• AKTUELLT •
Under Almedalsveckan arrangerades ett stort antal seminarier om psykisk hälsa. I denna personliga rapport reflekterar Jenny Wetterling över de berättelser som dominerade – men också över de existentiella perspektiv, de mänskliga möten och den levda erfarenhet som hon upplevde ofta saknades i samtalen om psykiskt lidande.
Almedalen bygger på idén att förändring börjar i möten. Men när jag rör mig genom årets 3 223 programpunkter, varav 62 handlar om ”psykisk hälsa”, är det som om två världar talar förbi varandra: den officiella berättelsen om ”psykisk ohälsa” som ett medicinskt problem, och den verklighet som anas i människors liv – där lidandet snarare handlar om behov av meningsfullhet, relationer, sammanhang och tillhörighet. Det är i glipan mellan dessa två världar som skavet uppstår, och där mina reflektioner från veckan tar sin början.
Två verkligheter i samma Almedal
Almedalen är i grunden en plats byggd av en idé: att förändring börjar i möten, att demokrati är något vi gör tillsammans och att samtal kan öppna dörrar som länge hållits stängda.
En vecka om året förvandlas Visby till en väv av röster, möten, viljor och visioner. Gatorna fylls av människor som söker något – inflytande, insikt, gemenskap, riktning. Mitt i allt detta pulserar den där ursprungliga tanken: att om vi bara vågar tala med varandra, lyssna på varandra och mötas, så kan något skifta.
Men när jag rör mig mellan seminarierna om ”psykisk hälsa” är det som om två verkligheter löper parallellt. Den ena är den officiella – fylld av ord som god vård, samverkan, innovation och prevention. Den andra är den som anas i pauserna, i blickarna och i det som inte sägs: en vård som sliter, människor som faller, system som inte bär och ett bortvänt ansikte.
I skärningspunkten mellan dessa verkligheter börjar mina intryck från veckan ta form.
Begreppet som formar vår syn på lidande
Det som är slående är hur lätt alla slänger sig med uttrycket ”psykisk ohälsa”, som om det vore ett självklart begrepp och som om vi alla menade samma sak.
Men ”psykisk ohälsa” är inte ett neutralt uttryck. Det bär på en hel världsbild: en värld där lidande blir en kategori, där människor sorteras i ”sjuka” och ”friska”, där komplexa livserfarenheter pressas in i en linjär skala av funktion och dysfunktion och när lidande väl har blivit en kategori, följer nästan alltid en färdigpaketerad “lösning” bestämd av någon annan.
Det är ett raster som läggs över människors liv. Ett raster som sorterar, förenklar och ibland förvränger.
När vi använder ordet utan att tänka på vad det gör, gör det ändå något med oss. Det skapar ett vi och ett dom. Ett vi som vet och ett dom som brister. Ett vi som är stabilt och ett dom som är farligt, skört och obegripligt. Ett vi som definierar och ett dom som definieras.
Det är en märklig paradox att vi, i ett samhälle där fler och fler mår dåligt, fortsätter att tala om psykisk ohälsa som om det vore ett avgränsat fenomen hos en avgränsad grupp människor.
Så länge ”psykisk ohälsa” används som en etikett som skiljer människor åt, snarare än som en spegel av hur vi lever, vad vi bär och vad vi möter kommer vi att fortsätta missa det väsentliga.
För vad är det vi egentligen pratar om? Är det en människas reaktion på ett liv som blivit för tungt? Eller är det ett medicinskt tillstånd – avgränsat, mätbart och behandlingsbart?
I Almedalen märks det hur olika dessa världar är. På scenerna talas det om ”psykisk ohälsa” som ett växande medicinskt problem, något som ska diagnostiseras, behandlas, stabiliseras och lösas.
En linje dras – ibland subtilt, ibland brutalt – mellan de ”friska” och de ”sjuka”. Mellan dem som vet och dem som behöver bli ”hjälpta”. Mellan dem som definierar och dem som definieras.
På scenerna står de välkända experterna, de som alltid får ordet, och beskriver ”psykisk ohälsa” som ett växande samhällsproblem inom en biomedicinsk eller organisatorisk ram: mer vård, fler insatser, mer samverkan, mer kontroll. Det är en berättelse jag har hört i decennier.
