Jag kände en urkraft att jag kunde möta vad som helst utan att ducka. Att jag inte väntade så länge längre med att fråga eller säga vad jag själv vill ha. Mitt undvikande beteende hade givit vika.

Jag fortsatte inte längre som om ingenting hade hänt när det hade hänt. Jag hade lämnat, gått vidare, försörjde mig och fortsatte min bana med genuin inlevelse.

Ju mer jag stod självständig och ju starkare jag växte mig, ju mer kunde jag kapa banden av beroende och medberoende som hörde till det sjuka relationsbyggandet – desto mer hamnade jag i en känsla av värme och samtidigt förståelse för allt och alla.

Jag kunde betrakta min mamma, pappa och f.d. man samt mina barn utan att koppla deras agerande till mig.

Jag kunde däremot se vem jag själv hade blivit i relation till dem på olika sätt. Och det jag tog med mig i det var att vem jag själv blir ihop med andra är det enda jag kan påverka, vilket i sin tur indirekt påverkar dem.

Det centrala, vem jag blir, flyttar mig från utsatt till en känsla av kraft, val och ansvar för mig själv. Ansvaret är förknippat med mandat. Ingen styr längre min värld.

Ur En kvinnas berättelse, s. 74–75, i Att läka.

Om boken Att läka

Att Läka: ett traumamedvetet bemötande av våld i nära relation består av tre delar som kan laddas ner som PDF:

Materialet får användas och spridas med hänsyn till upphovsrätten, som tillhör författaren Savannah Rosén.

En vecka fri från våld 2026

Den nationella En vecka fri från våld uppmärksammas under vecka 47, den 16–22 november 2026.

Initiativet har skapats av Unizon och organisationen MÄN och stöds av Jämställdhetsmyndigheten, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) samt länsstyrelserna.

Veckan är årligen återkommande och syftar till att uppmärksamma att våld går att förebygga. Under veckan genomförs kampanjer, föreläsningar och andra insatser runt om i landet.

FN internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor, Orange Day, infaller den 25 november.

Savannah Rosén

 

Referenser

Eriksson, E. Brukarmedverkan och kunskapsproduktion. Forskarskolan FYS.

Punzi, E. (2025). Förord till Att Läka: ett traumamedvetet bemötande av våld i nära relation.

Att Läka: ett traumamedvetet bemötande av våld i nära relation. Petras berättelse, s. 11.

Att Läka: ett traumamedvetet bemötande av våld i nära relation. En kvinnas berättelse, s. 74–75.

Angelou, M. (2009). I Know Why the Caged Bird Sings. Bantam.

Power Threat Meaning Framework – British Psychological Society.

Svensk översättning och information om PTMF – Umeå universitet.

Previous articleGranskning: Adhd-forskare får betalt av läkemedelsbolag
Har en BA i psykologi, magister i socialt arbete, grundläggande psykoterapiutbildning, samt utbildning i traumabehandling och dans &-rörelseterapi. Arbetar idag som kurator och behandlare, håller föredrag om trauma och komplex traumatisering. Önskar med mitt arbete att öka förståelsen för att människors levda erfarenheter är viktiga i forskning och i kliniskt arbete och bredda samtalet till ett bio-psyko-socialt-kulturellt-spirituellt perspektiv.