Rösterna som fortfarande inte får leda
Samtidigt hörs en annan verklighet i tältens skuggor, i civilsamhällets små rum och i de samtal som inte livestreamas. En verklighet där psykiskt lidande inte främst handlar om diagnoser, utan om livsvillkor: fattigdom, ensamhet, trauma, brist på relationer och brist på mening. Om människor som faller mellan system som har lovat att bära dem.
Men där finns också den oerhörda kraften hos människor med levd erfarenhet.
Jag träffade personer vars klarsyn, analysförmåga och mänskliga djup överträffade det mesta jag hörde på scenerna. Människor som burit svårigheter som få kan föreställa sig och som ändå – eller kanske just därför – besitter en kompetens, integritet och kapacitet som borde vara självklar i varje rum där hälsa diskuteras.
Det är en påminnelse om något fundamentalt: när människor får förutsättningar att leva, när de ges trygghet, sammanhang, relationer och möjlighet att bidra, växer en styrka fram som inte bara är individuell utan samhällsbärande.
Det är lätt att fastna i allt som inte fungerar. Men mitt i det svåra finns också dessa otroligt fina människor, vars erfarenheter inte är en belastning utan en kunskap som kan förändra riktningen för ett helt system.
Kanske är det just där hoppet börjar: i att se den kraft som redan finns och förstå att den inte är ett undantag, utan en möjlighet.
Det är en verklighet som det lyssnas på, men som inte tas in. En verklighet som nickas åt, men som inte får forma riktningen. En verklighet som erkänns – men inte ges mandat.
Och där, i glipan mellan dessa dimensioner, börjar det skava. Vi har talat om ”brister i systemet”, ”övergångar”, ”samverkan”, ”kontinuitet” och ”tillgänglighet” i så många år att orden har tappat sin kropp. De har blivit ritualer, inte löften. En sorts politisk liturgi – upprepad, men inte förvandlande.
Det som saknas är inte fler analyser. Det som saknas är de röster som vet hur det känns att leva i konsekvenserna av allt detta. De röster som fortfarande inte bjuds in som experter, trots att de bär den tyngsta kunskapen av alla: den levda.
Det är två helt olika språk. Och de möts sällan.
När lösningarna blivit ritualer
Samtidigt fortsätter fler och fler att må dåligt, trots alla satsningar, kampanjer och handlingsplaner. Det borde få oss att stanna upp. Inte för att fråga vad som är fel med människorna, utan vad som är fel med förståelsen och tänkandet.
Kanske ligger feltänket just här: att vi försöker lösa ett samhälleligt problem med individuella verktyg. Att vi försöker behandla livsvillkor som om de vore sjukdomar. Att vi talar om hjärnan när vi borde tala om världen. Att vi talar om diagnoser när vi borde tala om relationer, trygghet, mening, sammanhang och möjligheter.
Det som kanske oroade mig mest under veckan var hur förutsägbart allt lät. År efter år återkommer samma utmaningar, och år efter år presenteras samma lösningar. Som om vi stod i ett rum där väggarna ekar och ingen längre hör att ljudet är vårt eget.
Man talar om den ökande ”psykiska ohälsan” som om den vore en folkhälsosjukdom, en epidemi som sprider sig mellan människor och individens misslyckande snarare än ett symptom på hur vi lever, hur vi organiserar samhället, hur vi förlorar varandra och hur tunt det skyddsnät som finns faktiskt är.
Jag vänder mig starkt emot den logiken. När vi kallar lidande för en folkhälsosjukdom gör vi det till något som ska mätas, kontrolleras och behandlas bort. Vi gör människor till bärare av ett problem som i själva verket också är kollektivt, relationellt och existentiellt.
Ändå fortsätter experter att tala om att ”hitta lösningen” och ”hitta hjälpen”, som om det fanns en universell nyckel, en manual eller en intervention som skulle rädda oss. Det skaver, för det är just den sortens tänkande som har gjort att vi har fastnat.
Det är som om vi är blinda för vår egen blindhet. Döva för vår egen dövhet. Som om vi inte vågar ställa den verkliga frågan: Varför mår fler och fler dåligt trots alla satsningar? Vad är det vi inte vill se? Vad är det vi inte vågar förändra?
Ett samtal som öppnade något större
Och ändå – mitt i allt detta – var det ett helt annat möte som gav mig hopp. Inte på en scen eller i ett panelsamtal, utan långt bort från folkvimlet.
I en undanskymd gränd stötte jag oväntat på David Thurfjell, religionshistorikern som skrivit Anspråkstagen. Vi föll in i ett långt, svindlande samtal om sökande och trevande, mening och meningsfullhet, lidande och relationer – om att vara människa i världen.
Det samtalet gav mig mer riktning och mer hopp än alla seminarier om ”psykisk hälsa” tillsammans. Det handlade om det som nästan helt saknades i Almedalen: djup, existens, mänsklighet. Det som inte kan mätas eller pressas in i en PowerPoint.
Jag insåg hur mycket jag saknade just de samtalen. De som utmanar, vidgar och öppnar. De som inte bara beskriver världen, utan förändrar hur man ser på och förstår den.
Kanske är det just där problemet ligger: att vi försöker lösa psykiskt lidande utan att tala om livet. Att vi talar om mening utan att skapa mening. Att vi försöker förstå människor utan att tala med dem eller möta dem.
När jag tänker tillbaka på veckan slår det mig att samtalet med David Thurfjell inte bara var oväntat. Det var också en påminnelse om något större: att det kanske är just den sortens samtal som många andra också sökte, men inte fick till.
Mötet handlade inte om att debattera, vinna en poäng eller presentera lösningar i punktform. Det handlade om att reflektera. Att treva. Att våga stå i det osäkra utan att fylla tystnaden med tvärsäkerhet.
Kanske är det just det som saknas mest i vårt offentliga samtal. Vi lever i ett polariserat samhällsklimat där tvärsäkerheten ofta överröstar eftertanken, där den som tvekar uppfattas som svag och den som ropar högst får definiera problemet.
Kanske är det inte psykisk ohälsa vi ser
Om vi verkligen vill förstå varför så många mår dåligt måste vi våga tala om något som nästan aldrig nämns i Almedalen: de existentiella dimensionerna. Lidandets former och uttryck. Den långsamma erosionen av mening.
Rottrådarna av tillhörighet som förbinder oss med världen och får oss att känna oss tagna i anspråk av något större än oss själva.
Kanske är det inte en epidemi av ”psykisk ohälsa” vi ser, utan en helt annan epidemi.
Det var det jag kände i samtalet med Thurfjell: att någon äntligen talade om det som ligger under allt annat. Om sökandet. Om relationerna. Om det som ger livet riktning. Om det som inte kan mätas, men som bär oss.
När jag lämnar Almedalen i år är det med en märklig dubbelhet. Å ena sidan en trötthet över hur samma ord upprepas, hur samma lösningar presenteras och hur samma systemfel beskrivs som om de vore nya.
Det är som om vi står i ett rum där alla talar, men ingen lyssnar. Som om vi försöker lösa psykiskt lidande utan att tala om livet. Som om vi försöker skapa mening utan att tala om meningslösheten. Som om vi försöker förstå människor utan att tala med dem.
Kanske är det just det som gör att fler och fler mår dåligt: att vi har byggt ett samhälle där tvärsäkerheten överröstar eftertanken, där debatten ersätter reflektionen och där vi blivit så rädda för osäkerhet att vi hellre uppfinner enkla förklaringar än vågar se komplexiteten.
Det är inte en epidemi av ”psykisk ohälsa” vi ser. Det är en epidemi av meningslöshet. En epidemi av förlorade sammanhang. En epidemi av människor som inte längre känner sig tagna i anspråk av något större än sin egen överlevnad.
Förändring börjar fortfarande i möten
Det var i de oanade samtalen jag insåg vad som saknades i Almedalen: den existentiella dimensionen. Den mänskliga. Den som inte kan mätas, pressas in i en PowerPoint eller reduceras till en ”insats”.
Det är den dimensionen som måste tillbaka om vi ska kunna tala om psykiskt lidande på ett sätt som gör skillnad. Först när vi återerövrar den kan vi bygga ett samhälle där människor inte faller och där riktning, mening och sammanhang blir mer än ord i en strategi.
För förändring börjar inte i manualer. Den börjar i möten. I samtal som vågar stanna kvar i det svåra. I relationer som bär. I viljan att förstå innan man förklarar. I modet att lyssna innan man talar.
Det är där hoppet finns. Och det är där riktningen börjar.
Jag lämnar Almedalen med både oro och riktning, och med en djup tacksamhet för de samtal som öppnade något större än veckan själv.
Det är i de oväntade mötena som hoppet finns, i samtalen som inte ville vinna utan förstå. Och i dem finner jag modet att fortsätta söka det som verkligen betyder något.
Jenny Wetterling
